Bokrean – en actionberättelse

Idag börjar bokrean och jag skulle kunna äta upp min gamla hatt (jo, jag har nog faktiskt någon sån) på att det brukar vara onsdagar den börjar men skit samma.

Ett bokreaminne jag har var från när jag själv jobbade i bokhandel. Jag jobbade i en kedja som hade blivit uppköpt och var hårt centralstyrd från Stockholm. Där hade man ingen aning om att staden jag bodde i var en studentstad, tycktes det, nej, de skickade böcker till rean mest på måfå. Filosofilexikonet fick vi ett (1!) ex av, medan jag kunde se i datorn att städer som Västerås och Eskilstuna hade fått drösvis. Jo, de ligger ju närmare centralmakten, gudbevars. Skicka ETT Filosofilexikon till en gammal anrik universitetsstad?! Otaliga äro de exemplen jag kunde räkna upp, för det funkar tyvärr inte så att man får beställa böcker till sin butik själv, nej, nej, på nåder ska litteraturen delas ut från Kungliga Hufvudstaden.

Så ett år blev det särskilt kaotiskt. Minst sagt. En mycket populär bok, som i alla år alltid varit kurslitteratur men även var en storsäljare bland ”vanligt folk”, skulle komma på rean. Den prydde till och med bokreakatalogomslaget. Hur många fick vi till vår bokhandel? Tja, ett tjugotal... Räckte till kanske en hundradel av alla dem som hade förbeställt den, och hur många tror att det fanns ett enda ex av den i butiken när det var dags att öppna kl 00.00?!

Redan på väg till jobbet den natten (ja, jag älskade att jobba natt på bokrean; jobba ca 23.30–02.30 men få betalt för 6 timmar och rolig stämning – för det mesta) började jag ana oråd. Kön brukade visserligen vara lång, men så här...! En jättefolkmassa som såg ut som en demonstration böljade av och an, ner längs gatorna och runt hörnen. Hjälp.

Jag klev in på jobbet, började göra i ordning, utanför såg jag hur folkmassan trängde på mot dörrarna och skyltfönstren. Chefen var redan där och sa att han hade satt igång kassorna. Det var han och jag och en tjej som vi kan kalla för Eva som skulle jobba. Eva var en späd liten tjej som jobbade extra. Fem i öppnade jag kassalådan och tittade. Jodå, lådan låg där, men det fanns ju inga mynt! Bara fyra enkronor och en enda femkrona, och ingen rulle. Chefen tog några hundralappar och slank in på kontoret för att växla. Under tiden öppnade Eva, den ena dörren. Som gick inåt. Hon blev genast intryckt bakom dörren och kom inte fram på en bra stund. Den andra dörren var det ingen som hade öppnat (Eva skulle ju göra det, men hade av förklarliga skäl ingen chans...) så alla som stod vid den fick tränga och knuffa sig bort till den öppnade dörren och var lagom glada när de äntligen lyckades tränga sig in.

Folkmassan, den ylande vrålande pöbeln, trängde sig in, och stämningen var hotfull redan från början. Alla ropade och skrek efter Boken, alla var ute efter den, den där kursboken, det stora fina uppslagsverket, nersatt från nära tusen kronor till kanske nån hundring. Var fanns den, var fasen hade vi gömt den, ville vi kanske inte sälja den va, var är den, var är den, var är den? ”VADÅ INGEN KVAR????? Ni har ju för helvete just öppnat!!!!!!” Folk skrek och vrålade, trötta, svettiga, hade väntat i timmar, ont i benen, varma i ytterrockar, kappor och jackor, vantklädda nävar hyttes mot oss – och vi hade inget att säga. Saken var klar: Vi hade kunnat sälja en viss bok i flera tusen ex, men vi ville inte. Nä… kände bara inte för det.

Folkmassan tryckte på, Eva kom fram från bakom dörren och lyckades öppna den andra, men chefen kom dock aldrig med några växelpengar, han hade nog fullt upp med alla arga människor och förresten var det omöjligt att ta sig någonstans. En distinkt doft av alkohol och svett låg i luften, irritation och ilska. Jo, åtskilliga passar på att ta sig en öl eller sju innan de går på nattbokrea, och det är ju bra för affärerna för sällan orkar de gå tillbaka dagen efter med alla impulsköp. Vanligtvis är då folk extra glada och trevliga – lite gott vin och sen en kasse bokfynd, kan det bli bättre? – men finns inte den viktigaste boken, då blir man inte alls glad när man först har fått hålla sig uppe halva natten och sen trängas och slåss med svettiga typer som flåsar vitlök i ansiktet på en när man bara vill gå in i sin bokhandel och handla sina böcker.

Folk fortsatte välla in och trycktes och trängdes upp mot hyllor, som tippade. Böcker rasade ner och for åt alla håll. Någon fick en tung hylla över sig. Skrik och tjut och fäktande.

Sådan var alltså stämningen och i kassan kände jag mig mest som statist i en absurd film. Folkmassan trängde nu på mot kassadisken för att ta sig ut, en del mycket upprörda och uppgivna, somliga ändå relativt nöjda för något hade de yckats få tag i. De fick handla, men utan mynt var det omöjligt att ge rätt växel tillbaka. Chefen svettades borta i informationsdisken och skulle man bege sig dit skulle man få klättra över alla människorna. Då börjde folk i kön hjälpa till med växel! Alldeles fantastiskt var det, men de som stod i kön var nog väldigt glada och lättade, de hade ju fått tag i böcker och än så länge överlevt utan att bli nertrampade, så de offrade någon krona här och några ören där, någon skickade fram ett par femmor istället för min tia, ett par tior istället för min tjuga och så vidare.

Dock eskalerade trängseln. Folk tryckte på. Många besvikna skulle ta sig ut samtidigt, och den lilla dörren var för trång. Massan tryckte mot kassadisken och människor klämdes och fick panik. Jag stod där bakom disken och kunde inte göra något åt det, kunde bara står där och se deras panikslagna ögon när de klämdes fast, höra deras skrik och böner om att få hjälp med att komma loss, och jag kände mig som en rockstjärna som ser sina fans skadas i trängseln längst fram vid kravallstaketet. En del av dem som klämdes fast lyckades åtminstone klättra över kassadisken och ta sig ut den vägen.

Så blev trycket mot disken för hårt, den hade redan skjutits steg för steg bakåt och jag stod tryckt mot väggen bakom, men nu rasade disken ner helt. Där stod jag, med kassaapparaten vid knäna, och kunde bara knoga på. Vilken arbetsställning jag fick. Nu lyckades jag dock som tur var hålla folkmassan stången, jag undvek att bli nertrampad. Sålunda fick jag stå snett framåtböjd på detta vis under hela den bokreanatten. Och växel av chefen fick jag till slut – när det hade lugnat sig.

Minnesvärt var ordet.

Och inte ger jag mig frivilligt in i bokreaträngseln idag när jag inte måste...