Paradise lost

Vi förlorade igår en budgivning på ett drömhus.

Och känner oss... Besvikna. Ledsna. Lite upprörda. Sorgsna. Förstås.

Men också ganska lättade.

Huet var perfekt, det var mer än så, det var superfint. Ett par år gammalt bara, superfräscht, och så god smak ägarfamiljen hade! Inte ens en vägg hade vi behövt måla om, ingenting, bara att flytta rakt in och njuta. Framför allt: det hade många rum (vilket vi behöver) och det var extremt smart planerat. Darling är estet, jag är så praktiskt lagd som nån bara kan bli (när det ser ostadigt ut och vi ska till lekplatsen tar han vita tunna snygga skor, jag har såklart gummistövlar) -- vi var båda genomnöjda med alla materialval och alla coola (praktiska!) detaljer. Plats för torkskåp i tvättstugan -- yes! Och när vi sen upptäckte att det redan fanns ett torkskåp i tvättstugan, då var lyckan total. När darling dessutom såg att det fanns en kattlucka tolkade han det genast som ett tecken.

Det dumma var att jag började möblera i huvudet. Vart ska nu alla de planerna ta vägen?

Alla grubblerier, all ångest, allt räknande, alla sömnlösa nätter, till ingen nytta?

Man vet ju aldrig. Vi förlorade faktiskt budgivningen till det här huset också en gång i tiden. Sen skulle nån liten reparation göras, säljaren och köparen bråkade om de sista 25 000 (!), och så drog sig köparen ur. Och vi fick chansen igen. Hurra! Men det kändes bara självklart, det var som det skulle. När vi först förlorade det här huset kände jag mest förvåning. Jag hade ju vetat att det var vårt hus.

Den här gången hade jag inte de där starka föraningarna som jag alltid brukar ha när det gäller bostäder (och som jag har haft för vårt radhus, för detta hus, för mammas lägenhet, för brorsans med sambos förra lägenhet och för deras nuvarande hus också -- och som är den enda övernaturliga gåva jag kan skryta med), men det jobbiga nu är att kärleken till huset vi just förlorade växte fram, den tog tid på sig, men till slut såg jag faktiskt oss (med vårt framtida syskon!) rusa runt i detta hus, leva i det.

Så... lite tomt känns det ändå, rätt så snopet. Men man har inte mycket att sätta emot en 75-årig gubbe som just sålt sin stora gård och som i elfte (eller tolfte) timmen plötsligt hör av sig och lägger sig i med repliken: "Hur mycket ska jag slänga upp för att det här huset ska bli mitt?" Och så kontrade han vårt, kvällen innan lagda, bud (och som var begärt pris).

Mäklaren blev galen (på sitt timida, diskreta vis) och utgöt sig i telefon till mig om hur oväntat och hur tråkigt detta var, hur han tyckt att vi var de rätta köparna, hur han hade hoppats på oss, hur även säljaren hade velat träffa oss innan han flyttar utomlands, etc, etc. Så jag la helt kallt ett motbud. Sen blev jag skakig. Jag hade glömt exakt var vår smärtgräns låg, och darling satt i möte med koncernchefen hela dagen! Spännande och läskigt var det, och ytterligare motbud dröjde. Det tolkade jag som positivt, men visst fick vi sen ett högre bud tillbaka.

Då tog vi time-out, som det så fint heter, och så väntade vi tills vi kunde prata med varann igen, efter alla möten på darlings jobb. Eller rättare sagt, jag mejlade darling innan jag åkte hem, skrev och frågade lite på skoj så där, för egentligen hade jag givit upp, vad som skulle hända om vi la samma bud som gubben och sen lät säljaren välja. (Moahahaha...)

Darling ringde mäklaren och föreslog det, men det slutade med att vi la oss pyttelite över... Då drämde gubben till med en kvarts mille till på ett bräde, och vi var krossade -- och förkrossade. Nävars, men vi kände oss skapligt manglade i alla fall, det var som att gubben verkligen demonstrerade något i och med denna kvartsmiljon. Han har helt enkelt hur mycket som helst att ösa ur, och vi har ju inte ens försökt sälja vårt hus och har ingen aning om hur mycket vi kan tänkas få för det, så vi vet ju inte hur högt vi kan gå. Men nej, att bo för alla sina pengar är ju heller inget alternativ.

Så vi tar det coolt och tänker att om det är meningen att vi ska få detta hus, då får vi det. Annars kommer det andra!

Och jag är rätt lättad över att slippa gå igenom något så fysiskt och psykiskt tärande som en flytt denna höst/vinter när vi har så extremt mycket annat runt oss. (I detta sammanhang kan jag flika in att jag fortfarande inte har hunnit göra något åt adoptionsbloggen även om det börjar bli tid att uppdatera den lite, men jag har funderat och kommit fram till att jag ska hålla den öppen bara för vissa speciellt inbjudna, så höll ögonen öppna för när inbjudan kommer -- och får du ingen kan du fråga snällt på crrly snabela animail punkt net.)

Som sagt. Mycket runt oss ja. I höst väntar språkkurs inför adoptionen (man börjar lära sig sitt språk redan i magen så det är klart att det känns bättre för barnet om föräldrarna talar på ett välbekant sätt), yogakurs för mig (wow, säger jag bara om min första session där), andra aktiviteter som vi gör tillsammans med mini-crrly... plus en massa mysig samvaro med familj, släkt och vänner. Och vi ska hålla oss friska!! ;-p

Hur ser hösten ut för dig?