När regnet faller

(Det blev ju oavsiktligt en mycket passande rubrik när det ser ut som det gör idag.)

Jag har läst Brooke Shields (!) skildring av sin förlossningsdepression, När regnet faller. Min väg ut ur förlossningsdepression. När jag läser den ser jag ganska tydligt vad jag inte insåg i tid: att även jag led av postnatal depression. Jagkänner mig fortfarande ganska skör och behöver rätt mycket bekräftelse, både som mamma och som människa. På samma gång har jag nästan bränt ut mig under det här dryga året som har gått för att hålla min dotter på jättegott humör hela tiden. Pust. Inte lätt, eftersom hon har varit en skrikunge med extremt stark vilja. Det har varit jättekämpigt men jag mår i alla fall inte längre så extremt skitdåligt när hon skriker. Det är väl en hormongrej, och den går inte att förklara för den som aldrig har känt något liknande, men det är skönt att det har lättat. Jag tar det inte personligt på samma sätt när hon blir arg och vrålar, och så börjar man kunna resonera med henne nu också.

I alla fall. Shields självupplevda berättelse tänkte jag skriva lite om. Den är viktig, frågan om förlossningsdepression verkar tyvärr, som så mycket annat när det gäller psykiska besvär och när det gäller något som drabbar kvinnor, vara tabubelagd. Boken fyller alltså ett hålrum och är därför mycket behjärtansvärd. Kort sagt: den behövs.

Synd då att den är så erbarmligt slarvigt översatt. En dålig översättning förstör ju en bok, i många fall totalt. Denna viktiga bok är värd mer respekt än så här. Ta bara titeln: "När regnet faller". Läser man vad kapitlen heter så ser man att sista kapitlet är betitlat "Upp steg solen". Som småbarnsmor inser man snabbt varifrån detta är hämtat: sången Imse vimse spindel, såklart. Originaltiteln på boken är Down came the rain, ytterligare en rad ur samma barnvisa. På svenska heter det "Ner faller regnet", så varför fick inte boken heta så? Nu hänger ju inte boktiteln ihop med namnet på sista kapitlet alls.

Ett par exempel till på hur lat man tydligen får vara som översättare: "en kopp Starbucks". Eh, vad är det för fel på "en kopp kaffe"? För sammanhanget spelar det absolut ingen roll att det var på denna kaffebutikskedja som drycken inhandlades.

Brooke kallar i boken ofta sin dotter för "min lilla skalbagge", något som har lite äckliga konnotationer, i alla fall för mig. Det svenska ordet "kryp" skulle väl här vara adekvat?

Vidare står det ofta, ofta (som i alldeles för många böcker översatta från engelskan!) "Jag antar att ..." Så säger man oftast inte på svenska, åtminstone inte i tid och otid. Här finns många möjligheter att skriva om det så att det låter bättre, till exempel kan man använda ordet "antagligen" eller helt enkelt "jag tror" -- eller uteslut det bara. Boken Böjelser och begär, som jag läste för en tid sen och skrev om här, hade exakt samma uttryck för sig, sida upp och sida ner antog folk både det ena och det andra; hemskt tröttande. Till slut sitter man bara och räknar alla "Jag antar att". Slarvigt! Fult! Det är lika vidrigt som alla dessa "inte sant", inte sant? ;-p

Och så slutligen det fulaste och klantigaste felet i boken: Brookes man och dotter gick "utanför" för att leka. Utanför?! Det tog ett par omläsningar av meningen innan jag såg vad det stod. Vad är det för fel på att "gå ut"?

Ja, som sagt, Brooke Shields självupplevda berättelse är viktig och intressant, och, såvitt jag kan bedöma, ganska bra skriven för att vara författad av en ickeprofessionell skribent, men så synd att översättaren förstör så mycket genom sitt slarv. Här hade behövts en skicklig och snabb redaktör som hade styrt upp manuset och korrläst. *hint hint* ;-) Jag skulle rekommendera att försöka få tag i boken på engelska istället.

Vem ska då läsa den? Givetvis en psykologiintresserad allmänhet, läkare, barnmorskor, bvc-sköterskor och övrig vårdpersonal men även gravida och de som planerar att försöka få barn (så att man förbereder sig lite på vad som skulle kunna drabba en, det händer fler än man tror) samt förstås anhöriga, släkt och vänner till redan drabbade. För insiktens skull, och för hoppets. För det går att ta sig ur detta, men man måste ta det på allvar, och man måste söka hjälp!