Favorit i repris

Alltså, den här historien är från en gammal nätdagbok som jag skrev för fem och ett halvt år sen, men den är så galen så den förtjänar att upprepas. Den är dock lång, så jag delade upp den på två dagböcker, men det gör jag inte här. Dagboksinlägget är ursprungligen betitlat "E-Type och jag", och jag kom att tänka på det när jag såg E-Type i lördags i Babbens program (som för övrigt var riktigt kul!). Det jag skriver om utspelade sig i början av 90-talet och var långt innan E-Type gjorde sig känd som artist. Den 5 maj repektive 27 juni 2002 skrev jag följande:

Står ute i det mulna kalla vädret och oljar nyhopsnickrade spaljéer, lyssnar på radio... P3 spelar E-Types senaste. Blä. Fast av nån jävla anledning var det helt OK att pensla till... Jag blir i vilket fall som helst alltid på gott humör av att höra E-Type. Och det beror ju knappast på själva den s k musiken. (Utom när jag tänker på Rallys underbara parodi!!!) Nej. Jag har ett helt annat förhållande till E-Type...

Den här historien är helt vansinnig. Den säger nog ganska mycket om mig. Hm. Min chef hade berättat den på en kräftskiva en gång, och gästerna hade skrattat så de hade trillat av stolen... Sa hon. Hm... *fnissar för mig själv*

OK, here goes:

Jag läste in treåriga linjers matte + NO på KomVux för ett antal år sen (när jag i min mycket gröna ungdom hade fått för mig att jag skulle bli lågstadielärare...). Då passade jag på att läsa ADB också - Administrativ databehandling. Med stenåldersdatorer. Ja, det tyckte ju inte vi förstås. På den tiden var väl de datorerna som stod till buds relativt moderna. Alltså mycket spännande. Vi gjorde bl a vanliga ordbehandlingsövningar, alltså som maskinskrivning. För att vi skulle ha nåt vettigt (??!) att skriva in kunde vi om vi ville välja olika texter att skriva av. En av dessa var en bunt Norgehistorier. Så det satte jag igång med. En löd:

Det var två norrmän som var ute och fiskade. Så fick de napp, en stor fisk på kroken. Problemet var nu hur de skulle ta död på fisken. Då sa den ene: ”Jag vet! Vi dränker den!”

Urdum. Hursomhelst. Vi satt och skrev och skrev... Nästa övning gick ut på att vi med ett enda kommando skulle byta ut ett visst ord i en text mot ett annat, valfritt. Jag valde att greja så att alla ”fisk” i ovanstående historia skulle bytas ut mot ”giraff”... Ni ser ju själva hur det blev. Jätteroligt hade jag. Själva poängen försvann naturligtvis, desto roligare tyckte jag.

Det hör också till historien att jag dels är snål, dels miljömedveten, alltså försöker jag spara och återanvända så mycket papper som möjligt. Sålunda sparade jag dessa ordbehandlingskrafs för att kunna skriva på baksidorna, som ju var tomma.

Efter ett antal år, när jag läste på universitetet i Göteborg, och...

Nej. Vad långt det blev. Fortsättningen får komma imorgon... Jag lovar att detta har med E-Type att göra, alltihop!! Och att historien är helt sjuk... :)

****************

Okej. Jag lovade ju att berätta fortsättningen på historien om mig och E-Type, elakt nog har jag inte kommit mig för att göra det förrän nu. Början på historien skrev jag redan den 5 maj...

Jag pluggade alltså i Gbg o satt o var uttråkad i mitt tentaplugg så jag såg på ZTV. E-Type var VJ. Jag tyckte han spelade urdåliga låtar o dessutom tänkte jag på att jag aldrig hade sett nån video med Ebba Grön så jag tänkte att jag kunde faxa (som man gjorde på den tiden; detta är typ 10 år sen) in en önskan om just en video med Ebba Grön. Lite för att reta E-Typen också, jag fattade ju att det inte var hans kopp te!!!

Sagt och gjort. Jag tog det närmast liggande papperet, som råkade vara ett av papperen jag hade kladdat Norgehistorier på (då på min ADB-kurs några år tidigare). Det stod alltså: ”Det var två norrmän som var ute och giraffade. Så fick de napp, en stor giraff på kroken. Problemet var nu hur de skulle ta död på giraffen. Då sa den ene: ’Jag vet! Vi dränker den!’” (Om ni inte fattade den så hänvisar jag alltså till min dagbok från den 5 maj!)

Jag använde baksidan och skrev ett litet brev där jag då önskade Ebba Grön o dessutom avslutade det hela med att rita en liten karikatyr av E-Type i ena kanten. Så faxade jag. Tänkte att det måste ju vara större chans att komma med om man faxar många gånger... Så det gjorde jag. Faxade och faxade. Massor av fax blev det...

Och E-Type fick tag i ett! Han läste det snabbt tyst först... sa sen: Aha, en Norgehistoria!! Vad kul! Så läste han upp: Det var två norrmän som var ute och giraffade. Så fick de napp, en stor giraff på kroken. Problemet var nu hur de skulle ta död på giraffen. Då sa den ene: ”Jag vet! Vi dränker den!”

Så såg han mycket förbryllad ut. Jag vred mig av skratt i soffan. Och rodnade. Och gapskrattade. Vrålade av skratt när jag förstod vad jag hade gjort: faxat baksidan!!!! Helsike… I vår fax skulle man ju lägga papperet på andra hållet... Herregud. Men det slutade inte här. E-Type försökte dessutom förstå och förklara historien. ”Ja... Nu vet jag! Jo, en giraff är ju så lång, så... man kan nog... inte dränka den...” avslutade han meningen lite lamt. Vansinnigt, helt hysteriskt kul fick jag där i soffan. Det värsta var dock när han tog upp ett nytt papper från golvet: ”Aha, nu ska vi se vad det här är... Fler historier? Nej, det är ju samma igen!” Och igen. Och igen... Och igen! Kameran zoomade ut och visade E-Type stående på golvet med fullt av faxmeddelanden krullande runt på golvet kring hans ben. Han formligen vadade i fax!! Och de var samtliga från lilla mig... Jag tjöt av skratt. Och skam. Så pinsamt!!! E-Type började bli irriterad. Han fattade ju inte vad det var för fax! Och vad det var för en idiot... och för historia...

Jag faxade så småningom, när jag hade hämtat mig, framsidan också. Och kom med. Han visade t o m upp min karikatyr i närbild för kameran!! *stolt* (Fast Ebba spelade han inte *sura* )

Nej, jag har inte berättat hur det hängde ihop för honom – än. Det skulle ta lite tid att förklara...

Läser och läser och läser...

Med reservation för stav-, syftnings- meningsbyggnads- och andra skrivfel och annat knasigt; jag är totalt dimmig i bollen efter denna natt!


Jag har turen att ha fått en bebis som har min dygnsrytm och är nattmänniska. Sover till frampå eftermiddagen och vill sen inte somna förrän tolv-ett-två på natten. Passar mig perfekt, då kan jag gå upp och göra frukost till älskling och sen äta med honom och därpå gå och lägga mig igen. Mmm. Lyx. Men: lillan har på sistone blivit extremt gapskrattig och jättefull i bus precis lagom till läggdags, och då får jag maratonamma henne i flera timmar för att få henne lugn och sömnig. Hon somnar sen lagom till att katterna kommer in i sovrummet och klöser sönder sängen för att bli utsläppta... Ja, vi måste ha sovrumsdörren öppen för annars blir det jättekvavt och klibbvarmt. Nej, vi har ingen kattlucka för den enda dörren vi skulle kunna tänka oss att ha den i är en altandörr med glas för långt ner. Dessutom vill jag inte att de kommer in om de har med sig något, jag vill ha lite koll där... Inatt var det värre än någonsin, katterna skulle in och ut respektive ut och in varannan timme om varandra hela natten, och däremellan vaknade lillan ett antal gånger och skulle lyftas över till min säng för att ammas till sömns. Jag är inte så värst vaken nu.

Men vad konstigt jag skriver. Jag inledde ju med att förklara hur lyckligt lottad jag är. Nå, men jag är det. Det skulle ha varit jättejobbigt att ha en bebis som är pigg och klarvaken och kräver att matas och roas från fem-sex-sju på morgonen. Dessutom hade hon väl i så fall velat lägga sig vid åttatiden på kvällen, och då hade hon aldrig fått se sin far.

Nåväl, var var jag? Jo, vi ligger och sover och ammar och vilar och så hela dagarna, och jag läser, läser, läser. Nu har jag en ny, nätt liten lista med böcker som jag har läst, korta omdömen följer här:

* En spricka i kristallen av Cecilia von Krusenstierna var inte alls som jag hade förväntat mig. Jag fick den i present och trodde att den skulle vara en smaskig, skandalös berättelse fylld av mörka släkthemligheter och avslöjanden... men nä. Ganska tråkig, rätt deprimerande. Nä, inget särskilt att ha!

* När tiden tog slut av Göran Sahlberg var inte heller alls som jag trodde. Det börjar som en rätt så vanlig uppväxtskildring, för att sedan flumma till sig och mynna ut i något som verkar vara en enda stor fantasm. Ja, "vanlig" kan man kanske inte kalla en uppväxtskildring som handlar om en gosse som är son till Predikanten, en frikyrklig pastor, men ändå. Man förstår sedan inte riktigt vad som egentligen händer. Dag Hammarskjöld har i alla fall plötsligt en stor del i berättelsen. Men ett antal frågor kvarstår efter läsningen: Dör mamman? Isåfall hur? Är sonen skyldig till det?! Nå, den var ändå rätt kul att läsa (första delen i alla fall, före flummeriet), för jag har en gång i tiden känt denne Predikant, fadern till författaren alltså.

* Två böcker av den fantastiske författaren Tahar Ben Jelloun har jag läst nu också. Den tjugosjunde natten och Den ödesdigra natten. Den förstnämnda var för... vad ska jag säga... för sagoaktig för mig. Kanske fascinerande men nä, den hade för mycket av det jag inte gillade med Coelhos Alkemisten. Kan inte förklara det närmare just nu, är så dimmig i skallen. Däremot var Den ödesdigra natten helt fantastisk!! Älskar den. Den handlar om en kvinna som kanske egentligen är en ande eller en demon och som aldrig borde ha blivit till. Hon ägnar sitt liv åt att förstöra och förgöra män som har gjort henne illa. Bakgrundsmiljön är det fantasieggande Marocko i relativt modern nutid men samtidigt råder här sagotid; Tusen och en natt känns inte långt borta, och det vimlar av djinner. Denna bok rekommenderar jag verkligen, den är både otroligt vacker och spännande.

* Jag försökte också läsa Lasse Lindroths Där inga änglar bor, men nej, jag klarade inte av den. Den kändes så pretentiös och det myllrade av klichéer, jag tror inte ens att det var ironiskt. Så sorry, Lasse, det var en pekoral. Jag klarade inte av att läsa många sidor där, det erkänner jag (annars hatar jag att ge upp böcker!).

* Däremot var De sönderrivna bilderna av Azar Mahloujian bra! En spännande och stundtals deprimerande berättelse (visst låter det som en motsättning?) om hur hopplöst det kan vara att fly för sitt liv från sitt hemland och så fastna i byråkratins kvarnar då ens öde ska bestämmas av främmande människor. Hon skriver om den spännande flykten från hemlandet Iran och den evighetslånga väntan när hon fastnar i Jugoslavien. Men hon lyckades till slut ta sig till Sverige och även stanna här, och hennes berättelse innehåller också en hel del tragikomiska kulturkrockar i mötet mellan det nya och det gamla landet. Hon berättar till exempel att om man åker tåg eller buss i Iran och vill äta sitt medhavda äpple så bjuder man även dem mitt emot och bredvid på extra äpplen som man har med sig. Gissa hur hon blev bemött när hon, första och enda gången, försökte sig på det i Västeuropa! Jag efterlyser fler böcker av Azar Mahloujian, en fortsättning, fler små anekdoter!

* Ett helt annat slags bok, i en helt annan genre, som vanligtvis är så långt från min boksmak man kan komma nästan, är Snabba cash av Jens Lapidus. Min man fick den via jobbet och jag hade inte alls tänkt läsa den. "Pff, en spionroman", tänkte jag fördomsfullt, för jodå, sådana har jag också plöjt igenom några stycken. Men nej, det var det ju inte! Boken förföljde mig genom att dyka upp både här och där, sådär som vissa låtar brukar kunna göra, och till slut föll jag till föga. Jag började läsa... och fastnade totalt! Så skickligt skriven, vilket driv, vilket språk, vilken story, wow. Den var verkligen högt över mina förväntningar, skyhögt. Jens Lapidus är verkligen skicklig, både när han väver samman intrigen och rent språkligt; alla huvudpersonerna har sitt eget utpräglade språk men vartefter JW umgås mer och mer med invandrarkillarna tar han efter mer och mer av deras, ordföljden, ordförrådet, också i sina inre monologer. Snyggt!

* Jag har också läst Änglarnas syster av Anna Jörgensdotter. Jag tyckte mycket om Pappa Pralin, men den här var inte alls i klass med den, tyvärr. Denna handlar om en mycket ensam tonårstjej vars storebror är död och pappa ivägflyttad. Hon har bara en vän men henne gillar hon inte ens, och sin pojkvän kan hon inte alls prata med. Istället tar hon sin tillflykt till en drömvärld och halva boken består av den. Ett ganska förvirrande drag, särskilt som de två världarna aldrig får mötas ordentligt, vilket man sitter och hoppas boken igenom. Ännu en bok som först verkar vara på ett visst sätt men sedan blir något helt annat. Det mest speciella med denna roman är väl att det medföljer en skiva, ett soundtrack, men det är inget särskilt med den, känns mest som ett sätt för författaren att nå ut med en av sina låtar.

* Jag nämnde väl att jag hade läst Allt är upplyst av Jonathan Safran Foer? Måste skriva det igen! Den är så fantastisk! Underbar. Utom att jag inte riktigt förstod slutet men det känns liksom inte så viktigt. Jag läste den sakta, ville suga på den länge, ville inte att den skulle ta slut. Språket! Språket! Åh. Underbar. Rolig. Tragisk. Läs.

* Slutligen har jag också sträckläst Lewis resa av P O Enquist. Den har jag tänkt läsa i många år men det har inte blivit av. Den handlar om mannen som grundlade Pingströrelsen, Lewi Pethrus, och är verkligen intressant. Naturligtvis på ett extra plan för mig med min gedigna frikyrkobakgrund, men även för andra. Det är allmänbildande att läsa om exempelvis Stockholm på den tiden (början till mitten av 1940-talet). Vilken slum som rådde. Att Sverige hade den högsta barnadödligheten i hela Europa. Lössen. Trångboddheten. Och ja, synden. (Förstås. Och nu är det ju inte jag som säger att folk levde i synd -- måste jag tillägga för tydlighetens skull.) Ja, jag nämnde att jag har frikyrklig bakgrund. Det har jag, i flera generationer bakåt, på både mammas och pappas sida. Jag ringde under läsningen av boken flera gånger till pappa för att ställa tusen frågor, förfäras och roas. (Han är underbar.) Hade jag vetat, hade jag anat, hur gedigen denna frikyrkobakgrund är, så är frågan om jag hade vågat bryta mig loss så som jag gjorde! :) Jag kan ändå inte hjälpa att jag tycker att jag är jäkligt cool och stark som gjorde det. Farfar, till exempel, var äldste i församlingen, det visste jag men hade liksom inte tänkt på det. Nu berättade pappa att han (farfar alltså) till och med var vice ordförande i en av Sveriges största frikyrkoförsamlingar. (Ordförande är pastorn.) Han berättade också, vilket jag nog någonstans hade hört, att morfar hade varit pastor. Alltså, jag har egentligen så mycket att skriva om det här, men det har ju inte med boken att göra, så jag tar det någon annan gång! Bra bok, i alla fall, rekommenderas faktiskt. Ja, faktiskt. Ja. Faktiskt.

Pust. Återkommer med fler böcker snart... för nu har jag för övrigt bara läst böcker som inte har kommit ut än, och dem får jag ju inte blogga om! Men just nu läser jag Förvandlingen av Kafka. Håller på att gå igenom min bokhylla för fullt! Sen ska jag läsa... och den... och den... Och sen...! Ja, vi får se.

Terror on Big South Street

Åkte med mycket möda och stort besvär (läs: med bilhatande unge) till butiken Harmoni Barn i Lund för att byta en klänning som var i helt fel storlek. En present från en av min mans före detta chefer och dennes sambo. Klänningen hade alla lappar kvar och låg i originalpåsen, dock hade jag inget kvitto. Jag fick inget kvitto när vi fick klänningen, och inte ber man dem man har fått plagget av om kvitto för att kunna byta, om man inte känner givarna särskilt väl? Möjligtvis säger ju givarna ibland att "det finns kvitto om du vill byta", men nu gjorde de inte det.

Nå, rätt så slut efter besvärlig och regnig resa in till stan knölar jag in mig med vagn och allt i butiken, säger att jag har fått en klänning i helt fel storlek och att den är köpt i Harmoni-butiken i Malmö, och undrar om det går bra att få byta den ändå. Visst, säger tanten, men när jag fortsätter med att upplysa henne om att jag inte har något kvitto blir hon som en omvänd hand. Då ska jag plötsligt uppenbarligen misstänkliggöras, vad är jag för en typ som kommer in i butiken med en klänning utan kvitto?! Har jag stulit den?! Antagligen, ja, så måste det vara. Tanten snörper på munnen och fräser att då kan det verkligen inte komma på fråga att byta.

Jag blev helt ställd så jag kom mig inte ens för att berätta hur det låg till. Annars kan jag stundom vara ganska bra på att se bevekande ut när jag drar mina snyfthistorier. Jag hade verkligen inte räknat med ett sådant bemötande. Länge såg jag mycket yngre ut än jag var, och det var verkligen en black om foten i en stad som Lund där jag togs som en "studentajävel" bra länge, och behandlades därefter, även när jag hade fast jobb och var gift sen flera år. Men nu?! Jag är en ganska gammal småbarnsmamma, när ska man sluta bli behandlad som en tonårsligist och därmed genast känna sig som en? I alla andra butiker som jag har fått kläder till den lilla ifrån har det gått utmärkt att byta utan kvitto. Man ser ju på lapparna varifrån kläderna kommer, och det brukar inte vara så noga med att det är exakt samma butik. Det var ju uppenbarligen inte det som var problemet i det här fallet heller.

Jag har själv jobbat i butiker där det har varit oerhört tjafsigt med öppet köp, huruvida kunden har rätt till det eller inte (det har kunden bara då detta har överenskommits vid köpet). Och det var sannerligen inte öppet köp jag var ute efter nu. Jag skulle ju handla för samma summa som klänningen var värd, säkerligen ännu mer. Nå, om butiken nu ändå hade en sådan sträng policy om att inte ta tillbaka kläder där kvitto fattas så kan man faktiskt ändå ha en trevligare ton. För inte kan hon ha misstänkt mig på allvar för att gå omkring och försöka få byta in stöldgods?!

Nej, nej. Aldrig mer handla i den butiken, med det bemötandet!

En annorlunda barndom

Jag har glömt skriva om en fantastisk bok jag har läst: Iris Johanssons självbiografiska En annorlunda barndom. Redan när jag såg att förordet var skrivet av läkaren Göran Grip, som författat Allting finns, blev mina förväntningar högt ställda. (Allting finns handlar om näradödenupplevelser och tidigare liv, och den grep mig verkligen när jag läste den för tio femton år sedan.)

Iris är inte som andra barn. Hon föds som autist och lever mestadels i sin egen, inre värld tills hon är i tioårsåldern. Hennes far gör sannerligen ett beundransvärt jobb som aldrig ger upp utan tränar med henne varje dag, envist och målmedvetet. Men Iris vistas hellre i sin inre värld där hon är lycklig och allt känns lätt. Hon upptäcker dock tidigt att känslor är viktiga för människor, men hon förmår inte inse skillnaden mellan positiva och negativa känslor utan tror att alla känslor hon väcker är bra. Detta leder givetvis till en massa missförstånd som är både tragiska och komiska att läsa om.

När hon skapar ilska hos omgivningen blir det så vackert i atmosfären, en massa färger strömmar ut från människorna och exploderar i kaskader och fyrverkerier. Iris jublar och förstår inte alls att ingen annan ser färgerna och att hon bara väcker mer ilska.

En dag får hon ett viktigt uppdrag, ett uppdrag som får henne att lämna sin inre värld och komma ut till oss, i verkligheten…

Iris Johanssons självbiografi är en stor upplevelse att få ta del av. Hennes historia fascinerar oerhört, likaså hennes språk som är kryddat med egna ord och begrepp. Dock är den något rörig och hoppig och upprepar sig ibland.

I dag arbetar Iris med seminarier och handledning i personlig utveckling och är uppbokad i två år framåt. Hennes hemsida.

Var är ni?!

Mäh! Varför försvinner bloggare bara sådär utan att medela sina trogna läsare personligen?! Såklart att ni måste gå in och skriva till alla som åtminstone brukar kommentera hos er ibland? ;-) Ja, ni kan väl inte bara stänga ner alternativt säga till i er egen blogg för att sen riskera att låta era ord uppslukas av sajberrymdens baksida olästa av alla som de riktades till?! *muttra* Bara för att jag har levt (lever) i min bebisbubbla så vill jag väl bara inte förlora er heller? Hallååå...? Följ i så fall mamselamsens exempel som åtminstone hade den goda smaken att låta sitt sista inlägg finnas kvar...

Med andra ord: VAR ÄR NI, Salt, synthluder (med flera bloggare som jag brukade försöka följa), kom tillbaka, hallååå, skriver ni nån annanstans, jag har bara gamla brutna länkar till er här i min lista, hör av er!

Mer om böcker

Två av de tre senaste böckerna jag nu har läst är Nobelpristagaren John Maxwell Coetzees Pojkår respektive Ungdomsår. Jag fick en hel del Coetzee-böcker det år han fick Nobelpriset men eftersom jag alltid är skeptisk mot sådant som hajpas så har jag låtit dem vara... till nu då alltså. Dessa två är de första av Coetzee jag har läst, och oj, vad jag gillade dem. Jag kände till stor del igen mig i honom också -- i mycket av hans "lillgammalhet" och torrhet (stycket om vad dans egentligen ska vara bra för är underbart), och det gör dem förstås ännu roligare. Nu ser jag fram emot att sätta tänderna i resten av hans författarskap!

Den tredje av de tre senaste böckerna jag nu har läst (som jag läste parallellt med Ungdomsår) är Jonathan Safran Foers Allt är upplyst. Vilken bok!! Jag blev verkligen positivt överraskad. Språket är fantastiskt -- när man har knäckt koden... Boken blev redan efter de första sidorna en av mina absoluta favoriter, alla kategorier. Och vad jag har förstått är den nu film också...? (Jag lever i en bubbla helt utan massmedier, så jag hänger inte med alls! Först gravidillamåendebubblan, sen bebisbubblan.)

Ja, jag läser och läser och läser och läser... Är så tacksam inte bara för att min bebis är så sällsynt vacker och söt ;-) och frisk och fin, utan även för att hon har min dygnsrytm och är uppe halva nätterna och sover bort förmiddagarna, och dessutom gärna maratonammar. Dessa amningssessioner är underbara; jag läser och sover, sover och läser... Mysigt. Tre fyra böcker i veckan blir det på det sättet, minst. Hur gör de som har bebisar som kräver att bli underhållna från klockan sex på morgonen och som dessutom klarar av ätandet på tio minuter??!

Återkommer med fler bokomdömen. Två av de absolut bästa böckerna jag någonsin har läst har jag inte bloggat om! :-o Det blir nästa gång.



Fler i familjen gillar böcker.

Småbarnsmammans kvällsgrubbel

Fundering framför spegeln vid kvällstandborstningen:

Kan jag ha den här tröjan imorgon också? Jag har ju bara haft den halva dagen... *ser kräks på axeln* Jo... jag tar den. Det är ju bara på _ena_ axeln. *blöter den nerspydda axeln på tröjan lite*



I "normala" fall (så normala som fall numera blir) skulle jag aldrig ha tvekat; klart jag kan ha den. Nu är det inga normala fall utan imorgon är det Dagen J som i hälsa på på Jobbet.



Vilket innebär lång bilresa. Med nu-går-det-i-under-110-hatande bebis. Hjälp.

Reklamavbrott

Mums.

Spray Bajs

Alltså... De mejl jag skickar från Spray Mail kommer inte fram.

Inte så bra när man har sin Sprayadress knuten till sitt Traderakonto...

Nu måste jag byta mejladress på Tradera. Mitt i alla budgivningar. Och kommer därmed alltså att ha två adresser jag måste kolla, som om det inte vore nog krångligt ändå. Suck. Spray Bajs.

Ska jag öppna ett gmail-konto kanske?



--------

Några minuter senare:

Serverfel

Gmail är tyvärr inte tillgängligt för tillfället. Vi arbetar just nu för att åtgärda problemet – prova att logga in på ditt konto om ett par minuter.

Gaaaaah.



--------

Klockan 22.40:

Serverfel

Gmail är tyvärr inte tillgängligt för tillfället. Vi arbetar just nu för att åtgärda problemet – prova att logga in på ditt konto om ett par minuter.

Någonstans börjar jag tro att allt är mitt fel.

Språktidningen

Äntligen har det kommit en tidning för en crrly: Språktidningen! Synd bara att den, trots att den uppger sig ha en språkgranskare, innehåller en del korrfel. Jag har redan hittat flera stycken, trots att jag bara har skumläst fram till sidan 20: till exempel "nätt och jämt" och "mellan 70-80 000" (inte mindre än två fel i detta uttryck -- strecket är dock långt) . Och ett graverande fel i en annons för den av Henrik Schyffert regisserade stand up-showen Svenskar är också människor!, med Fredrik Lindström. Här står Fredrik Lindström med en pizzakartong på vilken det står "La Prima Pizzera Bredäng". "Pizzera" alltså. Hm?

Om man bortser från annonsen så är det ändå synd, synd, synd på en i övrigt så välkommen tidning! Den är annars snygg och verkar okej skriven, även om nivån är lite låg -- varför skriver man "pensionerad professor" istället för professor emerita (eftersom det i detta fall var fråga om en kvinna)?

Nu ser jag ändå fram emot att läsa vidare om skorrande r-ljud, ordet spunk med mera.

Dagens outfit*

Visst är hon snyggast, Lillan. Av respekt för hennes integritet publicerar jag emellertid inte bilder på hennes sköna anlete här. Beskrivning dock, som anstår ett modebloggsinlägg:

Brun- och vitmelerad slipover, äkta 70-talsvintage, ärvd av mor (ursprungligen ett dockplagg?).
Likaså begagnade velourbrallor, Traderafynd, några tior? Bruna med vita revärer.
Vita, lite korviga strumpor (de är egentligen knästrumpor men sådana tenderar att *hm*sitta lite hårt på de knubbiga vaderna, så därför dras de inte upp), även de begagnade, fått av mammas väninna/kollega.
Vit body, hittad i klädskåpet, ingen aning om var den kommer ifrån. Jo, Lindex står det i, men vem har köpt den, till vem och när? Ingen aning.





Sen är vi så snyggt matchande också, mor och dotter, som traskar respektive ligger omkring (Ja, vad ska man kalla det då? Äntligen diggar hon vagnen!) i var sin röd fleecetröja. Yeah.



* Egentligen är det lite fusk, för det var faktiskt snarare häromdagens outfit, men jag orkade inte tömma kameran då.

Skylt

Nej, vi hoppade av budgivningen till slut. Men vilken seg mäklare som man var tvungen att jaga hela tiden! "Jag ringer..." Men nä, det gjorde han aldrig. Till slut ringde man själv upp och fick höra ett sävligt: "Mmmm... Jo... jag har fått in ett par bud här som går över ert..." Jaha?! Och när tänkte han ringa och meddela oss det?! Gah. Tur att vi redan var tveksamma, annars hade det blivit outhärdligt.


Här är en skojig skylt:



Ursäkta bildkvaliteten, den är tagen med mobilkamera. Så här står det: "Flera tusen svenskar upplever smärta när de trycker på någon av knapparna här bredvid på grund av sin reumatism."

Varför trycker man på en knapp i en hiss för att man har reumatism? Hjälper det?

Is i magen?

Jag har ångrat oss.

Vill inte flytta.

Men vi leder budgivningen igen...

Ah, det är nog lugnt.