lördag, maj 20, 2006

Skriver, gråter, är arg och har ont

Jag reviderar mitt förra inlägg: Jag var inte i himlen i tre dagar, jag har kämpat aktivt med en massa sanslöst jobbiga saker i ett halvår för att äntligen lyckas nå dit och jag var där i snarare tre veckor. Även om jag inte var säker så kändes allt så himla bra hela tiden. Och jag tolkade allt runtomkring mig som tecken, man blir så övernaturlig (och totalt sjuk i huvudet) i sitt tänkande. Det som var så oerhört, obeskrivligt pirrigt var att alla tecken var så positiva. Sen fick jag det bekräftat, det var som jag hoppades och anade, och jag var euforiskt lycklig, det var i det stadiet jag fick vara i tre dagar.

Innan allt bokstavligt talat rann ur mig, och så även en hel del livskraft.


Men jag skriver av mig, skriver och skriver och skriver utav bara faaan, men på ett annat ställe. Skrev hela dagen igår, skrev i ilska, skrev i sorg, skrev i uppgivenhet, skrev ändå i viss glädje och med lite humor (jag kan ju inte låta bli, jag är ju sån), skrev med en hel massa ironi, skrev med svärta, skrev med smärta. Och fick mängder av respons, så många läser och lider, läser och gråter, läser och känner igen sig. Fick just en uppmaning: "Skriv, gråt och var arg" -- och det är just det jag gör. Hela tiden, nästan oavbrutet. Igår skrev jag hela, hela dagen och åt inte på ett dygn. (Tack, anna, för att du påminde mig om att det kan vara bra med mat!)

Igår morse vaknade jag med övertygelsen om att jag har en bok i mig. Det är den som kommer ut nu. Och innan jag ens hade kommit ur sängen hade jag fått klart för mig en hel del runt marknadsföring, vilka personer på förlagen jag ska kontakta, vilka försäljningskanaler jag ska anlita, etc, etc. Nu återstår bara att sätta ihop den då... *erhrrrm*



Det gör så jävla, jävla ont. Och inte bara psykiskt.

Tusen frågor, sån jävla enorm frustration. Varför, vad gör jag för fel, vad är det för mening med detta, etc, etc, etc. Hade redan ställt om mitt liv och mitt tänkande, i tre veckor levde jag för någon annan (för TVÅ andra!!), i tre veckor pratade jag med dem som fanns i mig, klappade dem, sjöng för dem, åt (nyttigt!) för dem, tog vitaminer och sånt för dem, betedde mig som... en jävla idiot, antagligen. Men åtminstone en lycklig jävla idiot.

Våra pyren är borta, och vi fick aldrig lära känna dem.

17 kommentarer:

Anonym sa...

Ååh så sorgligt.... *kramar om*

Anonym sa...

Jag har inget sådär bra att säga - mer än att jag är jätteledsen för er skull. Världens största kram.

deeped sa...

Men nej!!! Vännen, i mina tankar är ni! *kramar*

Anonym sa...

*kram*

Vi på Kantarellen sa...

Stackare! Oh... vad jag känner med dig. Har varit med om det... sorgen är oändligt.

Anonym sa...

Såå ledsen för er skull! Massa massa kramar!

Unknown sa...

tråkigt tråkigt! håller med alla ovan! kram på dig!!!

karro sa...

vet inte heller vad man ska säga. men. jag är verkligen jätteledsen för er skull. *kram*

Astillbe sa...

Nej gumman, jag är så otroligt ledsen för er skull. Många varma kramar.

Anonym sa...

*kram*

Anonym sa...

Vill även skicka en cyberkram till dig här.

Fortsätt med att skriva, vara arg och ledsen. Det är enda sättet att få detta ur ditt system.

Kram, kram, kram!

Unknown sa...

Usch, det gör ont att läsa, sötnos...

Skriv, skriv och skriv! Prata, få det ur dig. Och ÄT!!! ;)

Kram!

schmut sa...

jag är nog ganska dum, jag fattade noll och fick läsa inlägget några gånger innan jag fattade. sorry.

jag tror jag förstår precis i vilket läge du är.... det är mysko hur fort man knyter an till något som egentligen är svårt att ta på.
jag tror jag klarade mig undan det värsta denna gången och mitt missfall var inte ett missfall.. men varenda förrvirrade dag så tror jag att något nytt är på gång även om min barnmorska säger att det bara är min pessimism.

jag vet inte, jag tror på att sörja 'på riktigt'. de var en del av er, så låt det komma ut.

och du, jag finns i Lund om du vill ta en fika och snacka.

crrly sa...

Tack för alla fina ord. Ja, jag skriver... skriver, skriver och skriver. Det är nog först när orden tar slut som jag ska börja oroa mig på allvar. Jag skriver för att försöka formulera frågorna jag bär inom mig men inte försöka lösa dem, och inte för att älta. Utan för att låta bli att bli bitter och för att på något sätt hitta kraft att gå vidare, även om jag idag inte vet exakt hur. Jag har dessutom min älsklings välsignelse att skriva som jag gör här, han godkänner först... jag vill ha det så.


schmut, tack för erbjudandet. Hör av mig när jag börjar fungera igen.

alter ego: Nej, inte blogg... men däremot har jag lyckats tappa bort din nya(re) blogg, vill hemskt gärna ha adressen dit igen. Vill inte lägga ut här var jag finns nånstans.

Anonym sa...

*Kramar länge* Det finns verkligen ingenting vettigt att säga som är en tillräcklig tröst. Jag önskar bara att ni snart ska orka resa er igen och få känna livsglädje.

Ludvig sa...

Fy vad ruskigt-förlåt att jag skrev ett mail nyss...Det är ju jättehemskt, särskilt när man så fort har fäst sig vid det hela...Ta det lugnt, låt allt gå ur dig och hoppas det går att komma igårn senare. Det går säkert bra! :-)

Anonym sa...
Den här kommentaren har tagits bort av bloggadministratören.