The soundtrack of my life

Satt i bilen imorse, tidigt, på väg till jobbet. Kolmörkt. Thåströms raspiga stämma i högtalarna. Vilket mys!! En sån jätteskön känsla sped sig i kroppen... förälskelse, ja, en evig sådan tycks det, en massa pirr och mys, och så nostalgi! Jag kom på att om jag skulle sätta ihop en soundtrack of my life skulle Stortån få en rätt så framträdande roll med sin musik.

Ebba så klart, men inte förrän på gymnasiet; när bandet fortfarande fanns hade jag nog aldrig hört dem och var mest äcklad över önskebilden på baksidan av Kamratposten där Thåström petar i nån annan killes näsa. Äckligt namn har han också, jag har ju fotfobi.

Nä, det började på högstadiet med Imperiet, åh, CC Cowboys, den som alla de stora killarna i nian gick och skriksjöng, sen gick det bakåt via Rymdimperiet till Ebba Grön, sen jättemycket Imperiet igen, var på allra sista konserten och var alldeles galen, det var en fantastisk upplevelse där en av alla killarna jag gick med tjatade sig in backstage för att han påstod att han var Thåströms kusin, eller så ville vakterna bara bli av med honom... Massa massa hångel till ...som eld och När vodkan gjort oss vackra, vilka fantastiska låtar. Och vilka texter i Du är religion och Balladen om en amerikansk officer, mmmm.

Peace, Love & Pitbulls, nä, tja, inte lika bra, lyssnade aldrig in mig riktigt på det, men sen Thåström solo, ååh. Älskarälskarälskar.

På den nya skivan är många låtar lugna... i moll... vilket passar hans röst ypperligt! :) Jag rekommenderar den verkligen!