Nu ska crrlsen bort igen

Det är så kul att klippa sig i konstiga, extrema frisyrer och jag har mer än gärna knasiga illande färger i håret också, färgstark var ordet. Men jag har varken lust, intresse, tid eller råd att behöva underhålla det så ofta som skulle behövas, eftersom mitt hår växer snabbare än snabbast, så det resulterar i att jag så gott som alltid ser ut som skit i håret. Som nu: det är lååångt, på ryggen nästan ner till svanken, framtill täcker det brösten (som ändå efter graviditeten har ramlat ner en våning). Lockarna, eller det som är kvar av dem, mycket försvann under och efter graviditeten, är risiga och mer ett stort tjockt burr. Färgen är en gammal utvuxen, väldigt urblekt, före detta knallvinröd (numera mesigt rödlätt) och dessutom med före detta ljusa slingor i, med en värry snygg råttfärgad utväxt.

Hur löser man detta problem om man är crrly? Man blundar framför spegeln! ;-p Ja, det är sant, tyvärr. Men nu är det lite väl många som tyckas irritera sig på mitt hår (tänk, vilka problem folk har! ;-) så då har jag tagit mig en titt på det. Hujedamej eller uschiamej, ja, det var fan det värsta.

Dags för den årliga rensningen dårå. Man börjar med häcksax och lie, sen kan man gå på finare instrument. Suck, jag har änteligen beställt tid för att få gå ner ett par hårkilon. Darling Joshua svarar inte i telefon (renovering eller nåt?!), så jag har beställt tid hos galna Maj istället, moahahaha, bäva månde alla som inte tycker att man kan se totalt utflippad ut ... Jo, för nu är det dags igen. Och jag är hur sugen som helst på Alannah Curries friss från 80-talet (googla henne, eller Thompson Twins, bortse från bilderna där hon har rakt hår som står rakt upp, för så lär jag icke kunna få det [utan mängder av jobb, som jag vägrar lägga ner på detta] och spana istället in korten där hon har ett jättehårburr på skallen, rakat på sidorna och långa korkskruvar i nacken). Yey! Eller Cyndi Laupers 80-talshår, ja, det ser typ likadant ut, långt på ena sidan och rakat på andra. Med den skillnaden att jag inte ska färga håret (jag färgar bara ekologiskt, och därmed bara hos Joshua, men det går ju då inte nu) och inte kan få håret rakt (bu-HU).

Jag har faktiskt haft frisyr inspirerad av Cyndi, när jag skulle börja åttan gick jag till frisören i Hålan och bad att få nåt galet och ovanligt. "Vill du ha jättekort på ena sidan och långt på andra?" frågade frisören. Ja, det lät ju kul, det hade jag inte hört talas om förut, så visst. Sen när skolan började hade flera andra det på skolan, vi var tre bara i min klass... :-p Men nu var det ju 20 år sen så det är väl dags för en revival, hoho. Det bästa med att ha håret rakat på ena sidan är ju att man faktiskt ganska lätt själv kan hålla det på rätt längd då. (Tills jag blir galen på det och vill låta det växa ut och jag får se helt jävla skitful ut i ett halvår igen, då håret på sidorna har den skojiga tendensen att växa rakt ut så att jag får clownfrisyr, haha. Well, får väl skaffa lösnäsa också dårå.)

Höstbegynnelse

Ny termin, nya människor, nytt liv.

Jag är ganska upprymd nu faktiskt. Den här veckan har jag blivit presenterad för, träffat samt pratat och umgåtts med fler människor än på mååånga år. Jag blandar ihop dem friskt, visst, men ändå. ("Var det du som kom från Lund?") Numera, sen jag blev mor, har jag ett knep för att försöka komma ihåg folks namn: Jag repeterar dem tillsammans med dottern. Hon har järnkoll. Jag går igenom alla namnen i ett sällskap, sakta, och pekar på människorna samtidigt, sen kan man fråga Mini-crrly långt senare "Var är Annika?" så pekar hon ut rätt person. "Där!"

Ja, sen att jag är lika kass på utseenden som namn är ett annat problem, det får väl lösa sig så småningom, det också.

Magnus, Lina, Ellen, Ludvig, Annika, Maria, Matilda, Nora, Allis, Jennie, Ingrid, Ian, Erik, Julia, Linda, Kajsa, Astrid, Jessica, Therese, Linn, Axel, Emelie, Molly, Gabriel, Oscar, Therese, Annika, Sofia, Kalle ... De är bara några få av alla jag hädanefter förväntas komma ihåg namn och utseende på! ;-) (Ja, det är två Therese och två Annika. Namnet Annika är förresten sanslöst vanligt i mitt liv just nu, det poppar upp Annikor överallt. Liiite jobbigt att alla ska heta likadant! ;-)

Det är öppna förskolor hit och rytmik, babysim och andra aktiviteter dit... Ja, för nu jäklar tänker jag minsann inte sitta isolerad här längre, bara för att ungen hatar såväl vagn som bil och cykel!! Det brukar ändå funka okej, med mutor som knäckebröd och vattenflaska. Och ibland pauser på alla lekplatser som det vimlar av. Upptäcker man. Speciellt när man egentligen inte har tid ... Fast det är inte ofta jag stressar, eller jo lite då, men inte som förr. Mini-crrly får absolut oftast upptäcka saker i sin egen takt och även gå själv och utforska allt hon ser:

Mini-crrly: "Där! Titta!!" (Pekar på rönnbär på marken.)
crrly: "Ja, det är rönnbär!"
Mini-crrly, med eftertryck: "Mmm!!!"
crrly: "Nä! Usch! Inte mmm!"
Mini-crrly: Tar rönnbär från marken.
crrly: Suckar lite, tänker: Jaja, skyll dig själv... Du äter ju knappt frukt alls, och de är ju iallafall inte giftiga ...
Mini-crrly: Smakar. Utbrister: "Mmmm!!!"
crrly: ??! Oh well. Letar upp fler rönnbär och ger ungen.


Nä, var var jag. Jo, det är klart att jag inte tänker överstimulera ungen totalt, max en aktivitet på förmiddagen och en på eftermiddagen, sen kanske vi tar det lugnt hemma själva hela nästa dag, eller åtminstone halva. Men faktum kvarstår, hon kräver en helt annan nivå av stimulans nu när hon har passerat året.

Jag ser fram emot att göra en massa kul med min fantastiska, knasiga och spralliga dotter den här terminen också! :-)

Bästa utställningen

Ja, vi var ju då alltså i Göteborg i helgen, och träffade underbara vänner och fantastiska släktingar. Så många vi har som vi älskar där, det skulle minsann inte alls kännas jättehemskt att flytta tillbaka dit ... ;-) (Och iac, Anstai med flera, vi hann inte ens med er! Nästa gång ...!)

Mini-crrly fick testa Farfars bilar och Kaninresan på Liseberg, vidare vinkade hon massor åt en
Lisebergskanin, klappade den på kinden och tryckte på dess nos, och sen satte hon av in på Kaninbutiken och demolerade grejer och kastade saker omkring sig. Underbara killen som jobbade där skrattade bara! Darling och jag åkte bara Balder, och när vi efteråt frågade Mini-crrly "Hur gör Balder?" så visade hon en svepande rörelse i luften ovanför huvudet (annars reserverad för flygplan) och så lät hon som en dov, morrande motor.

Sen bar det av till Världskulturmuseet där Mini-crrly fick låna en soffa för en stunds välbehövlig slummer, och så åt vi av deras fantastiska lunchbuffé. Mycket gott! En enorm bonus väntade på plan 1: utställningen "Take Action! 83 Ways to Change the World". Läs mer här! Missa den inte, gå dit!! W O W, säger jag bara. Massor av fina crrly-tankar samlade på ett ställe!!!!!!! Länge sen jag blev så glatt överraskad. Vi som mest skulle in på museet för att äta, och så hittade vi det här.

Här och här och här kan man ladda ner Do it yourself-manualer till en massa coola aktiviteter. Jag blir på så jäkla gott humör av sånt här! Och det är verkligen modigt av museet att lyfta fram det.


Sen var vi ganska trötta allihop men sprang ändå igenom Universeum och visade Mini-crrly en massa fiskar, grodor, apor och krokodiler. Samt handlade en massa fint på rean i shopen! Farligt. (Jag hade dessutom fyndat en fin Dalai Lama-T-shirt i museibutiken, det som är kvar av den, på Världskulturmuseet ...)


Tja, några anspråkslösa förslag på vad man kan ta sig till en solig lördag i Göteborg. :-)

crrly -- the winner!

Ja, det är sant! :-)




crrly vann den största chokladasken på Liseberg! Wohoo! Bildbevis:





Poserar i pyjamas.






Mer om helgen kommer. Liseberg, liksom!!

1 år och har koll

Det är helt otroligt skönt för en tankspridd slarvmaja som jag att ha en ettåring i huset. Vilken koll!


crrly: -- Var är mammas solglasögon? *letar febrilt*
Ettåringen: -- Dääär! *pekar*


Eller:


crrly: -- Har du sett den andra strumpan? Var är andra strumpan?
Ettåringen: *kommer springande med den*


Fler gånger per dag än jag kan räkna. Ja, i stort sett varenda gång jag slarvar bort något. Mycket, mycket praktiskt! :-)

7 sanningar

Sunflower utmanade mig för eeeevigheter sen, och nu ska jag äntligen ta tag i det. Dock bara delvis, för eftersom jag är är så sen med att hörsamma detta har säkert de flesta redan blivit taggade. Jag nöjer mig med att lista

7 sanningar om crrly:
* Jag måste alltid knäppa med tårna det allra sista jag gör innan jag somnar.
* Jag äger nästan 30 vegetariska kokböcker men går så gott som aldrig efter recept när jag lagar mat...
* ... utom när det gäller (veganska) pannkakor, för det lagar jag så sällan att jag aldrig lär mig det utantill.
* Jag var faktiskt ganska kriminell som ung ...
* ... men det var innan jag blev straffmyndig. (Jag såg till att göra en massa skit bara för att, innan.)
* Och jag tänker inte tala om här vad jag gjorde, men det handlar inte om att snatta godis.
* Jag har uppträtt genom att sjunga Who put the bomp på ålderdomshem. Flera gånger! :-)



För många fler crrly-fakta, se här eller här.

Sveriges vackraste busshållplats?

Karlskrona skärgård.

När regnet faller

(Det blev ju oavsiktligt en mycket passande rubrik när det ser ut som det gör idag.)

Jag har läst Brooke Shields (!) skildring av sin förlossningsdepression, När regnet faller. Min väg ut ur förlossningsdepression. När jag läser den ser jag ganska tydligt vad jag inte insåg i tid: att även jag led av postnatal depression. Jagkänner mig fortfarande ganska skör och behöver rätt mycket bekräftelse, både som mamma och som människa. På samma gång har jag nästan bränt ut mig under det här dryga året som har gått för att hålla min dotter på jättegott humör hela tiden. Pust. Inte lätt, eftersom hon har varit en skrikunge med extremt stark vilja. Det har varit jättekämpigt men jag mår i alla fall inte längre så extremt skitdåligt när hon skriker. Det är väl en hormongrej, och den går inte att förklara för den som aldrig har känt något liknande, men det är skönt att det har lättat. Jag tar det inte personligt på samma sätt när hon blir arg och vrålar, och så börjar man kunna resonera med henne nu också.

I alla fall. Shields självupplevda berättelse tänkte jag skriva lite om. Den är viktig, frågan om förlossningsdepression verkar tyvärr, som så mycket annat när det gäller psykiska besvär och när det gäller något som drabbar kvinnor, vara tabubelagd. Boken fyller alltså ett hålrum och är därför mycket behjärtansvärd. Kort sagt: den behövs.

Synd då att den är så erbarmligt slarvigt översatt. En dålig översättning förstör ju en bok, i många fall totalt. Denna viktiga bok är värd mer respekt än så här. Ta bara titeln: "När regnet faller". Läser man vad kapitlen heter så ser man att sista kapitlet är betitlat "Upp steg solen". Som småbarnsmor inser man snabbt varifrån detta är hämtat: sången Imse vimse spindel, såklart. Originaltiteln på boken är Down came the rain, ytterligare en rad ur samma barnvisa. På svenska heter det "Ner faller regnet", så varför fick inte boken heta så? Nu hänger ju inte boktiteln ihop med namnet på sista kapitlet alls.

Ett par exempel till på hur lat man tydligen får vara som översättare: "en kopp Starbucks". Eh, vad är det för fel på "en kopp kaffe"? För sammanhanget spelar det absolut ingen roll att det var på denna kaffebutikskedja som drycken inhandlades.

Brooke kallar i boken ofta sin dotter för "min lilla skalbagge", något som har lite äckliga konnotationer, i alla fall för mig. Det svenska ordet "kryp" skulle väl här vara adekvat?

Vidare står det ofta, ofta (som i alldeles för många böcker översatta från engelskan!) "Jag antar att ..." Så säger man oftast inte på svenska, åtminstone inte i tid och otid. Här finns många möjligheter att skriva om det så att det låter bättre, till exempel kan man använda ordet "antagligen" eller helt enkelt "jag tror" -- eller uteslut det bara. Boken Böjelser och begär, som jag läste för en tid sen och skrev om här, hade exakt samma uttryck för sig, sida upp och sida ner antog folk både det ena och det andra; hemskt tröttande. Till slut sitter man bara och räknar alla "Jag antar att". Slarvigt! Fult! Det är lika vidrigt som alla dessa "inte sant", inte sant? ;-p

Och så slutligen det fulaste och klantigaste felet i boken: Brookes man och dotter gick "utanför" för att leka. Utanför?! Det tog ett par omläsningar av meningen innan jag såg vad det stod. Vad är det för fel på att "gå ut"?

Ja, som sagt, Brooke Shields självupplevda berättelse är viktig och intressant, och, såvitt jag kan bedöma, ganska bra skriven för att vara författad av en ickeprofessionell skribent, men så synd att översättaren förstör så mycket genom sitt slarv. Här hade behövts en skicklig och snabb redaktör som hade styrt upp manuset och korrläst. *hint hint* ;-) Jag skulle rekommendera att försöka få tag i boken på engelska istället.

Vem ska då läsa den? Givetvis en psykologiintresserad allmänhet, läkare, barnmorskor, bvc-sköterskor och övrig vårdpersonal men även gravida och de som planerar att försöka få barn (så att man förbereder sig lite på vad som skulle kunna drabba en, det händer fler än man tror) samt förstås anhöriga, släkt och vänner till redan drabbade. För insiktens skull, och för hoppets. För det går att ta sig ur detta, men man måste ta det på allvar, och man måste söka hjälp!

Soundtracket till mitt liv

Återkommer snart med bland annat böcker jag har läst på sistone men nu måste jag bara länka till en fantastisk artikel från Sydsvenskan idag. Den gör sig tyvärr inte alls på nätet, ser jag nu, men det är jätteviktigt att ni ser även tidslinjen. Uppe till höger inne i artikeln står det "LÄS/SE MER Grafik: Stjärnornas formkurva. Spana in den (och förstora lite)!

Snacka om soundtrack till en sjuttiotalists liv! Jag som är en sådan nostalgiker blir alldeles yr och varm av lycka av sådant här. Madonna. Michael Jackson. Och Prince. Tre av mina all time-favoriter. Och tänk att dessa tre storheter föddes inom loppet av ett par månader, samma sommar, 1958. Grattis till dem på deras 50-årsdagar förresten!

Lusläser man grafiken forsar en massa minnen fram. Längesedan förträngda såväl som fortfarande lätt åtkomliga. Namedropping, skivan Madonna (låttitlarna från den rinner upp i min hjärna, samtidigt med en massa bilder på vad jag hade för mig när jag lyssnade på låtarna och vilka jag umgicks med, C dyker upp överallt i dessa minnen, C och hennes bruna heltäckningsmatta som jag frustade coca-cola på i ett asgarv, lilla söta coola roliga C som älskade samma saker som jag: BUS, musik och övernaturliga saker), filmen Desperately seeking Susan, självklart hela Like a virgin-skivan ...

Plattan Purple Rain (och alla låtarna på den, texterna forsar fram i skallen på mig, och C här också och "radioshowen" vi gjorde), festen där låten Cream spelades typ hela tiden (hade glömt!), skolresan där tuffa S, salig av lycka, köpte skivan Lovesexy på ett enormt Virgin Megastore ...

Och så Thriller såklart. Fotbollsresan där Billie Jean spelades hela tiden (och som alla skittuffa, hormonstinna Petror och Sannor och Sussier suckade och grät till, den och Do you really want to hurt me, fast den hör ju inte hit), bilresan med familjen i Europa, Alperna, där syskonen och jag låg på madrasser bak i bilen och mina blandband spelades hela tiden, herr Jackson var tillsammans med andra disco-(här kommer det där n-ordet i en icke alls nedsättande betydelse men idag vågar jag inte skriva det!) den enda musik som föräldrarna stod ut med för det kom inga långa jobbiga gitarrsolon! We are the world med alla superartisterna och världssamvetet, Bad och eva-l och hennes kompis T och deras besatthet av mannen, guden, ifråga och T:s nästanmöte med honom, till minnena av Bad hör också vår klasskompis I, den snälla som alltid fick skulden för allt bus vi gjorde och som alltid gick och sjöng och nynnade låtar från det albumet och kladdade texterna i min elevkalender... Hade du musiken i en freestyle, eva-l, eftersom jag minns friluftsdagen i skogen med klassföreståndaren Knivmannen (han täljde sig en lång pinne, en vandringsstav?) så starkt till detta?

Åh, alla minnen, all tid, oceaner och flöden av enorma känslor, ett helt liv.


Jag har i så många år ångrat att jag aldrig ens försökte övertala mamma att få åka på konserterna med Madonna och Michael Jackson på Ullevi, de var samma sommar, kan det ha varit 1987?


Naturligtvis lyssnade jag på mycket annat, i en hel del olika genrer, men dessa tre artister kan väl sägas stå för hela 80-talet och MTV-eran. På så många sätt. Snacka om symbolik här.



Och idag? Njae, skulle gärna ha Madonnas senaste skiva och mer än gärna gå på hennes show, men de andra klarar jag mig utan. Dessa tre giganter är främst en massa nostalgi för mig.

Mer mobilt (gah!)

Alltså... Det kanske är ett gott tecken att jag, när jag skrev mitt förra inlägg, uppenbarligen hade förträngt den egentliga anledningen till att jag var tvungen att byta mobiltelefon?! Jag hade *host* tvättat den i maskinen. Vilket icke alls rekommenderas. Men tydligen kan man rädda den, om man trots allt har envisats med att göra som jag, genom att lägga den i en 50 grader varm ugn över natten. Fick jag reda på senare. Alltför sent.

Nåväl. Den telefonen fick dottern. Liksom min förrförra. Och den jag har nu heter tydligen Nokia 6120 Classic, och är usel. Laddar plötsligt ur sig, stänger av sig och dör helt, man måste ta ut batteriet och greja för att få liv i den igen. Och då måste man göra om alla inställningar. Suck. Så nu måste jag ta mig till en Teliabutik igen. Gaah.

Idiotmobiler och mobilidioter

Alltså, jag och mobiler ... Här skrev jag ett sååå klokt inlägg om hur jag resonerar och tänker när det gäller mobiltelefoner.

Här är jag också sååå sansad och intelligent, minsann.


Så här gick det sen ... En ny telefon, med en massa krimskrams. Allt detta krimskrams förvillade det faktum att funktionen blev lidande, men till slut gick det bara inte längre. Jag blev mer och mer förbannad på denna telefån ju mer jag använde den. Jädra skit-Chocolate alltså.

T9-lexikonet var totalt oanvändbart, och så många sms skriver jag inte att det går snabbt att sätta ihop en ny, egen. För att skriva ett Å var jag tvungen att trycka på ABC-knappen inte mindre än nio gånger, och tro mig, man använder bokstaven Å mycket mer än man anar! Jag fick gå via en massa à och á, bland annat, vilket ledde till att jag började skriva ord som fara istället för åka, till exempel.

Displayen lyser i mörkret, men inte knapparna!! Så man kan inte skriva sms i mörkret, eller ringa heller för den delen. Man ser åtminstone inte vilka knappar man trycker på. Jag lovar, man behöver skriva i mörkret oftare än man kan tro! :-)

Och dessutom la telefonen alltid bara av vid batterislut utan att säga till innan, precis som min förra. En hel radda andra saker irriterade jag mig på. Usch, usch, usch, värdelöst.

Alltså. Dags för ny mobil. Igen. Suck.

Den här gången var min prioritet användarvänlighet. Och vilket telefonföretag är känd för sina användarvänliga telefoner? Just det, Nokia. Så jag ringde Telia, vars abonnemang jag var nöjd med, och ville ha råd om en ny Nokiatelefon. Ojojojojojoj. Djungel, säger jag bara. Jag är så trött på dessa val jämt, som småbarnsförälder inte bara el- och just telebolag utan även barnvagn, barnstol till bil och till cykel etc, etc i all oändlighet. Nå, jag var tvungen att byta abonnemang för mitt fanns inte längre, och sen bestämde jag mig till slut för en viss telefon (kommer inte ens ihåg vad den heter nu, men ordet Classic fanns med, en garanti för något lite halvt omodernt och tråkigt och stabilt, tänkte jag). Telefonen kom hem till mig via avi i brevlådan, himla bra service faktiskt.

Men säg den lycka som varar för evigt. I mitt fall bara i några få veckor. När vi var i Karlskrona ville telefonen inte ladda upp sig mer utan var bara stendöd, vilket uttag vi än provade. Fånen (ja, den hade nu övergått till det stadium att den förtjänade det namnet) lämnades in -- av min man, som inte tog med sig ettåringen in till Teliabutiken, utan hon och jag väntade utanför. (Alla med barn i sin närhet vet ju att småttingar älskar telefoner och fjärrkontroller, och jag ville inte riskera att de skulle genomskåda att Lillan har fått leka med min telefon ...)

När jag sen fick tillbaka telefonen efter några dagar visade det sig att den är tömd på all information, och så är även simkortet. Allså har jag inga kontakter längre. S U C K.

Ni som gärna ser att jag skickar ett sms någon gång uppmanas därmed vänligen att mejla eller messa mig, så lägger jag till er i min nya telefon och i mitt nya, uppgraderade simkort.

Och så hoppas jag i framtiden på mindre telefonstrul. I evighet, amen. Tack.

Fascination

Tänk att den här glada, lockiga, lilla filuren som springer runt och pladdrar och gapskrattar och pussas med bus i blicken är vårt barn.

Fascinerande, och så otroligt overkligt. Fortfarande.