lördag, mars 31, 2007

Nojor I


Hittills har jag skrivit av mig om graviditeten på andra ställen, men nu tänkte jag ösa ur mig lite här också.

Jag har i hela mitt liv, så länge jag kan minnas i alla fall, haft en gräslig förlossningsskräck. Varför är det bara de med fruktansvärda trauman som tvunget måste dela med sig av dem till en helt oskyldig omgivning?!

Jag har hållit på att svimma två gånger i mitt liv:
1. En kompis som jag pendlade till jobbet med ett tag berättade på tåget, när vi hade ståplats, om sin senaste förlossning. Det svartnade för mina ögon och snurrade till så att jag vinglade.
2. Jag såg på den brittiska dokumentären om livet före födseln, den tvådelade som visades för inte så längesen, och plötsligt blev det förlossningsscener. Jag var oförberedd på närbilderna. Det var tur att jag låg ner, för nu svartnade det för ögonen igen, jag drabbades av ett plötsligt illamående och bara grät och grät. Plötsligt blev det så verkligt; jag ska också genomgå det där snart!!

Som sagt, man hör bara om de jobbiga, utdragna förlossningarna, gärna de som avslutas med snitt, klipp, tång och/eller sugklocka. Värkar i flera dygn utan att något mer händer, utlovade bedövningar som aldrig sätts, panikattacker som bara gör smärtan värre etc, etc, etc. Och går man då runt med badbollsmage är det något hos kvinnorna med dessa trauman bakom sig som triggas igång. Man hinner bara se något glimta till i deras ögon, sen är det kört. Då forsar det ur dem, och man hinner inte värja sig och ta skydd. "Titta, en gravid, henne måste jag berätta för! Hon ska minsann få veta hur det är, vad hon har framför sig!"

Varför?! Blir något bättre av det? Hoppas de att jag liksom nu ska ångra mig på vägen, tänka igenom vad tusan jag egentligen har gjort och så... ja, vadå? Det finns ju ingen utväg nu, ungen ska ju ut! Så man sitter fast i en fälla, hjälplöst lyssnande på alla dessa desperata kvinnor som liksom klamrar sig fast vid en. Man kommer inte undan.

Men jovisst. Man kan alltid skylla på hormonerna. Har de inte kommit så långt i sina berättelser och man hör vartåt det barkar så kan man faktiskt avbryta dem och säga att man inte tänker lyssna, man får till och med vara ganska otrevlig. Man är överkänslig som det är när man är gravid, så varför ska man behöva stå och lyssna på detta?! De får väl gå till någon professionell att tala med om de inte har kommit över det, så är det bara, eller åtminstone välja sina offer på ett något annorlunda vis.

Jag har vidtagit en mängd olika åtgärder för att komma tillrätta med den värsta förlossningsskräcken. Jag samlar på positiva förlossningshistorier -- för de finns där! De drunknar bara i mängden av alla som ropar högst, de som har haft det jobbigast och på något vis söker övertrumfa varandra i det. Dessutom verkar det tyvärr vara lite tabu att vara nöjd med sin förlossning. Det lär till och med finnas de kvinnor som kan jämföra sin förlossning med en otroligt stark orgasm, men det är nästan förbjudet att tala om. Det är så oerhört provocerande.

Vad har jag mer gjort då? Jag har gått på pilates för gravida, lärt mig att stärka bäckenbotten och att bära barnet med musklerna istället för skelettet för att minska skaderisken. Jag (vi) har gått profylaxkurs. Otroligt nyttigt, känns ovärderligt. Lärt oss inte bara att andas utan fått en mängd praktisk information och verktyg. Älskling har fått en låång lista över uppgifter han ska utföra under förlossningen för att coacha mig på bästa sätt, och vi har skrivit upp och diskuterat målbilder etc. Förberett oss som värsta elitidrottsmännen! :)

Jag har gått vattengympa för gravida, med fokus på förlossningen, ledd av barnmorskor. Alldeles fantastiskt. Först lite gympa i varmt skönt vatten, sen ett långt avslappningspass där vi flyter runt i bassängen och lyssnar på positiva affirmationer och visualiserar en förlossning som går jättesmidigt. Andning, andning, andning här också. Vi har där fått en avslappningsskiva som man kan öva med hemma.

Jag har läst. Köpt böcker för ett antal tusen och bara slukat. Man kan liksom inte vara nog beredd... Böcker om att vara gravid, om känslor, om hormoner, om skumma symtom, om hur en förlossning kan gå till. Nästa steg ska bli att läsa in mig dels på avvikelser som kejsarsnitt, dels om livet efteråt. Amningen, föräldraskapet etc. (Detta inlägg blir så långt så jag ska skriva mer om nojorna inför allt detta i nästa inlägg.)

Jag läser på nätet också, förstås. Umgås där nästan dygnet runt med likasinnade och med mina motsatser, med dem som är kolugna och med dem som är närmast hysteriska, med dem som har liknande erfarenheter, med dem som inte alls delar det med mig, med nybörjarna i "bli med barn-karusellen", med guruerna. Jämför symtom och magbilder, peppar varann och nojar ihop. Det låter hur löjligt som helst men är faktiskt kul och intressant -- och/men ofta upprörande (man stöter ju på idioter överallt...). Och inte minst skriver man av sig och får stöd, skratt och många nya funderingar. Man lär sig många nya ord (karpaltunnelsyndrom) och man får nya insikter (Blöjor är ett helt universum! Nappflaskor är en vetenskap!).

Vi går föräldrakurs hos barnmorskan. Min gamla pensionsmässiga barnmorska som inte känns helt up-to-date, och på grund av vilken jag dessutom läser en hel del på exempelvis läkarsajter. Hmmm, det hon säger verkar inte stämma helt med de senaste rönen... Men föräldrakursen är bra. Vi känner oss väldigt pålästa i jämförelse med de andra men ställer inte färre dumma frågor för det...


Det viktigaste jag kan lära mig är dock att släppa taget. Let go. Förlossningen blir som den blir, bäse kommer ut när hon känner att hon är klar, det är inte mycket jag kan styra, det går inte att regissera förloppet. Tvärtom måste man vara öppen för så många olika utgångar av förlossningen som möjligt, och man ska dessutom inte se den som något slutmål; det är nu allting börjar.


[Forts följer]

fredag, mars 30, 2007

Vill ha!!!


Den här boken måste jag köpa.



-------

Edit:

monaihallen: Det här är ju läskigt. Jag hade inte sett din kommentar här! Såg den när jag just hade postat detta. Sammanträffande!

crrly är publicerad


Som så ofta, särskilt på fredagar, har jag skrattat mig matt och tårögd åt Avigsidan. Kanske man borde slopa korr överallt, för det goda skrattets skull?!

Jag brukar skicka in en del dit ibland, men då har det varit under ett annat nick. Nu tyckte jag att det var på tiden att crrly kunde få vara med, så under den 26 mars finns mitt bidrag. Det roligaste var dock i mitt tycke det om Sara som tjänar 74 kronor i timmen...

måndag, mars 26, 2007

Spahelg


Blir som sagt vansinnig på vårt pissiga Internet men lyckas förhoppningsvis slänga in åtminstone ett par bilder från vår ljuvliga spahelg. Ljuvlig bortsett från att jag som vanligt får hjärtinfarkt av svärmor ... som är här nu igen i alldeles för många dagar. Hon är verkligen ... speciell. Och man är ganska överkänslig som gravid.

Jaja.



Total avkoppling: havsutsikt, öl och en suverän bok.


Utsikten från vårt fönster.


Det kanske kommer mer senare, men "Orsa kompani lovar ingenting bestämt", som mormor brukar säga.

onsdag, mars 21, 2007

Lindorna utmanar


Jag har också blivit utmanad, ni vet den där grejen där man ska lista fem eller sex underliga saker om sig själv och sen skicka vidare till fem eller sex andra som uppmanas göra samma sak... Ett litet sammanträffande är att det råkar vara två Lindor som har utmanat mig: Brazilian Linda och Krumelur.

Men... vad tusan skriver man om man vareviga dag gör ett ganska stort antal saker som omgivningen finner anmärkningsvärda, konstiga, galna, skumma, idiotiska, knasiga, roliga, jävligt dumma eller åtminstone helt klart värda att kommentera och ofta kritisera? Man kunde ju tro att jag därmed har en outsinlig källa av skojiga saker att ösa ur... men så är icke fallet. Nej, istället är det faktiskt så att jag har blivit så van vid detta att jag inte ens lägger märke till att jag väcker uppmärksamhet med mitt beteende. Så hur ska jag kunna skriva ner vad jag gör när det är så naturligt för mig?!

Klyschornas klyscha: Jag är så annorlunda. Ja, men... Det är så. På gott och ont givetvis; ibland gör jag saker på tvärs för att jävlas eller utmana eller för att det är så satans kul, men ofta ger det mig bara ett hål i hjärtat och jag känner mig ensammast i världen. Jag anpassar mig ofta som en liten galning, tiger och ler eller går därifrån för att inte avslöjas som värsta ufot (det borde heta utomjordingen; hur kan man jämföra sig med ett rymdskepp?). Otillräcklig, missförstådd, jävligt udda och knepig... mycket vänds inåt och gnager och tär. För innerst inne vill nog alla hitta någon som åtminstone tänker lite, lite grann som en själv. Och det har jag aldrig lyckats med, trots ganska idogt försökande i närmare 30 år eller så.

Titta, vad djupt det blev genast. Ska man anta en sån här utmaning måste man ju vara spontan och skriva lite spralligt chica, lagom knasiga saker... men det blir så totalt uddlöst om jag själv sitter och försöker gissa vad folk (det vill säga ni, kära läsare) skulle kunna tycka var lite lagom galet och skojigt. Lite knasigt men inte för urspårat. (För tydligen bryr jag mig någonstans om vad läsaren tycker, usch, vad tråkigt. Ja, men jag vill ju inte att ni ska undra vad i helskotta jag nämner en sådan grej för, jag vill inte att ni ska tänka "gäsp, så gör väl alla" om jag nu gör mig besväret att klura ut fem eller sex saker!)

Reflexion: Det ironiska i sammanhanget är att jag är otroligt spontan när jag skriver detta, fingrarna ramlar på och jag vet inte alls var jag kommer att hamna. Så blir det oftast när jag skriver i bloggen.

När jag fick utmaningen första gången häromdagen kom jag snabbt fram till att detta skulle bli omöjligt för mig att svara på. Okej. Ska de som känner mig av mina läsare få komma med förslag då? Nää, ingen bra idé. För det första är det inte så många av dem som känner mig som läser min blogg, för det andra är folk lite i allmänhet relativt slöa på att kommentera och för det tredje: Varför skulle någon orka fundera ut något sådant?

Nästa idé var att fråga honom som känner mig bäst av alla i hela världen: min man. Han är ändå den som har sett mig i ojämförligt flest situationer och han säger alltid vad han tycker om mitt beteende, oavsett om det är kul, smart eller oerhört dumt. Men vet ni vad han sa? Jo, att jag kan konsten att slicka en tallrik så ren att den ser oanvänd ut, och att han alltid har fascinerats av det.

Eh. Jahaja. Tack för den. Det är ju sant förvisso, men...? På något sätt inbillar man sig att ens själs älskade och livskamrat ska kunna komma med något mer... spirituellt? Slicka tallrikar! Men ja, det är sant att jag gör det och det kan jag erkänna utan att vare sig tro att någon ska tycka att det är hejdlöst kul eller ens lyfta på ögonbrynet. Det började väl som något slags protest -- så får man ju absolut inte göra! -- men hade med att göra att jag älskar såser och avskyr när jag inte får upp allt på tallriken. Jag brukar oftast äta med gaffel och -- sked, bara därför. Frustrationen kan bli oerhörd när jag märker att jag inte får upp all sås tillräckligt fort -- coh då slickar jag. Inte sällan med barn närvarande, utan att jag tänker på det. Till dessa barns oerhörda förtjusning, förstås. Mamma försökte givetvis tillrättavisa mig när jag var yngre men då log jag bara mitt allra charmigaste leende, la huvudet på sned och sa ljuvt: "Men mamma, du får skylla dig själv när du lagar så god sås!" Det oerhörda, och roliga, var att det funkade, och sen dess har hon bara suckat lite och roat skakat på huvudet.

Men ja, det är tyvärr, måste jag tillstå, det enda jag har att komma med. Bekännelsen att jag (fortfarande) slickar tallrikar. Patetiskt, eller hur. Särskilt efter detta djupa inlägg! :) Hmmmm, jag ska kanske försöka fundera vidare. Vi får se om jag återkommer.

-----

Och eftersom jag inte ens klarade av den enkla (?) utmaningen så försöker jag heller inte föra den vidare till någon speciell, men anta den du som vill och inte redan har gjort det, för all del!

söndag, mars 18, 2007

Dagens skörd



Vår knasiga storkisse har nu i flera år envisats med att hämta pinnar åt oss hela tiden så fort hon är ute. Dem lägger hon oftast på trappan och så jamar hon som en marskatt, vilken tid på året det än är, och har liksom drogade ögon. Har vi öppna dörrar kommer hon in med dem. Jättefina presenter, men jag fick övertala darling att låta dessa ligga kvar ett tag så att jag hann fota dem; annars slänger han dem så fort hon inte ser.

Det roligaste var när älskling byggde trädäcket på bilden, då kom katt med nya pinnar hela tiden, extra ivrig, som ville hon bidra med lite byggmaterial... Ett bevis på kärlek ser vi det som i alla fall.

lördag, mars 17, 2007

Paranoia, paranoia, everybody's comin' to get me...


Varför sa min kollega (ja, just hon!) igår: "Min man är alltid med på alla mina infall och utfall när det gäller att åka och titta på hus och så!"

Heh. Klart man reagerar! ;)






Rubriken kommer från den genialiska låten Flagpole Sitta med Harvey Danger från 1998, den går att lyssna på och se här (Tryck på "Click here to Watch the Video".) Den jäkligt roliga texten finns t ex här. Förresten har jag nog tjatat om den förut, men det kan den vara värd.

onsdag, mars 14, 2007

crrly is back


En ganska ofrivillig bloggpaus, detta, måste jag säga... Är ju lite livegen under bajsinternetleverantören från helvetet, gah, och då funkar det som det vill, det vill säga oftast inte alls. Svårt att uppdatera bloggen hemifrån då. Det händer en hel del på jobbet också, ska skriva mer om det senare... så där kan jag inte blogga heller. Typiskt, för jag skulle ju behöva skicka inlägg på inlägg för att blogga iväg mitt förra inlägg litegrann, innan mina kolleger hittar mig! ;)

Här i södern har våren kommit, känns det som. Så underbart! Häromdagen var jag dessutom ledig, så då kunde jag, mittemellan utövande av speciell sport anpassad för gravida och läkarbesök njuta av sol och promenad vid stranden. Men det bästa den dagen var ändå att glida genom den stora staden i bil med nervevad ruta och musik på högt... Ett något oväntat musikval dock, det var det som var så kul! "The birth of the gammaldans" med Povel Ramel, en ganska halsbrytande musikblandning mellan en relativt högstämd inledning och sen rena tramset, som dock om man lyssnar noga, säkert innehåller en riktig handling, men den låter typ så här:

Tuttilurionlej å tuttiluskanemej, pulim, pulim, fila bort i hej, fullirackan pling, sputt i buskan long, å fallirallan lej o fullilurion dej, titta attan på dattan, pussimalion dong, tut i limpan, fulleruttan, tjolamente, snippelipelippelorum, snoppeloppelong, tockeding och tockedong...

Tilltalar verkligen mitt sine för humor, både låten i sig och situationen!

tisdag, mars 06, 2007

Häromdagens citat


Ofta parfymdoftande kollega: "Förresten, du som håller på mycket med datorn och så, har inte du nån sån där blogg?"
crrly: "Ehh, nää."
Kollega: ... "Nähä."



Precis som om jag hade talat om det för dig!

Cool länk


När man ser det här förstår man varför man hela tiden blir så mätt... Var ska magsäcken få plats, liksom?


För övrigt säger jag hela tiden matsäcken om magsäcken. Inte helt fel ändå, kanske.

Ny syn på tillvaron


Var ganska förbannad igår på att vi måste ta ut semester för den dagen vi var insnöade, jag har inga semesterdagar kvar. Vad tyckte de att vi skulle ha gjort, chartrat en helikopter? Men så på vägen hem lyssnade jag på P1 som vanligt och de spelade Evert Taube:


så tag med glädje ditt jobb fast du lider,
snart får du vila för eviga tider!


Perspektiv, liksom.



Men inte hindrar det alls
att du är glad och ger hals,

Nej...

så kläm nu i med en verkligt sju-sjungande vals!

Ja!

*tar i som fan, mycket gladare:*

Det är en rasande tur att du lever, min vän
och kan valsa omkring uti Havanna!
Om pengarna tagit slut, gå till sjöss om igen
med Karibiens passadvind kring pannan.

Klara jobbet med glans,
gå iland någonstans,
ta en kyss eller två i en yrande dans!

Så länge skutan kan gå,
så länge hjärtat kan slå,
så länge solen den glittrar på böljorna blå.



(Snart slipper jag ju ändå det här stället!)

Järntrust


Jag har 109 i Hb. Eller "åtti-nånting". Medelvärde (påhittat?) 98. Det var i alla fall var min barnmorska kom fram till igår. Argh. Inte konstigt att jag har varit så himla trött på sistone. Men det har inte med veganeriet att göra. Vill jag gärna tro i alla fall. I vanliga fall har jag ju ett bra järnvärde. Nej, det har med mitt förbannade illamående att göra, och okej då, att jag i och med det inte har fått i mig min Blutsaft eller Blodt+, flytande är superäckligt, och jag spyr vid bara tanken på att svälja tabletter gjorda på djurblod. (Konstig mening, skulle jag sätta punkt där?) Dessutom har jag ända sedan mitt illamående började haft fruktansvärt svårt för nästan alla grönsaker och rotfrukter. :-/ Lägligt va. Nu jävlar måste jag äta spenat vareviga dag. Kan man köpa grönkål så här års? Det är gott att steka, med t ex lite purjo och goda kryddor (för att fylla piroger med eller bara göra en pastasås på, eller så).

Far min kunde såklart inte låta bli att fälla en riktig gubbskämtskommentar: "Ja, nu får du ta dig ett järn!" Höhö.

Och jodå, jag äter torkade aprikoser på gröten varje morgon, och jag lagar mat (nä, älskling menar jag ju) i järngryta... Med mycket persilja. Måste få tag i något annat järnpreparat nu bara. Lyckades hitta vegetabiliska järntabletter i hälsokosten förra veckan, hurra, jippi, men när jag ser närmare på burken ser jag att det står att varje tablett bara innehåller 20 mg. Och min barnmorska rekommenderar mig att ta 200--300 mg/dag. Tjo och hej. 10--15 järntabletter per dag... plus alla andra jag tar! Varav en del ska tas före maten, vissa till maten, somliga efter maten, en del på kvällen, andra på morgonen, vissa passar inte alls ihop med andra etc, etc, etc. Ett heltidsjobb bara detta att hålla reda på allt sånt.

Åkte inom (som man säger på skånska!) apoteket igår kväll på väg hem från jobbet för att få tag i Duroferon, som enligt en opålitlig källa på nätet lär vara vegetabilisk. Frågade för säkerhets skull personalen, men det skulle jag inte ha gjort. De visste inte alls, och det var tydligen extremt pinsamt och jobbigt. Otrevliga som tusan blev de, och försökte istället lura på mig Hemofer. Nehej, den gick jag inte på. For därifrån med bara Folacin, som jag inte har tagit på ett tag (aja baja) för att jag inte hittar mina recept. Har fortfarande inte hittat dessa, men Folacinet fanns receptfritt så jag offrade 46 spänn. Och så ska jag ringa Astrazeneca senare, måste komma ihåg det.

Nå, jag gjorde ju en glukosbelastning också. Nervös, för jag har vräkt i mig choklad varenda dag i flera veckor nu. Det är en drog, och jag begriper inte hur jag ska kunna sluta med det. Det är så typiskt, före graviditeten hade jag minsann i stort sett vant mig av vid socker, och nu äter jag mer än någonsin. Jag kommer att få en sexkilosbäse, minst. Men jag fick fina värden! Hurra, hade jag aldrig trott. Ska dock ändå skärpa mig på den fronten. Och säga åt mamma att hon aldrig mer får komma förbi med en chokladkartong på en gånger en halv meter (!)...

torsdag, mars 01, 2007

Mjölkreflexion


På jobbet har vi en liten låda med små mjölktetror från Arla. På lådan står mellanmjölk på svenska, kevytmaito på finska, semi skimmed milk på engelska -- och lettmælk på danska.

Undrar varför.