Sommar och deckare

Vi har mellanlandat hemma i några dagar efter nästan en vecka i fantastiska Karlskrona. Det finns inte många ställen på jorden jag tycker är så sagolikt vackra, och det underliga är att varenda gång jag har varit där så har det varit otroligt skönt och soligt väder. Nåväl, den här gången var det ju faktiskt inte det hela tiden men till den absolut största delen. Och de flesta skyfallen kom mitt i nätterna.

Vi hade fått låna en jättefin, fräsch, liten stuga med sjötomt i skogen på en av de små öarna, och efter några dagar där fick vi reda på att stugan är till salu... Oj. Så sanslöst frestande!! Men inte en chans att vi har råd, tyvärr. Vi kommer dock mer än gärna tillbaka, vilket smultronställe. Bara att hoppas att vännerna vi lånade den av inte får den såld på lääänge ... ;-)

I stugan fanns en massa böcker, från Hemmets konversationslexikon via kokböcker till ett gäng deckare (såklart). Jag är ju normalt sett en usel deckarläsare, men den här gången blev jag lite sugen på P D James Böjelser och begär; jag menar, vem kan motstå den titeln?!

Jag har skyllt på min höga läshastighet när jag har förklarat varför jag inte läser detektivromaner -- minst halva nöjet är väl att gissa för sig själv, att sitta och lägga pusselbit till pusselbit, ledtråd till ledtråd och se vad man kommer fram till? Så kan jag inte läsa, jag reflekterar inte särskilt mycket utan ögonen bara far fram över sidorna. Nu kom jag dock på varför deckare inte är något för mig.

Där satt jag i stugan och läste. Darling var ute och surfade och jag skulle ner till vattnet med sovande dotter i barnvagn, jag skulle sitta vid de gamla fiskarbodarna på klipphällarna och fotografera surfare och båtar och så lääääsa ... Men jag kom inte iväg. Jag läste och läste och läste. Inte för att boken var någon superhöjdare, nu släppte jag den helt enkelt inte för att jag inte vågade. Jag var ensam i stugan! Den låg i skogen! Eftersom jag hade vagnen skulle jag vara tvungen att ta omvägen genom skogen på den slingriga skogsvägen ner till vattnet! Massmördaren i boken opererade i skogen! Där han skändade sina offer å det grövsta! Hjääälp. Jag blev helt enkelt mörkrädd. Mitt i solsken och fågelkvitter.

Som tur var tog jag mitt förnuft till fånga och vågade sen vandra ner till vattnet. (Hade jag vetat att jag gick så nära förbi en grav hade jag aldrig ...!) Eftermiddagen tillbringade jag sedan där på hällarna vid vattnet med två gamla tvillingsystrar som var hur coola som helst och som berättade en massa spännande. Vi kunde konstatera, som man gjort mången gång förut, att världen minsann är liten. De var födda i Skåne och det visade sig att vi hade vissa gemensamma beröringspunkter.



... Och apropå det hade min bror, som vid tillfället befann sig i Barndomshålan, där fått förmånen att tillbringa en kväll hos en riktigt studentikos gammal lundensare av den gamla skolan, en som drog självupplevda Sten Broman-anekdoter. Han är nu en försupen gammal änkeman och hade tydligen varit gift med min gamla fröken i tyska. (Som alltså inte lever längre! Så himla gammal man känner sig när ens gamla lärare dör av en efter en.) Denne hedersman kände min man väl till; gubben jobbade på skolan min man gick i högstadiet på. Det var underbart att höra brorsan, som skulle kunna leva på sina imitationer, härma både lundaalkisen (så vanvördig jag är) och vidarebefordra vad Sten Broman hade sagt. (Exempelvis: "Hålan?* Vad ska du där och göra? Där kan man ju inte ens få mat att äta!") Hoho.

* Hålan = min mellansvenska barndomsstad, dit lundaakademikergubben flyttade.

Fantastisk bok!

För ett par dagar (nätter) sedan läste jag ut en av de allra, allra bästa böcker jag någonsin har haft i min hand.

Oj.

Jag är alldeles tagen.

Vilken story. Vilket sanslöst porträtt av London för hundra år sedan, utan minsta skymt av tråkiga Austenkomplex. (Hoho, fördomar, jag?! Man kanske skulle läsa åtminstone några rader ur ett Austen-epos innan man yttrar sig?!) Vilket folkmyller. Vilken huvudperson. Wow.

Ytligt sett är "Kyssa sammet" av Sarah Waters en lesbisk kärleksroman. I själva verket är den så oerhört mycket mer. Berättelsen är spännande, underhållande, erotisk och både ganska rolig och tragisk. Tvära svängar och snabba kast mellan underklassens, arbetarklassens och överklassens miljöer, allt efter i vilka kretsar huvudpersonen rör sig.

(En liten reflexion bara: Boken utspelar sig under den viktorianska eran, men av det märks inte mycket. Alltså, religionen, hallå?! Borde den inte åtminstone ha skymtat någonstans? I en enda liten religiös gummas förfasande? Eller så ...?)

"Kyssa sammet" har ett allvarligt budskap men det är ingenting som överskuggar drivet och berättarglädjen.

Här hopar sig mina klichéer lite väl mycket... så jag säger bara kort och gott att jag varmt rekommenderar *host* den här romanen! Själv tänker jag leta upp de andra böckerna Sarah Waters har skrivit.

Dagens urk

Fy tusan för Santa Marias Guacamole dip! Urläbbig sörja med färg som ser konstgjord ut, smakar som ett mellanting mellan för gammal majonnäs och någon äcklig fisksås. Av avokadosmak kändes inte ett spår, ej heller av någon vitlök.


Det är så synd att det är så svårt att köpa avokado som är lagom mogen; senast var det bara Euroshoppers i nät som kändes mjuka. Vid öppnandet visade sig samtliga vara genomruttna. Vår Icabutik har garderat sig genom att skriva på sina kvitton att de inte byter färskvaror... Nej, tror jag det, när det är i ett sådant skick man säljer dem.

Nå, guacamoledippen visade sig vara det sämsta köpet på mycket länge (sedan Euroshoppers ruttna avokador?!), ett värdelöst substitut till färska avokador.

Det som aldrig fick hända ...

Oops. Nu gör ettåriga dottern precis som mamman.


:-o

Vänner

Den senaste tiden har jag träffat så många fantastiska, mysiga, roliga människor, jag har så jäkla goa vänner, helt klart. Tack P, A, L, R, A med flera för att ni finns!


Jag är så tacksam över de vänner som förstår att jag nu behöver dem mer än någonsin.

Klant-crrly ... ändå lite stolt

Ja, där kutar crrly omkring och ska fixa en massa överallt i hela huset medan svårsövda lättväckta Lillan slumrar en stund någon timme innan gästerna kommer (sömnen mitt på dagen blev avbruten av moppeligisterna här på gatan, gaah), crrly grejar här och fejar där, ska fälla ihop torkställningen som står ute på gräsmattan men den vill icke bliva hopvikt varpå crrly tar i och lyfter ställningen, böjer, slänger med den och ... aj som satan, vad var det??

crrly stirrar på sin hand där en halv geting sitter kvar i handflatan, strax ovanför handleden. crrly och insekter ...! Panik. crrly kan dock inte vråla av smärta och skräck eftersom hon då skulle väcka Lillan utan tänker i paniken istället att hon ska leta upp telefonen och ringa sin mor och böla.

Rusa, rusa runt med gadd i handen, leta, leta telefon, utan framgång. Då kommer crrly på att hon faktiskt inte har tid att böla i telefon, gästerna kommer ju snart och det är mycket kvar att ordna. Kallt tänker hon att hon måste ha ut getingrumpan ur handen och styr istället stegen mot toaletten för att leta fram en pincett. Där var den, nu gäller det bara att med vänstern lyckas dra och pilla ut det där läbbiga som sitter fast under skinnet ... Så där, puh!

In i köket, hämta brustreo, blöta handen, sätta fast tabletten med hjälp av några plåster kors och tvärs över handleden. Japp, smärtan försvann faktiskt. Bara resten av högerarmen som känns liksom domnad.

Avdomningen gick dock över och crrly kunde småningom fortsätta pyssla och var nästan färdig när de första gästerna (försenade, tur!) dök upp.

Och festen? Mycket lyckad!



crrly är lite stolt över att hon höll huvudet kallt och lyckades dra ut gadden på egen hand!

Klant-crrly

Ibland känner man sig som en nybörjarförälder.

Hur smart är det till exempel att dammsuga köksgolvet inför partyt ikväll innan man äter lunch och ger dottern knäckebröd??

Imse vimse

Idag satt jag och lekte i minst en halvtimme med dottern i vår säng, samtidigt som en supersnabb spindel kutade omkring på sänggaveln. *andas djupt*

Det tar emot att bara skriva detta och tänka tillbaka på det. Men jag klarade det utan någon panik! *stolt* Villinteinteinte överföra såna löjliga fobier på henne.

Givetvis sjöng vi Imse vimse spindel för den, dottern är så söt när hon gör rörelserna till. Men jag vågade inte visa henne spindeln, senast höll det på att ta en ände med förskräckelse då hon försökte få tag i spindeln som kom kutande på golvet ...! :-o



Jag är hur modig som helst som skriver sp-ordet flera gånger utan att döööö! Och som dessutom klarar av att sitta kvar här när en läbbig åttabening kutar runt på väggen bakom datorn!

Nördcrrly

Jag läser en bok, som jag har fastnat totalt i. Jag lever med den, drömmer om den, försöker snika mig till små stunder med den då och då när Lillan leker själv. Den handlar om husen här i hålan där jag bor, deras historia och om människorna som har bott där. I och för sig är det mest en katalogisering, fast med bilder, men ändå. Det är så jäkla intressant så det är helt vansinnigt.

Jag känner mig så otroligt nördig. Och det känns så jävla bra.


-----------

Jag kan ju inte tala om vad boken heter, tyvärr, eftersom jag är mer anonym än så... Mejla om du undrar så kanske jag svarar...! Men den är nog ändå bara intressant för de närmast sörjande, typ.

Astrid Lindgren goes Goethe

Litteraturvetare som jag är kunde jag inte låta bli, första gången jag verkligen hörde sången (vilket alltså var nyligen, förra året), att lägga märke till att Astrid Lindgren har inspirerats av självaste Goethe till sin vaggvisa som heter just Liten vaggvisa. (Se texten i länken, jag citerar den inte här av copyright-skäl!)

På gymnasiet fick vi av vår överambitiösa galna svensklärare en hel hoper översättningar av Goethes poem Über alle Gipfeln hoptryckta på en stencil med liten, liten stil. (Något liknande fick vi dock inte när jag pluggade litteraturvetenskap på universitetet.) Papperet är tyvärr just nerpackat i en låda som står i garaget på grund av att jag har övergett mitt arbets-/lekrum (snyft) till förmån för min dotter (det är meningen att hon ska sova där -- men det gör hon ju inte). Synd (att stencilen ligger så oåtkomligt alltså), annars hade jag kunnat bju på några översättningar, en hel del olika finns alltså. Men vad gjorde man väl förutan Google, detta är vad jag får fram nu:

Alternativ 1:
Över alla höjder
är ro.
Tyst sover fågeln
i sitt bo.
Knappt en vindfläkt silar
genom träden nu.
Vänta, snart vilar
också du.

Svensk översättning: ?


Alternativ 2:
Över topp och tinne
är ro.
Knappt rörs härinne
skogens bo
av en vindfläkt nu.
Stilla fågelrösterna domna.
Snart skall du somna
lugnt även du.

Svensk översättning: Bo Bergman


Alternativ 3:
Dag på bergens kammar
nu dör.
Bland skogens stammar
ej du hör
fåglarnas röst.
I kronan kvällsvinden domnar -
snart du ock somnar.
Stilla, var tröst!

Svensk översättning: Axel Gauffin


Goethes original:
Über allen Gipfeln
ist Ruh',
in allen Wipfeln
spürest du
kaum einen Hauch;
die Vögelein schweigen im Walde.
Warte nur, balde
ruhest du auch.
(Hämtad ur Litteraturens klassiker, Norstedts, 1994)


Man måste alltså klicka på länken ovan och läsa Astrid Lindgrens sångtext för att inlägget alls ska bli begripligt! Ser ni likheten, ser ni vad jag menar?

crrly spräcker myter

Tänk att det uppenbarligen florerar så många dumma myter om barn, precis som om alla barn är likadana. Här spräcker jag några av de dummaste:

* Alla barn älskar att åka vagn. Knappast. Det finns en hel del barn, från nyfödda till äldre, som avskyr sin vagn. Vad folk än säger.
* Alla barn somnar i vagnen. Nä, de som har fullt upp med att gallskrika somnar knappast.
* Alla barn älskar att åka bil. Eh. Nej.
* Alla barn somnar i bilen. Absolut inte. Det finns många barn som inte kan somna i bilen förrän de har kommit upp i tonåren. Och då sover de väl å andra sidan nästan jämt?
* Alla barn älskar att åka med på cykeln. Nix pix.

Dock har jag faktiskt inte hittills hört att "alla barn somnar på cykeln", men eftersom det säljs cykelsitsar som är fällbara är det tydligen meningen att de ska kunna göra det. Hur det nu ska gå till -- med saker att titta på, med solen i ögonen ...?


Det finns ett par saker som min dotter avskyr mest av allt: att sitta fast, att befinna sig en bit ifrån mamma utan att kunna komma till mamma när hon vill samt att bära cykelhjälm. Därmed går samtliga av ovanstående alternativ bort.


Vad är det som driver folk att uttala dessa ovan listade påståenden, tro? Och att dessutom ofta inleda med ett "Konstigt!" som får en att ana att de tycker att det är något fel på ens barn. Känsligt, känsligt. Snälla, låt bli det, snälla, inse att alla barn är personligheter och fungerar på olika sätt, precis som vi vuxna.

En vackrare värld

Så mycket bättre världen skulle vara om alla vore som vi var som ettåringar: glada, nyfikna, generösa, vetgiriga, charmiga, öppna, djurälskande, fördomsfria, spralliga, kramiga ... (och, i min dotters fall, nattpigga!)

Gårdagens match

Rafflande scener utspelas minsann på planen nere i Tyskland och Österrike. Vilken match igår (igen). Och så fruktansvärt kul att Ryssland vann, ursäkta alla holländska vänner. (På så sätt gör det ju heller inte lika mycket att Sverige förlorade mot dem.) Nu hoppas jag att Ryssland vinner alltihopa, hur coolt hade inte det varit?!

"Lycka är ..."

Bäst just nu: Att uppleva sin favoritettåring kikna och skrika av skratt.

Och själv gråta bort allt smink -- av sitt gapskratt.

Konsertsnack

Vilken konsert det blev. Till slut, när väl skämten till förband hade gått av och kungen av rai äntligen stod där. Wow. Khaled, du är fantastisk!

Men vad komiskt det är. Vilka konserter jag än bevistar nuförtiden så är alla kulturtanter där. När jag var gravid gick darling och jag och såg Povel Ramels show Povel à la carte (strax innan han dog -- Povel alltså). Där var de, damerna med henna i håret, vida linnekläder och scarf.* Vi gick även på Adolphson & Falks akustiska Malmökonsert vid den tiden. (Supergravid crrly grät under Bästa Låten "Nu lever jag igen"!) Kulturtanterna stack fram sina näsor och mer därtill där också.

I vintras var vi på picknickkonsert (himla trevligt koncept) på Victoriateatern i Malmö och lyssnade på Les Prunes, ett par tjejer som sjunger franska chansons. Nittio procent av publiken var över 55. Överraskande. Nästan samtliga såg ut som kulturtanter, såväl manliga som kvinnliga. (Jag använder inte begreppet kulturkoftor här eftersom de som har bevistat samma konserter som vi är mer åt linne- än åt tjock tröja med lappar på armbågarna-hållet. Ävenså männen alltså.) Min darling fällde den torra kommentaren att det var vi och så Malmös samtliga fransklärare som var där. Mycket träffsäkert, säkerligen sant.

Ja, och så nu på Khaledkonserten då. Jag blev lite överraskad av två saker vad gällde publiken: Den var mindre än förväntat. (Var var ni?!) Och den bestod absolut inte bara av nordafrikaner i varierande åldrar, vilket jag av någon anledning hade väntat mig. Nej, som sagt, även av svenskor med arabiska pojkvänner samt kulturtanter i varierande åldrar och av varierande kön. Ja, det kanske passar oss... Jag är nog i själva verket en kulturtantswannabe.

Well, konserten då. Vi bjöds på en fantastisk show av en man på ett sprudlande humör på ett bakåtlutat sätt. Khaled fyrar av sina fantastiska leenden, han leker och skojar med sina medmusikanter och han är högst närvarande. I början av konserten samlade han in alla stora algeriska och marockanska flaggor som publiken höll upp och dansade med, och så draperade han sig med de algeriska och klädde mikrofonsativet med den marockanska. Stort jubel förstås. Och jag blev nyfiken på förhållandet mellan broderfolken (?) algerier och marockaner. Hur ser de på varandra egentligen?

Synd också att man inte kan arabiska, även om det inte är säkert att man hade förstått så mycket av vad han sa. Jag kollade in några klipp på Youtube och där fördes rätt intressanta språkdiskussioner bland kommentarerna där folk med arabiska som modersmål var helt säker på att det inte var arabiska som Khaled sjunger på. Någon satt inne med kunskapen att Khaleds nordafrikanska dialekt har stora inslag av såväl franska som spanska och berberspråk, och sen dessutom har utvecklats åt ett annat håll än "standardarabiskan". Intressant.

En superkomisk grej är att Khaled är född 1960... Jag trodde att han var minst 55! :-o Algerisk gubbrock, liksom. Men visst, han är snart där. Det är bara så läskigt att han inte är så himla många år äldre än älskling och mig... Gah, åldersnoja, tror jag minsann. Vem stal tiden?



* Povel-fotnot: Men i ärlighetens namn var det sååå många andra slags människor på den konserten också... Varför man nu alls ska kategorisera folk. Kulturfolket sticker dock ut, särskilt tanterna i sin henna-linne-scarf-uniform. Jag orkade (höggravid som jag var) aldrig blogga om den fantastiska Povel á la carte-konserten men jag måste nämna att det var oerhört kul att hans sång "Låt leoparden vara kvar i leoparden", med sitt djurrättsliga budskap, utgjorde den pampiga finalen -- just innan pälskärringarna skulle resa sig och gå ut till garderoben... ;-)

Souvenir de Provence

Slutet av 90-talet. På en liten slingrande bergsväg strax utanför Aix. I en liten snabb cabriolet sitter jag tillsammans med min själs älskade, den snyggaste fransman jag någonsin sett (med samma namn som min själs älskade!) samt dennes coola, vackra fru. Vi susar fram i den ljumma sammetsnatten. Vi har just varit och ätit och druckit osannolikt gott i en liten restaurang i bergen, en restaurang med Michelinstjärna. Vinden i håret, sätet klibbar lite mot baksidan av låren. Lutar man huvudet bakåt ser man hela rymden. Kolsvart sammetshimmel i den ljumma kvällen, massor med stjärnströssel. Hisnande vyer, berg och dalar. Överdådig blomning, de ljuvaste dofter.


Och allt detta till 1, 2, 3 Soleils. Rachid Taha, Khaled, Faudel. Exempelvis den här låten.


Fri. Upprymd. Lycklig. En så fullkomlig och perfekt kväll. Vi ropar till varandra, skrattar, sjunger. Jag skriker: "Je veux danser!!" och hoppar i bilsätet. Kan inteinteinte sitta still.


Och snart, snart får jag höra musiken live!!

Konsertpirr!

Weee, vi ska på konsert med vår stora idol Cheb Khaled på fredag!! Med cree, tack söting för att du håller reda på sånt viktigt åt oss (som fortfarande lever i bebisbubbla)!

Raikonsert!

Weee, vi ska på konsert med vår stora idol Cheb Khaled på fredag!! Med cree, tack söting för att du håller reda på sånt viktigt åt oss (som fortfarande lever i vår bebisbubbla)!


Missa honom inte, han uppträder även i Göteborg (på lördag) och Stockholm (söndag).


Lyssna på Khaled.

Läs mer om Khaled och om raimusik.

Dagens citat

Dagens citat (igår):

crrlys make: -- Vår dotter far ju fram som en virvelvind!

Med lika delar fascination, stolthet och trötthet i rösten.



Jo tack... Och det är ju alltid tacksamt när de icke föräldralediga karlarna förstår hur det fungerar här hemma. Mamman plockar upp trettiosex kringströdda böcker, barnet är redan någon annanstans och drar ner ett stort antal av något annat (cd-skivor, viktiga papper, pennor, verktyg (?!), handväskinnehåll, u name it). För varje sak som mamman plockar upp/ställer tillbaka river barnet ner tio nya. Pust.

Men nyfikenhet och ivern att upptäcka är ju underbar, och ska givetvis uppmuntras, och så får man istället städa när barnet (förhoppningsvis) sover. Men det är förklaringen till att pappan kanske kommer hem från jobbet och undrar om det har varit inbrott eller en naturkatastrof.

Orättvist

crrly: Men gud, vad brun du är!!
svägerska: Ja, jag var ledig på eftermiddagen igår, och då satt jag ute en stund.


"Då satt jag ute en stund." En stund! Vilket hån.



Pappa och mina syskon har arvet från Vallonien i blodet, och blir mörkbruna i solen med en gång.

Jag har ärvt mammas och mormors mjölkvita skinn, som i solen blir lätt grisskärt och sen rött och sen flagnar av.

Som liten tyckte jag att det var skönt att bränna mig och låg och njöt när jag inte kunde sova på nätterna. Jävla idiot. Särskilt som jag uppfyller alla kriterier för att vara i riskzonen för malignt melanom.

Mestadels var jag alldeles för rastlös ute och fick huvudvärk av solen, så jag höll mig helst inne och läste.

I vuxen ålder har jag dock varit (relativt) brun, tre gånger. Men det krävs längre utlandsvistelser för att jag ska uppnå något sådant, som de fem veckorna i Kalifornien och Hawaii.

Att hålla små barn i solen är inte det lättaste... inte när de är i den kryp-, klätter- och klängåldern som Lillan nu. Jag minns ett par kompisars fåfänga försök att skydda trettonmånader gamle sonen med ett parasoll, hur de kutade efter honom överallt för att skugga honom. Skrattretande... men nu är jag själv på jakt efter ett sådant strandparasoll...! Solhatten åker såklart alltid av, strumpor och skor också. Hon är expert på att dra av sig, därför är det praktiskt med body, som vi fortfarande kör med, annars åker eventuella byxor och blöjan också.

Jag spårar ur här, känner jag. Nu ska jag ut i solen (!) med Mig äger ingen. Usch, vilken bra bok.