Äntligen, endlich, finally, finallement, finalmente. Kanske kan det äntligen bli något av det sedan länge utlovade blogginlägget om Italienresan nu då?! Jag gör ett seriöst försök i alla fall. Det är så dumt att sätta ribban för högt med uppdateringar av bloggen, känner jag, för då tappar jag lusten att blogga alls. Särskilt om jag har en massa annat roligt för mig hela tiden.
Oh well, here goes.
Jo, jag har ju skrivit om våra vänner holländarna förut. Ett antal gånger. Vi har ju varit med om så mycket kul genom åren:
(Och tänk, jag hade bestämt för mig att jag också hade skrivit mer runt bröllopet, när vi bodde mitt i Red Light District och allt det andra, men jag kan bara inte hitta några sådana inlägg. Skumt, mycket skumt.)
Som ni ser har vi vistats i diverse länder tillsammans med dessa holländare (även Isle of Man i maj i år, som jag fortfarande inte har hunnit blogga om! Samt en valborg--förstamajhelg i good old Sviiden ett år också). En förklaring till vårt internationella liv med dessa nederländare är att det av paren som vi träffar mest har en kul hobby: att köpa gamla ruckel i Frankrike och Italien, rusta upp dem och hyra ut dem. Bland annat då alltså till oss!
Nu i juli var det fem år sen detta par gifte sig (mer härom i inlägget ovan kallat "Bröllop numro ett"), och för att fira detta femårsjubileum bjöd de sina femtio närmaste vänner med familjer + lite släktingar ner till sina hus i Italien, tre halvfärdiga renoveringsobjekt på norditalienska landsbygden.
Vi bodde alltså inhysta i var sitt rum i dessa hus, men en del av oss bodde också på någon "agricultura" (lantgård med restaurang där minst 80 % av det som serveras är framställt på gården, har även sängplatser) eller i husvagn eller tält i närheten.
Själva husen låg med några kilometers mellanrum i (egentligen utanför) ett par olika småbyar uppe i bergen mellan Genua och Turin (någonstans mellan E och G på
denna karta, skulle jag tro).
Vårt hus hade holländarna köpt ett och ett halvt år tidigare, och då var det i stort sett bara en stor stenruin med hål där det skulle vara dörrar och fönster. Nu fanns dörrar och fönster minsann, och även gas och vatten, dessutom ett jättefint, mycket rustikt kök och ett superfräscht, modernt badrum.
Men vårt rum var lite speciellt... Man ser ju ibland i husannonser att det står om "öppet upp i nock" -- men "öppet upp till takpannorna"?! Vi låg alltså under ett tak tre meter ovanför oss och glodde rakt upp i takpannorna, och himlen skymtade fram mellan dem. Det som takpannorna låg på såg ut som ett gigantiskt plockepinn. Darling bara skrattade och sa att det syntes att man inte köpte byggmaterialet på Byggmax, precis.
Dessvärre hade ett gäng långa (ja!) getingar bestämt sig för att detta innertak var det idealiska stället för att bygga sin nya fina bostad på, så för varje dag kunde vi följa hur getingboet rakt över våra huvuden växte fram. Extremt fascinerande faktiskt. Dock var jag väldigt, väldigt fobisk under den här veckan, för det fanns givetvis fler djur där inne än dessa harmlösa getingar. (Ja, jag är så knäpp att jag tycker att exempelvis en syrsa på toaväggen är läbbigare än en geting.)
En av de andra holländska kompisarna frågade vilket rum vi bodde i. När jag hade berättat det sa hon: "Oooh, rummet med jättepindeln!" "VA?!" sa jag. Jo, hon och hennes familj hade bott där innan vi kom och när hon dammsög där kom det fram en enorm spindel. "Men den kanske inte bor kvar där nu", sa hon tröstande. Herregud!! Hon insåg förstås inte att hon talade med en spindelfobiker av abnorma mått.
Men jag överlevde det. Jag överlevde även att ligga på nätterna i ett kolmörkt rum och veta att det där snabba krafsandet som oavbrutet hörs är (bland annat?) ett gäng pilsnabba ödlor som sladdar runt här ovanför oss på balkar och bjälkar och öser ner puts över oss. Jag hoppades att ödlor inte brukar tappa greppet och halka, för det var trots allt ingen lockande tanke att få en ödla nerdimpande i ansiktet från tre meters höjd när man ligger och sover. Men jag är ganska stolt över mig själv som inte dog av ren fobi för alla djur som fanns där.
Inte heller kunde vi slappna av riktigt när det gällde att inhysa två två- och en treåring i detta hus, byggt av sten både inne och ute och med flera branta trappor, inne och ute, utan några som helst räcken. Samt två balkonger, med trappor utanför, balkonger och trappor även de utan räcken (!). Det krävdes en hel del av oss för att mini-crrly skulle inse att vi blev jätteupprörda när hon försökte gå i trapporna själv. Värdparets tvååring hade en sönderslagen läpp tack vare en av dessa trappor. Det var även svårt att hålla henne från stegen upp till loftet; dit upp skulle hon hela tiden för att "hälsa på Karlsson" som hon sa. Såklart Karlsson på taket bodde där! ;-)
Det var sanslöst hektiska nio dagar vi tillbringade där, vi träffade dessa holländare varenda dag i olika konstellationer, alla var inte med på alla aktiviteter hela tiden, men vi var med på många. Inte alltid kvällstid dock, vi har inte längre riktigt samma dygnsrytm som de andra, på grund av den kära dottern mini-crrly som behagar vakna mellan fem och sex på morgnarna oberoende av om det är helg eller semester eller vad det är...
Flera av familjerna hade sina nannies med, och det visades bland holländarna tyvärr ofta föga förståelse för att vi inte ville lämna kvar mini-crrly med dessa främmande barnflickor och andra barn hemma kvällstid när olika restauranger besöktes av oss övriga. Fattas bara!! Istället ordnade vi det på lite olika sätt, att mini-crrly var vaken och som enda barn fick spralla runt på restaurangen, eller så var vi hemma alla tre, eller så sövde vi henne i vagnen.
(En kul grej på en restaurang: mini-crly, som är galen i bebisar, rusade fram till en liten en, som kan ha varit några månader gammal. Det visade sig vara ytterligare en holländsk familj. Dock ej i vårt sällskap. Jag frågade vad barnet hette. Pappan sa något som lät som "Figo". Jag: "Aah, Figo, like the football player!" Pappan, lite förvirrat: "No, like Mortensen..." Sonen hette alltså Viggo! :-) Holländarna uttalar ju V som F, som tyskarna, snacka om förvirring!)
Vädret var trettiogradigt hela tiden men hettan varierande ändå en del, för ibland var solen stekande och ibland var det halvmulet. Det blev ändå aldrig olidligt. En varm dag åkte vi till kusten, vilket på serpentinvägar tog ett par timmar enkel väg (till Noli på italienska rivieran, lite sydväst om Genua på kartan länkad ovan), och ett par dagar åkte vi till byn Aqui Terme (öster om E på nämnda karta) bara för att bada i den helt enorma poolen i den fina badanläggningen där.
De tre sista dagarna tillsammans med alla holländarna var extra hektiska: på fredagen var det jättepartaj i ett av de andra husen, som inleddes med att barnen fick en egen spagettifest klockan sex medan det pågick lite andra aktiviteter runtomkring för oss vuxna, exempelvis stod en sommelier och demonstrerade fina lokala viner i ett rum, samtidigt som det var mingel och pågick matlagning etc. Sen skulle barnen sova och vi vuxna fick vår middag. Sanslöst gott och mycket, både att äta och dricka. Det var en fantastisk kväll där jag hade jättekul och fick många nya vänner.
Lördagen inleddes med samling i samma hus där vi hade festat kvällen innan, där barnen avlämnandes (även mini-crrly!) för aktiviteter som filmtittande och pannkaksätande -- medan vi vuxna gick en vinprovarrunda till fots. Det visade sig bli ett äventyr som tvingade oss in i såväl svårgenomtränglig, tät skog som rakt nerför en brant klippa och tvärs över en flod, som forcerades barfota med uppkavlade byxor och leran sipprande mellan tårna. Samt förstås in på diverse vingårdar. Säkert helt fantastiska viner men eftersom mitt glas kvällen innan hela tiden på något mystiskt sätt var fullt hela tiden (läs: värden passade på att fylla på det medan jag babblade) samt att jag hade en extrem sömnbrist så var jag inte alls sugen på vin den här dagen.
På kvällen samlades vi alla på en agricultura för en riktig långsittning igen; dessa italienska middagar består av otaliga rätter och varar till långt in på natten (mellan 21 och 02 ungefär). De hade minsann lyckats helt okej även med mitt veganska. Och bordsvattnet var gott, jag höll mig till det hur fint vinet än var; jag kunde fortfarande inte uppbåda minsta sug efter det.
På söndagen var det dags för oss i vårt hus att vara värdar, och vi höll i ett pool-knytkalas som varade från mitt på dagen till mitt i natten. Ett helt fantastiskt halvdygn. Alla hade med sig så goda rätter till det stora buffébordet och vi lekte, slappade, pladdrade, åt och drack och hade jättekul.
På måndagen var det dags att åka till Milano och flygplatshotellet igen, och sen åkte vi hem på tisdagen. Ganska övermätta på intryck av alla sorter. Samt med en massa engelska och holländska ringande i öronen; det kändes minst sagt fel när man har varit i Italien!
Lite bilder:
Vårt hus.
Vårt tak. Tyvärr kom inte getingboet med, min plan var
annars att ta en bild när vi kom och bygget påbörjades,
och en ny bild på det pampiga boet när vi åkte.
Utsikt från bergstopp med gammalt kyrktorn, nära vårt hus.
Biblioteket i närliggande stad.
Torget i by en bit från vårt hus.
Utsikt från kafé på nämnda torg.
Inlägg
.jpg)
