Soundtracket till mitt liv

Återkommer snart med bland annat böcker jag har läst på sistone men nu måste jag bara länka till en fantastisk artikel från Sydsvenskan idag. Den gör sig tyvärr inte alls på nätet, ser jag nu, men det är jätteviktigt att ni ser även tidslinjen. Uppe till höger inne i artikeln står det "LÄS/SE MER Grafik: Stjärnornas formkurva. Spana in den (och förstora lite)!

Snacka om soundtrack till en sjuttiotalists liv! Jag som är en sådan nostalgiker blir alldeles yr och varm av lycka av sådant här. Madonna. Michael Jackson. Och Prince. Tre av mina all time-favoriter. Och tänk att dessa tre storheter föddes inom loppet av ett par månader, samma sommar, 1958. Grattis till dem på deras 50-årsdagar förresten!

Lusläser man grafiken forsar en massa minnen fram. Längesedan förträngda såväl som fortfarande lätt åtkomliga. Namedropping, skivan Madonna (låttitlarna från den rinner upp i min hjärna, samtidigt med en massa bilder på vad jag hade för mig när jag lyssnade på låtarna och vilka jag umgicks med, C dyker upp överallt i dessa minnen, C och hennes bruna heltäckningsmatta som jag frustade coca-cola på i ett asgarv, lilla söta coola roliga C som älskade samma saker som jag: BUS, musik och övernaturliga saker), filmen Desperately seeking Susan, självklart hela Like a virgin-skivan ...

Plattan Purple Rain (och alla låtarna på den, texterna forsar fram i skallen på mig, och C här också och "radioshowen" vi gjorde), festen där låten Cream spelades typ hela tiden (hade glömt!), skolresan där tuffa S, salig av lycka, köpte skivan Lovesexy på ett enormt Virgin Megastore ...

Och så Thriller såklart. Fotbollsresan där Billie Jean spelades hela tiden (och som alla skittuffa, hormonstinna Petror och Sannor och Sussier suckade och grät till, den och Do you really want to hurt me, fast den hör ju inte hit), bilresan med familjen i Europa, Alperna, där syskonen och jag låg på madrasser bak i bilen och mina blandband spelades hela tiden, herr Jackson var tillsammans med andra disco-(här kommer det där n-ordet i en icke alls nedsättande betydelse men idag vågar jag inte skriva det!) den enda musik som föräldrarna stod ut med för det kom inga långa jobbiga gitarrsolon! We are the world med alla superartisterna och världssamvetet, Bad och eva-l och hennes kompis T och deras besatthet av mannen, guden, ifråga och T:s nästanmöte med honom, till minnena av Bad hör också vår klasskompis I, den snälla som alltid fick skulden för allt bus vi gjorde och som alltid gick och sjöng och nynnade låtar från det albumet och kladdade texterna i min elevkalender... Hade du musiken i en freestyle, eva-l, eftersom jag minns friluftsdagen i skogen med klassföreståndaren Knivmannen (han täljde sig en lång pinne, en vandringsstav?) så starkt till detta?

Åh, alla minnen, all tid, oceaner och flöden av enorma känslor, ett helt liv.


Jag har i så många år ångrat att jag aldrig ens försökte övertala mamma att få åka på konserterna med Madonna och Michael Jackson på Ullevi, de var samma sommar, kan det ha varit 1987?


Naturligtvis lyssnade jag på mycket annat, i en hel del olika genrer, men dessa tre artister kan väl sägas stå för hela 80-talet och MTV-eran. På så många sätt. Snacka om symbolik här.



Och idag? Njae, skulle gärna ha Madonnas senaste skiva och mer än gärna gå på hennes show, men de andra klarar jag mig utan. Dessa tre giganter är främst en massa nostalgi för mig.