tisdag, november 21, 2006

Hur ska jag göra?

Ujuj. Alltså. Nu måste det ske, snart, har jag förstått. Särskilt som jag först går på mammaledighet framåt våren/sommaren... och när jag sen kommer tillbaka (hela föräldraledighetsgrejset är också värt minst ett eget inlägg här, pust...) så går snart en av mina favoritkolleger i pension. (Ja, två av dem, snyft, men det är bara den ena det ska handla om här.) Och innan hon går... och försvinner ur mitt liv... så *hrm* vill jag att hon ska få kontakt med min pappa! Hon är änka och behöver nog någon, och jag tror att de skulle ha jäkligt roligt ihop, de har mycket gemensamt och samma typ av humor och kanske livsinställning också... Men hur tusan ska jag bära mig åt??!!

Min pappa är bara en liten gube i sitt hus i skogen och har så varit nästan ända sen mamma och han skildes i början av 90-talet. Han sitter där med sitt skägg och sin slokhatt och ser ut som Pettson, men utan katten. Han jobbar mer än heltid och har en massa folk runt sig på dagarna, så han påstår att det är skönt att komma hem till mörkret och tystnaden... men han har aldrig varit sån förr och jag vill inte att han ska leva som eremit resten av livet. Han hugger ved och eldar med, han dricker ett par glas vin varje kväll och ser på nyheterna och muttrar över världens dumhet, han beställer och läser mängder av böcker, mest skönlitteratur. På sistone har han börjat baka en massa också, det började på Kanelbullens dag och har sen fortsatt, med en paus nu "för frysen är full".

Om ett par år är han pensionär... och vad händer då? Igår kväll lät det nästan som om han också, liksom mamma ju gjorde i våras, vill flytta ner hit till Skåne, men jag vet inte. Och det vore samtidigt sorgligt, för hans hus och området där han bor är hela familjens smultronställe, där firar vi (numera ganska idylliska) Carl Larsson-jular, där firade min bror sitt bröllop i somras... det är så vackert. Men som min man sen sa, man kan ju faktiskt hyra en stuga där sen om man vill på sommaren eller så, pappa ska ju inte behöva tvingas bo kvar bara för att vi vill hälsa på honom där två gånger om året. Nu när han dessutom ska få barnbarn här nere (dubbelt upp i vår!) känner han sig nog ännu mer ensam där i huset i skogen.

Ja... så jag började prata lite löst om min kollega när vi snackade i tel igår, pappa och jag. Sen sa jag att jag trodde att han och hon skulle ha väldigt kul ihop. Han blev varken arg, avvisande eller intresserad, jag hade nog väntat mig att han antingen skulle skratta bort det eller nästan snäsa av mig. Jag bekände att jag hade tänkt på detta i flera år men inte vetat hur jag skulle säga det, och så sa jag att min kollega brukar prata om honom ibland. Vilket är sant! Pappa hälsade på här på jobbet en gång för jättelänge sen och han gjorde tydligen lite intryck på henne, för hon sa då att han "ser mysig ut" och "verkar trevlig". Pappa blev förvånad, men sen pratade han bort det genom att säga att hans kvinnliga kollega och chef brukar försöka sammanföra honom med olika kvinnor men han vill aldrig. Men han lät ändå lite road. "Usch, vad jobbigt!" sa jag, men han skrattade bara lite och sa: "Asch, det är inte så farligt!"

Hmmmmm. Ja, nu vet han alltså att jag har en kollega i hans ålder, som ev skulle vara intresserad av honom, som bor här i Skåne, som (tyvärr) har en (liten skällig) hund, och som jag inbillar mig skulle passa honom... Han sa att man ju blir så bekväm med åren och skaffar sig vissa vanor, jag sa att man ju i så fall såklart får vara särbor, han instämde...

Men huuuur ska jag nu göra med min kollega??! Hur tusan ska jag... tänk om jag bara har inbillat mig att hon blev lite småförtjust i pappa? Det kan ju bli jättekänsligt?! Men samtidigt: vilken chans liksom. Den får bara inte försvinna. Problemet är... dels att jag inte vet om hon träffar nån (men jag tror inte det), dels att det är svårt att prata med henne ensam här. Hmmmmm.

Vad ska jag göra?

11 kommentarer:

hedgehog-sara sa...

hm, om ni inte är för många på jobbet kan du ju kanske bjuda in dina kollegor på föreledighetsmys - och bjuda pappa också =)

crrly sa...

sara: Hahaha, gulligt förslag... Men det kan bli problem. Pappa bor lååångt härifrån. Och han skulle aldrig i livet komma hem till mig om han visste att mina kolleger skulle komma. Och lurade jag in honom i det skulle han nog aldrig förlåta mig... (?) Säkert bara sitta i ett hörn och muttra, han HATAR small talk och att konversera. Dessutom skulle min kollega ALDRIG våga göra nåt när alla de andra är med, vi har värsta sociala kontrollen här...! ;)

Anonym sa...

kan du inte bara vara ärlig? säga som det är och fråga båda hur de skulle kunna tänka sig att träffas och om de skulle kunna tänka sig träffas? även om de kanske känner sig lite aviga till idéen till en början, så kanske det växer i bakhuvuidet tills det känns rätt?
om du skulle ha misstagit dig när det gäller hennes intresse så ....de måste ju inte gifta sig och skaffa 35 små bjäbbhundar, de kan ju bli vänner, äta middagar och dricka vin.

aequinoxia sa...

Hmmm... Det verkar så självklart! Har du inte barndop/namngivningsceremoni i almanackan inom inte alltför avlägsen framtid? Då kan man definitivt bjuda både släkt och vänner.

Alternativet är förstås att vara ärlig, men är det lika kul? ;-)

crrly sa...

schmut: Det var nog min plan också... typ, och det var väl med den intentionen jag pratade med pappa igår. Jag kanske borde ge dem varandras mejladresser? :)


aequinoxia: Nån namngivningsgrej ska vi väl ha i sommar sen, ja, men nä, jag bjuder inte kollegerna på den. Inte heller denna, inte om hon redan är "släkt till släkten" vid det laget! ;)

Monstermamma sa...

Hej hopp!

Är de inte mailanslutna???
Tycker det lät som en fiffig idé att låta dem skriva till varann, sen kanske nån av dem behöver en puff för att börja.

LÄttast kanske om den ena kan hjälpa den andra med nåt enkelt problem? Litteraturstudium kanske.. :-)

Eller skriva: min dotter är så besvärlig, vad ska jag göra...? å då svarar den andra.... *hahaha bara ett förslag aj slå mig inte*

aequinoxia sa...

Ja! "Lättast kanske om den ena kan hjälpa den andra med nåt enkelt problem?" Genialiskt! Du, det där vet min pappa mycket om, vänta ska du få hans mejladress. ;-)

Brazilian Linda sa...

Grattis till Liten!!

Jadu.. ärlighet kanske är bra. annars så verkar ju mail vara en bra ide...
men vänta inte för länge :)

väntar med spänning på fortsättningen :)

crrly sa...

monstermamman och aequinoxia: Attans också att jag inte kom på det häromveckan, när min i och för sig teologiintresserade kollega och jag diskuterade om Saint John var lärjungen Johannes eller Johannes Döparen. Då skrev jag ju till pappa och frågade... Dutm att jag inte lät henne göra det! ... För från Johannes är steget inte långt... eller...?! ;p


linda: Tack! Ja... vi får se hur det går med detta! :)

Anonym sa...

Jag håller med föregående talare, gör med kollegan som du gjorde med din pappa, berätta att du funderat på att de skulle kunna komma bra överens. Och att ge dem möjligheten att maila är ju ett jättebra förslag, du kanske kan hitta på ett skäl som de sedan kan bygga vidare på?

crrly sa...

skolfröken: Bra... Ja, jag ska bara ta mod till mig! :)