Skriver, gråter, är arg och har ont

Jag reviderar mitt förra inlägg: Jag var inte i himlen i tre dagar, jag har kämpat aktivt med en massa sanslöst jobbiga saker i ett halvår för att äntligen lyckas nå dit och jag var där i snarare tre veckor. Även om jag inte var säker så kändes allt så himla bra hela tiden. Och jag tolkade allt runtomkring mig som tecken, man blir så övernaturlig (och totalt sjuk i huvudet) i sitt tänkande. Det som var så oerhört, obeskrivligt pirrigt var att alla tecken var så positiva. Sen fick jag det bekräftat, det var som jag hoppades och anade, och jag var euforiskt lycklig, det var i det stadiet jag fick vara i tre dagar.

Innan allt bokstavligt talat rann ur mig, och så även en hel del livskraft.


Men jag skriver av mig, skriver och skriver och skriver utav bara faaan, men på ett annat ställe. Skrev hela dagen igår, skrev i ilska, skrev i sorg, skrev i uppgivenhet, skrev ändå i viss glädje och med lite humor (jag kan ju inte låta bli, jag är ju sån), skrev med en hel massa ironi, skrev med svärta, skrev med smärta. Och fick mängder av respons, så många läser och lider, läser och gråter, läser och känner igen sig. Fick just en uppmaning: "Skriv, gråt och var arg" -- och det är just det jag gör. Hela tiden, nästan oavbrutet. Igår skrev jag hela, hela dagen och åt inte på ett dygn. (Tack, anna, för att du påminde mig om att det kan vara bra med mat!)

Igår morse vaknade jag med övertygelsen om att jag har en bok i mig. Det är den som kommer ut nu. Och innan jag ens hade kommit ur sängen hade jag fått klart för mig en hel del runt marknadsföring, vilka personer på förlagen jag ska kontakta, vilka försäljningskanaler jag ska anlita, etc, etc. Nu återstår bara att sätta ihop den då... *erhrrrm*



Det gör så jävla, jävla ont. Och inte bara psykiskt.

Tusen frågor, sån jävla enorm frustration. Varför, vad gör jag för fel, vad är det för mening med detta, etc, etc, etc. Hade redan ställt om mitt liv och mitt tänkande, i tre veckor levde jag för någon annan (för TVÅ andra!!), i tre veckor pratade jag med dem som fanns i mig, klappade dem, sjöng för dem, åt (nyttigt!) för dem, tog vitaminer och sånt för dem, betedde mig som... en jävla idiot, antagligen. Men åtminstone en lycklig jävla idiot.

Våra pyren är borta, och vi fick aldrig lära känna dem.