Äventyr

Hon vet fortfarande inte var snöskyffeln är, om den som använde den senast la tillbaka den bak i hennes bil. Var det de tre polackerna eller var det någon av de andra karlarna? Hon har inte riktigt koll.

Det hade snöat ymnigt, för att inte säga vräkt ner, i ett par dygn. Redan under söndagen for bilar av vägen överallt och bärgningsbolagen hade fullt upp. När det blev måndag var det mycket snö på vägarna och hon tog det lugnt till jobbet. Lyssnade på sin cd-bok och försökte att stressa av. Allt gick bra och hon kom fram.

När hon skulle köra hem var det värre. Det hade fortsatt snöa hela dagen och vägröjarna hade inte alls hunnit med att ploga i samma takt som det kom ny snö. Uppifrån sitt fönster på jobbet kunde hon se bilar kana och kasa hit och dit på vägen, fast de körde sakta. Hon såg inte det minsta fram emot att köra hem och tittade på Vägverkets hemsida för att se om det var några olyckor inrapporterade. Det var det. Flera stycken bara på hennes väg hem, och motorvägen var avstängd på flera ställen. Suckande stannade hon kvar in i det längsta för att slippa den värsta rusningen.

Det var bara det att när hon väl kom iväg hade mörkret fallit och snöandet övergått i spöregn. Gatorna och vägarna var inte längre vita av tillplattad snö utan regnvåta och såg glashala ut. Och glashala var de onekligen, konstaterade hon när hon kom ut från jobbet och gick till bilen. Hon höll på att sätta sig flera gånger. Nåväl, nu hade hon tänkt ut en plan för att slippa bli stående i köer på motorvägen. Hon skulle köra av motorvägen några avfarter tidigare och ta sig hem på landsvägen istället.

Hon fick sannerligen ta det sakta ut på vägen, bilen slirade hit och dit så fort hon gav den allra minsta gas. Lampan som varnar när bilen inte har grepp blinkade oupphörligt. När hon så sakteliga skulle rulla ut på motorvägen, i omkring 10 kilometer i timmen, förvånades hon över en bil som stod med nosen rakt ner i det djupa diket. Hur kunde den ha hamnat där? Den måste ha snurrat runt minst ett varv, det såg ut som om den kom från andra hållet. Hon hade ingen möjlighet att stanna, för hon skulle ha blockerat hela påfarten, men hon såg att mannen i bilen hade tänt en lampa där inne och rotade omkring, så han levde i alla fall.

Ut på motorvägen så. Slirigt som bara den, regnet hade gjort snön till en moddig massa som sedan hade fryst på, så vägen var riktigt otäck, grovt räfflad med vatten i räfflorna och glashal, och dessutom väldigt smal, eftersom kanterna var täckta av höga snövallar. Hon vågade bara köra i 20, 30, och så fort hon blev omkörd, vilket hon blev oavbrutet, särskilt av långtradare som bara dundrade på och vrålade om, fick hon sladd.

Regnet piskade ner och motorvägen var alldeles för smal för all tung trafik, det kändes som om hon kanade hit och dit på isräfflorna och hon var så rädd. Hon försökte lyssna på sin cd-bok men det var riktigt svårt att koncentrera sig. Bilen skakade till och det kändes som om hon fick vattenplaning varenda gång hon blev omkörd. Varför kör alla andra som idioter? Varför riskerar de inte bara sina egna liv utan även andras? Och varför ligger alla bakom så himla nära? Hon kände sig hemskt stressad och fick tårar i ögonen. Hon fruktade faktiskt för sitt liv, hon brukade inte vara rädd på det här viset i trafiken, men nu var det vansinnigt skrämmande. Hon ville bara hem. Hon tänkte på sin älskling och grät nästan.

Så fick hon nog. Nu orkade hon inte med denna galna trafik längre. I sådana här förhållanden kunde hon bara inte köra. Hon hade ju ändå tänkt köra av från motorvägen ett par avfarter tidigare än vanligt, och nu gjorde hon det. Hon var inte säker på var hon skulle hamna men hon visste ju åtminstone ungefär åt vilket håll hemmet låg. Hon kunde väl läsa sig fram på skyltarna.

Den senaste bilen som hade legat tätt bakom henne (för tätt, kände hon) svängde också av. Å, så stressande. Hon var tvungen att krypköra för att urskilja vad det stod på skyltarna i mörkret och spöregnet. Hennes ort stod inte på någon av skyltarna men hon hade tur när hon vid den första skylten chansade åt rätt håll, åt rätt väderstreck. Därpå chansade hon sig vidare framåt. Vägen blev mindre och mindre, och var sämre och sämre plogad. Skogen tätnade i takt med att regnet tilltog. Och bilen bakom följde envist med och lyste skarpt i hennes backspeglar.

Skogen stod mörk och tät och hon var tvungen att anstränga sig för att hålla bilen på rätt spår i det enda par hjulspår som nu fanns. Vid sidan av hjulspåren, mellan henne och skogen, var djup snö, diken och därpå kohagar. Snön var stenhård och skrapade mot fronten och under bilen. Så hände det som inte fick hända. Hon körde fast. Lyckligtvis stannade bilen bakom i tid, och hon hoppade ur för att hugga tag i snöskyffeln hon förutseende nog hade haft i bilen hela vintern. Medan hon skottade kom mannen från bilen bakom fram till henne. Han såg trevlig ut, lång och mörk och smal och med glasögon. Han visade henne hur hon hade råkat köra lite för långt till höger så att hon hade kört upp på snön och rådde henne att hålla mer till vänster och de småpratade lite men inte särskilt länge för spöregnet var verkligen iskallt.

När hon hoppade in i bilen igen för att köra loss noterade hon att hon hade gjort en kö. Säkert tre fyra andra bilar låg bakom henne och mannen. Hon log bara lite för sig själv och tänkte att det var skönt att hon inte var ensam här i skogen i mörkret.

Hon svängde ratten och backade försiktigt. Ett kraftigt skrapande hördes och så ett litet dunk när bilen lossnade från snökanten och var i spåret igen. Hon fortsatte köra, sakta och försiktigt. Men vad var det som lyste där framme? Nej, de fick möte! Hur skulle det gå? Det fanns ju bara två smala hjulspår och vid sidan den djupa snön. Bilen hon mötte visade sig vara en halvgammal vit liten polskregistrerad en, med tre killar i. Både de och hon försökte försiktigt styra åt sidan för att ge plats åt varann, men hopplöst. Båda bilarna var fast. Ut och skotta igen. Först den polska bilen, som satt hårdast fast.

Killarna kommunicerade korthugget på kraftigt bruten engelska. Med gester och minspel gjorde de sig förstådda, hon och polackerna. Nu kom ytterligare en bil upp bakom den polska. En svensk kille kom ut och sa något med skratt i rösten. De var ganska glada allihopa, mitt i kaoset och det iskalla regnet som letade sig innanför jackkragen. Med gemensamma krafter sparkade och skyfflade de undan tung blötsnö. En av polackerna hade hennes skyffel.

Hon satte sig bakom ratten... och kom ingenstans. Motorn ylade och snön sprutade om bakdäcken. Fem karlar stod framför hennes bil och knuffade på motorhuven. Hon backade och med ett kraftigt skrapljud kom hon loss. Nej, fast igen. Killarna gick runt bilen. En gubbe skottade frenetiskt framför hennes högra framdäck, vinkade åt henne att köra framåt. Framåt, bakåt, de provade allt. Nu stod hon väldigt dumt till och blockerade allt annat, så nu var det hennes bil de måste få fram först.

Till slut lyckades de, och hon körde långsamt framåt och tittade samtidigt i backspegeln så att ormen av bilar bakom henne var med också. Jadå. Och polackerna kom också loss, bra. Hon hade pratat lite med killen i bilen bakom och bekänt att hon inte alls visste var hon var eller hur hon skulle ta sig hem. Hon var van att köra fel ibland och då få vända och köra tillbaka, men här skulle det vara omöjligt att göra så. Han sa att vägen om några kilometer skulle svänga vänster, och där skulle han köra in, men hon skulle fortsätta framåt. Tacksam körde hon vidare, de sniglade sig fram i spåren.

Ljus där framme. Nej, nej, inte möte nu igen. Men vad konstiga lysena ser ut. Är det bara ett? En enögd med trasigt ljus kanske. Eller en moped? Nej, knappast här och i det här vädret. Fordonet verkar inte komma närmare heller? Det kanske har stannat på något bredare ställe för att släppa förbi oss?

Hon stannade till vid bilen de mötte. Det var en stor Volvo av jeepmodell som hade vält ner i diket. Varningsblinkers på. Föraren, en ung tjej, utanför. Bäst att stanna. Nu fick de svårt med kommunikationen, men efter ett antal missförstånd, bland annat där hon fick för sig att flickan också var polack och för sig själv undrade hur många polacker det egentligen var här ute i skogen, visade det sig att tjejen i själva verket var döv. Mobiltelefon fram, men flickan vinkade avvärjande. Till slut urskilde hon ”ringt pappa”... ”tio minuter” ur hennes svada. Bra, fadern var alltså på väg. Nu kom en ytterligare bil, den stannade bakom Volvon. En äldre man hoppade ur. Det var dock inte flickans pappa. Historien lämnar honom därhän, det sista den mötande bilkön såg av honom var att han också lyckades köra fast, bakom flickans bil.

När kön skulle köra vidare fastnade bilen igen, men den här gången kom hon loss utan hjälp. Nu äntligen delade sig vägen. Men... skulle hon verkligen fortsätta rakt fram?! Vägen var så mörk och såg om möjligt ännu smalare och ännu mer obefintligt körd ut. Och de andra... skulle de till vänster nu? För säkerhets skull ställde hon sig mitt i korsningen så att ingen av de andra bilarna kunde ta sig fram och så sprang hon fram till killen i bilen bakom. Jodå, han skulle till vänster – och hon såg hur de andra bilarna också blinkade åt det hållet. Och hon skulle hon fortsätta rakt fram i mörkret, alldeles ensam? När hon inte ens hittade ordentligt? Nej, ”jag följer med er!” bestämde hon.

Och så blev det. Vägen till vänster var inte heller plogad utan räfflad och isig och otäck, men hon hade åtminstone sällskap. Nu följde inga vidare missöden utan de kröp fram i en lång rad, och en efter en försvann bilarna bakom henne in på sidovägar. Nu kom de in i villaområden. Ännu fler bilar försvann. Andra kom upp bakom. Med mer irriterade förare. Som hade sluppit sitta fast i en driva i skogen och inte hade en aning om, uppenbarligen, hur otäckt väglaget var. Hon fortsatte krypa fram i högst 20 kilometer i timmen och blev omvrålad gång på gång på gång av det ena jeepliknande fordonet efter det andra. Och en och annan vit skåpbil. Hon hade ofta undrat hur det var ställt med just förare av vita skåpbilar.

Jo, hon kom hem till slut. Annars hade hon inte kunnat skriva detta. Men hon har fortfarande inte tittat i sin bil om killen som lånade snöskyffeln senast la tillbaka den.

På lördag kommer hon att ligga i den 30-gradiga värmen på en strand under en palm och tänka tillbaka på måndagen i samma vecka, då hon körde fast ett otal gånger i snön i skogen...