Terror on Big South Street

Åkte med mycket möda och stort besvär (läs: med bilhatande unge) till butiken Harmoni Barn i Lund för att byta en klänning som var i helt fel storlek. En present från en av min mans före detta chefer och dennes sambo. Klänningen hade alla lappar kvar och låg i originalpåsen, dock hade jag inget kvitto. Jag fick inget kvitto när vi fick klänningen, och inte ber man dem man har fått plagget av om kvitto för att kunna byta, om man inte känner givarna särskilt väl? Möjligtvis säger ju givarna ibland att "det finns kvitto om du vill byta", men nu gjorde de inte det.

Nå, rätt så slut efter besvärlig och regnig resa in till stan knölar jag in mig med vagn och allt i butiken, säger att jag har fått en klänning i helt fel storlek och att den är köpt i Harmoni-butiken i Malmö, och undrar om det går bra att få byta den ändå. Visst, säger tanten, men när jag fortsätter med att upplysa henne om att jag inte har något kvitto blir hon som en omvänd hand. Då ska jag plötsligt uppenbarligen misstänkliggöras, vad är jag för en typ som kommer in i butiken med en klänning utan kvitto?! Har jag stulit den?! Antagligen, ja, så måste det vara. Tanten snörper på munnen och fräser att då kan det verkligen inte komma på fråga att byta.

Jag blev helt ställd så jag kom mig inte ens för att berätta hur det låg till. Annars kan jag stundom vara ganska bra på att se bevekande ut när jag drar mina snyfthistorier. Jag hade verkligen inte räknat med ett sådant bemötande. Länge såg jag mycket yngre ut än jag var, och det var verkligen en black om foten i en stad som Lund där jag togs som en "studentajävel" bra länge, och behandlades därefter, även när jag hade fast jobb och var gift sen flera år. Men nu?! Jag är en ganska gammal småbarnsmamma, när ska man sluta bli behandlad som en tonårsligist och därmed genast känna sig som en? I alla andra butiker som jag har fått kläder till den lilla ifrån har det gått utmärkt att byta utan kvitto. Man ser ju på lapparna varifrån kläderna kommer, och det brukar inte vara så noga med att det är exakt samma butik. Det var ju uppenbarligen inte det som var problemet i det här fallet heller.

Jag har själv jobbat i butiker där det har varit oerhört tjafsigt med öppet köp, huruvida kunden har rätt till det eller inte (det har kunden bara då detta har överenskommits vid köpet). Och det var sannerligen inte öppet köp jag var ute efter nu. Jag skulle ju handla för samma summa som klänningen var värd, säkerligen ännu mer. Nå, om butiken nu ändå hade en sådan sträng policy om att inte ta tillbaka kläder där kvitto fattas så kan man faktiskt ändå ha en trevligare ton. För inte kan hon ha misstänkt mig på allvar för att gå omkring och försöka få byta in stöldgods?!

Nej, nej. Aldrig mer handla i den butiken, med det bemötandet!