Inlägg
Har haft en kul och hektisk helg, fast jag har nog ändå mest sovit, känns det som, hade fortfarande sviter efter jetlagen. Mamma och pappa hälsade på, en hel bunt av familjemedlemmarna firades i för- och efterskott och så minglade vi med kultureliten i Lund igår och drack viiin och kollade konst. En alldeles fantastisk grupp som hette Ensemble Flatterie uppträdde; tänk er en kvartett i medeltidskläder som spelar allt från Las Ketchup, schlager och opera med hårdrocksposer på blockflöjt, barockcello och luta och delar med sig av en massa gamla kul minnen med mera. Alldeles fantastiskt kul och skitbra var det!! :D
Och jag är så himla glad att jag har en massa kul att se fram emot nu i vår när det bara trasslar till sig med Det Viktiga vi håller på med... Gah. Tidsmaskin fram till april skulle inte vara så dumt, tänkte jag först... men då skulle vi ju missa Frankrikeresan nu i mars och en massa annat skoj, så nä!
måndag, februari 27, 2006
fredag, februari 24, 2006
Det är fredag
... och som vanligt då sitter jag och skrattar mig fördärvad åt Avigsidan. Har missat den ett tag för jag har inte fått mejl om uppdateringar på ett bra tag.
Ett smakprov; ganska skarpsynt att upptäcka felet faktiskt:
DN:s hemsida 23/1:
"Livstid för yxmord
En 46-årig man dömdes på måndagen till livstids fängelse på sin före detta partner. Domen kommer att överklagas."
Nyskapande påföljd. Jag hade också överklagat.
/Med. stud.
Hejdlöst kul!
Ett smakprov; ganska skarpsynt att upptäcka felet faktiskt:
DN:s hemsida 23/1:
"Livstid för yxmord
En 46-årig man dömdes på måndagen till livstids fängelse på sin före detta partner. Domen kommer att överklagas."
Nyskapande påföljd. Jag hade också överklagat.
/Med. stud.
Hejdlöst kul!
torsdag, februari 23, 2006
Hänger ni med? ;)
Jag gjorde praktik på ett museum en gång i mina forna, unga dar, ett par veckor under vintern. Det var lågsäsong, det hände inget, jag fick sysselsätta mig själv, jag lånade nycklarna till ett hemligt arkiv dit egentligen ingen hade tillträde... Där inne i en skrubb satt jag i många, många dagar och glömde helt bort tid och rum. Så mycket att gå igenom! Så spännande! Så kul!
Bland massor av annat hittade jag en bok, handskriven, i stort format, som en gubbe hade ägnat sitt liv åt. Snacka om livsverk. Texter i alla genrer, men mest kluriga notiser och roliga historier. Nerpräntade med stor möda, med olika färger på pennorna, kors och tvärs över sidorna.
Ett par av de grejerna jag fann roligast har jag sparat i alla år. Och en av dem tänker jag här visa er. Beredda...? :)
Persons släktregister
- Stackars man, sade läkaren till den ovanligt foglige patienten, kan ni ge mig någon anledning till er sinnesstämning?
- Jodå, sade patienten. Jag gjorde bekantskap med en änka och gifte mig med henne. Så någon tid därefter gifte sig min far med min styvdotter, och därmed blev min hustru svärmor till sin svärfar, min styvdotter blev min styvmor och min far blev min svärson. Men så fick min styvmor, min hustrus dotter, en son, och den pojken var naturligtvis min bror, eftersom han var min pappas son. Men han var också son till min hustrus dotter och alltså hennes dotterson, varvid jag blev morfar till min styvbror. Så fick min hustru en pojke, och han blev min fars svåger... Min sons styvsyster är också hans farmor, ty han är hennes styvsons barn. Min far är mitt barns svåger, då min styvsyster är min fars hustru... Jag är alltså bror till min egen son, och han är min mors svåger, min hustru är farmors mor till sitt eget barn, min son är min fars nevö, och jag är farfar åt mig själv... ... ...
- Tack, tack, sade läkaren medlidsamt, då förstår jag...
Med reservation för felaktigheter; själv hänger jag inte alls med! ;)
Bland massor av annat hittade jag en bok, handskriven, i stort format, som en gubbe hade ägnat sitt liv åt. Snacka om livsverk. Texter i alla genrer, men mest kluriga notiser och roliga historier. Nerpräntade med stor möda, med olika färger på pennorna, kors och tvärs över sidorna.
Ett par av de grejerna jag fann roligast har jag sparat i alla år. Och en av dem tänker jag här visa er. Beredda...? :)
Persons släktregister
- Stackars man, sade läkaren till den ovanligt foglige patienten, kan ni ge mig någon anledning till er sinnesstämning?
- Jodå, sade patienten. Jag gjorde bekantskap med en änka och gifte mig med henne. Så någon tid därefter gifte sig min far med min styvdotter, och därmed blev min hustru svärmor till sin svärfar, min styvdotter blev min styvmor och min far blev min svärson. Men så fick min styvmor, min hustrus dotter, en son, och den pojken var naturligtvis min bror, eftersom han var min pappas son. Men han var också son till min hustrus dotter och alltså hennes dotterson, varvid jag blev morfar till min styvbror. Så fick min hustru en pojke, och han blev min fars svåger... Min sons styvsyster är också hans farmor, ty han är hennes styvsons barn. Min far är mitt barns svåger, då min styvsyster är min fars hustru... Jag är alltså bror till min egen son, och han är min mors svåger, min hustru är farmors mor till sitt eget barn, min son är min fars nevö, och jag är farfar åt mig själv... ... ...
- Tack, tack, sade läkaren medlidsamt, då förstår jag...
Med reservation för felaktigheter; själv hänger jag inte alls med! ;)
Vem har...?
Ibland var det lättare att bo hemma i en stor familj...
Städat.
Med diskhandskar på. (Ja, jag råkade ju hitta ett par i badrumsskåpet så varför inte använda dem.)
Nu.
Luktar det kräks om mina händer.
Och jag får inte bort det.
Det verkar helt omöjligt.
Återstår frågan:
Vem har spytt i mina (våra) diskhandskar? Och inte är det min man. Eftersom han är den absolut sista på jorden som skulle göra en sån grej.
Logiken säger att om han är den siste så…
Näää…?
Väl…?
Ibland blir man ju nästan rädd för sig själv.
Bokrean – en actionberättelse
Idag börjar bokrean och jag skulle kunna äta upp min gamla hatt (jo, jag har nog faktiskt någon sån) på att det brukar vara onsdagar den börjar men skit samma.
Ett bokreaminne jag har var från när jag själv jobbade i bokhandel. Jag jobbade i en kedja som hade blivit uppköpt och var hårt centralstyrd från Stockholm. Där hade man ingen aning om att staden jag bodde i var en studentstad, tycktes det, nej, de skickade böcker till rean mest på måfå. Filosofilexikonet fick vi ett (1!) ex av, medan jag kunde se i datorn att städer som Västerås och Eskilstuna hade fått drösvis. Jo, de ligger ju närmare centralmakten, gudbevars. Skicka ETT Filosofilexikon till en gammal anrik universitetsstad?! Otaliga äro de exemplen jag kunde räkna upp, för det funkar tyvärr inte så att man får beställa böcker till sin butik själv, nej, nej, på nåder ska litteraturen delas ut från Kungliga Hufvudstaden.
Så ett år blev det särskilt kaotiskt. Minst sagt. En mycket populär bok, som i alla år alltid varit kurslitteratur men även var en storsäljare bland ”vanligt folk”, skulle komma på rean. Den prydde till och med bokreakatalogomslaget. Hur många fick vi till vår bokhandel? Tja, ett tjugotal... Räckte till kanske en hundradel av alla dem som hade förbeställt den, och hur många tror att det fanns ett enda ex av den i butiken när det var dags att öppna kl 00.00?!
Redan på väg till jobbet den natten (ja, jag älskade att jobba natt på bokrean; jobba ca 23.30–02.30 men få betalt för 6 timmar och rolig stämning – för det mesta) började jag ana oråd. Kön brukade visserligen vara lång, men så här...! En jättefolkmassa som såg ut som en demonstration böljade av och an, ner längs gatorna och runt hörnen. Hjälp.
Jag klev in på jobbet, började göra i ordning, utanför såg jag hur folkmassan trängde på mot dörrarna och skyltfönstren. Chefen var redan där och sa att han hade satt igång kassorna. Det var han och jag och en tjej som vi kan kalla för Eva som skulle jobba. Eva var en späd liten tjej som jobbade extra. Fem i öppnade jag kassalådan och tittade. Jodå, lådan låg där, men det fanns ju inga mynt! Bara fyra enkronor och en enda femkrona, och ingen rulle. Chefen tog några hundralappar och slank in på kontoret för att växla. Under tiden öppnade Eva, den ena dörren. Som gick inåt. Hon blev genast intryckt bakom dörren och kom inte fram på en bra stund. Den andra dörren var det ingen som hade öppnat (Eva skulle ju göra det, men hade av förklarliga skäl ingen chans...) så alla som stod vid den fick tränga och knuffa sig bort till den öppnade dörren och var lagom glada när de äntligen lyckades tränga sig in.
Folkmassan, den ylande vrålande pöbeln, trängde sig in, och stämningen var hotfull redan från början. Alla ropade och skrek efter Boken, alla var ute efter den, den där kursboken, det stora fina uppslagsverket, nersatt från nära tusen kronor till kanske nån hundring. Var fanns den, var fasen hade vi gömt den, ville vi kanske inte sälja den va, var är den, var är den, var är den? ”VADÅ INGEN KVAR????? Ni har ju för helvete just öppnat!!!!!!” Folk skrek och vrålade, trötta, svettiga, hade väntat i timmar, ont i benen, varma i ytterrockar, kappor och jackor, vantklädda nävar hyttes mot oss – och vi hade inget att säga. Saken var klar: Vi hade kunnat sälja en viss bok i flera tusen ex, men vi ville inte. Nä… kände bara inte för det.
Folkmassan tryckte på, Eva kom fram från bakom dörren och lyckades öppna den andra, men chefen kom dock aldrig med några växelpengar, han hade nog fullt upp med alla arga människor och förresten var det omöjligt att ta sig någonstans. En distinkt doft av alkohol och svett låg i luften, irritation och ilska. Jo, åtskilliga passar på att ta sig en öl eller sju innan de går på nattbokrea, och det är ju bra för affärerna för sällan orkar de gå tillbaka dagen efter med alla impulsköp. Vanligtvis är då folk extra glada och trevliga – lite gott vin och sen en kasse bokfynd, kan det bli bättre? – men finns inte den viktigaste boken, då blir man inte alls glad när man först har fått hålla sig uppe halva natten och sen trängas och slåss med svettiga typer som flåsar vitlök i ansiktet på en när man bara vill gå in i sin bokhandel och handla sina böcker.
Folk fortsatte välla in och trycktes och trängdes upp mot hyllor, som tippade. Böcker rasade ner och for åt alla håll. Någon fick en tung hylla över sig. Skrik och tjut och fäktande.
Sådan var alltså stämningen och i kassan kände jag mig mest som statist i en absurd film. Folkmassan trängde nu på mot kassadisken för att ta sig ut, en del mycket upprörda och uppgivna, somliga ändå relativt nöjda för något hade de yckats få tag i. De fick handla, men utan mynt var det omöjligt att ge rätt växel tillbaka. Chefen svettades borta i informationsdisken och skulle man bege sig dit skulle man få klättra över alla människorna. Då börjde folk i kön hjälpa till med växel! Alldeles fantastiskt var det, men de som stod i kön var nog väldigt glada och lättade, de hade ju fått tag i böcker och än så länge överlevt utan att bli nertrampade, så de offrade någon krona här och några ören där, någon skickade fram ett par femmor istället för min tia, ett par tior istället för min tjuga och så vidare.
Dock eskalerade trängseln. Folk tryckte på. Många besvikna skulle ta sig ut samtidigt, och den lilla dörren var för trång. Massan tryckte mot kassadisken och människor klämdes och fick panik. Jag stod där bakom disken och kunde inte göra något åt det, kunde bara står där och se deras panikslagna ögon när de klämdes fast, höra deras skrik och böner om att få hjälp med att komma loss, och jag kände mig som en rockstjärna som ser sina fans skadas i trängseln längst fram vid kravallstaketet. En del av dem som klämdes fast lyckades åtminstone klättra över kassadisken och ta sig ut den vägen.
Så blev trycket mot disken för hårt, den hade redan skjutits steg för steg bakåt och jag stod tryckt mot väggen bakom, men nu rasade disken ner helt. Där stod jag, med kassaapparaten vid knäna, och kunde bara knoga på. Vilken arbetsställning jag fick. Nu lyckades jag dock som tur var hålla folkmassan stången, jag undvek att bli nertrampad. Sålunda fick jag stå snett framåtböjd på detta vis under hela den bokreanatten. Och växel av chefen fick jag till slut – när det hade lugnat sig.
Minnesvärt var ordet.
Och inte ger jag mig frivilligt in i bokreaträngseln idag när jag inte måste...
Ett bokreaminne jag har var från när jag själv jobbade i bokhandel. Jag jobbade i en kedja som hade blivit uppköpt och var hårt centralstyrd från Stockholm. Där hade man ingen aning om att staden jag bodde i var en studentstad, tycktes det, nej, de skickade böcker till rean mest på måfå. Filosofilexikonet fick vi ett (1!) ex av, medan jag kunde se i datorn att städer som Västerås och Eskilstuna hade fått drösvis. Jo, de ligger ju närmare centralmakten, gudbevars. Skicka ETT Filosofilexikon till en gammal anrik universitetsstad?! Otaliga äro de exemplen jag kunde räkna upp, för det funkar tyvärr inte så att man får beställa böcker till sin butik själv, nej, nej, på nåder ska litteraturen delas ut från Kungliga Hufvudstaden.
Så ett år blev det särskilt kaotiskt. Minst sagt. En mycket populär bok, som i alla år alltid varit kurslitteratur men även var en storsäljare bland ”vanligt folk”, skulle komma på rean. Den prydde till och med bokreakatalogomslaget. Hur många fick vi till vår bokhandel? Tja, ett tjugotal... Räckte till kanske en hundradel av alla dem som hade förbeställt den, och hur många tror att det fanns ett enda ex av den i butiken när det var dags att öppna kl 00.00?!
Redan på väg till jobbet den natten (ja, jag älskade att jobba natt på bokrean; jobba ca 23.30–02.30 men få betalt för 6 timmar och rolig stämning – för det mesta) började jag ana oråd. Kön brukade visserligen vara lång, men så här...! En jättefolkmassa som såg ut som en demonstration böljade av och an, ner längs gatorna och runt hörnen. Hjälp.
Jag klev in på jobbet, började göra i ordning, utanför såg jag hur folkmassan trängde på mot dörrarna och skyltfönstren. Chefen var redan där och sa att han hade satt igång kassorna. Det var han och jag och en tjej som vi kan kalla för Eva som skulle jobba. Eva var en späd liten tjej som jobbade extra. Fem i öppnade jag kassalådan och tittade. Jodå, lådan låg där, men det fanns ju inga mynt! Bara fyra enkronor och en enda femkrona, och ingen rulle. Chefen tog några hundralappar och slank in på kontoret för att växla. Under tiden öppnade Eva, den ena dörren. Som gick inåt. Hon blev genast intryckt bakom dörren och kom inte fram på en bra stund. Den andra dörren var det ingen som hade öppnat (Eva skulle ju göra det, men hade av förklarliga skäl ingen chans...) så alla som stod vid den fick tränga och knuffa sig bort till den öppnade dörren och var lagom glada när de äntligen lyckades tränga sig in.
Folkmassan, den ylande vrålande pöbeln, trängde sig in, och stämningen var hotfull redan från början. Alla ropade och skrek efter Boken, alla var ute efter den, den där kursboken, det stora fina uppslagsverket, nersatt från nära tusen kronor till kanske nån hundring. Var fanns den, var fasen hade vi gömt den, ville vi kanske inte sälja den va, var är den, var är den, var är den? ”VADÅ INGEN KVAR????? Ni har ju för helvete just öppnat!!!!!!” Folk skrek och vrålade, trötta, svettiga, hade väntat i timmar, ont i benen, varma i ytterrockar, kappor och jackor, vantklädda nävar hyttes mot oss – och vi hade inget att säga. Saken var klar: Vi hade kunnat sälja en viss bok i flera tusen ex, men vi ville inte. Nä… kände bara inte för det.
Folkmassan tryckte på, Eva kom fram från bakom dörren och lyckades öppna den andra, men chefen kom dock aldrig med några växelpengar, han hade nog fullt upp med alla arga människor och förresten var det omöjligt att ta sig någonstans. En distinkt doft av alkohol och svett låg i luften, irritation och ilska. Jo, åtskilliga passar på att ta sig en öl eller sju innan de går på nattbokrea, och det är ju bra för affärerna för sällan orkar de gå tillbaka dagen efter med alla impulsköp. Vanligtvis är då folk extra glada och trevliga – lite gott vin och sen en kasse bokfynd, kan det bli bättre? – men finns inte den viktigaste boken, då blir man inte alls glad när man först har fått hålla sig uppe halva natten och sen trängas och slåss med svettiga typer som flåsar vitlök i ansiktet på en när man bara vill gå in i sin bokhandel och handla sina böcker.
Folk fortsatte välla in och trycktes och trängdes upp mot hyllor, som tippade. Böcker rasade ner och for åt alla håll. Någon fick en tung hylla över sig. Skrik och tjut och fäktande.
Sådan var alltså stämningen och i kassan kände jag mig mest som statist i en absurd film. Folkmassan trängde nu på mot kassadisken för att ta sig ut, en del mycket upprörda och uppgivna, somliga ändå relativt nöjda för något hade de yckats få tag i. De fick handla, men utan mynt var det omöjligt att ge rätt växel tillbaka. Chefen svettades borta i informationsdisken och skulle man bege sig dit skulle man få klättra över alla människorna. Då börjde folk i kön hjälpa till med växel! Alldeles fantastiskt var det, men de som stod i kön var nog väldigt glada och lättade, de hade ju fått tag i böcker och än så länge överlevt utan att bli nertrampade, så de offrade någon krona här och några ören där, någon skickade fram ett par femmor istället för min tia, ett par tior istället för min tjuga och så vidare.
Dock eskalerade trängseln. Folk tryckte på. Många besvikna skulle ta sig ut samtidigt, och den lilla dörren var för trång. Massan tryckte mot kassadisken och människor klämdes och fick panik. Jag stod där bakom disken och kunde inte göra något åt det, kunde bara står där och se deras panikslagna ögon när de klämdes fast, höra deras skrik och böner om att få hjälp med att komma loss, och jag kände mig som en rockstjärna som ser sina fans skadas i trängseln längst fram vid kravallstaketet. En del av dem som klämdes fast lyckades åtminstone klättra över kassadisken och ta sig ut den vägen.
Så blev trycket mot disken för hårt, den hade redan skjutits steg för steg bakåt och jag stod tryckt mot väggen bakom, men nu rasade disken ner helt. Där stod jag, med kassaapparaten vid knäna, och kunde bara knoga på. Vilken arbetsställning jag fick. Nu lyckades jag dock som tur var hålla folkmassan stången, jag undvek att bli nertrampad. Sålunda fick jag stå snett framåtböjd på detta vis under hela den bokreanatten. Och växel av chefen fick jag till slut – när det hade lugnat sig.
Minnesvärt var ordet.
Och inte ger jag mig frivilligt in i bokreaträngseln idag när jag inte måste...
Knas-crrly (?)
Ååå, nu ramlar de över mig, sakerna jag borde ha skrivit när jag blev anmodad att lista fem egenheter. Well well, bättre sent än aldrig kanske. Har detta mognat i mitt huvud på nåt sätt., tro?!
Here goes (again!!), tre speciella crrly-saker i alla fall:
* Jag har aldrig i hela mitt liv klippt mina fingernaglar (som tur är går naglarna av ibland, så nej, jag ser inte ut som indiern i Guinness rekordbok).
* Jag har ett speciellt intrikat mönster av andning när jag går och står på höger resp vänster fot, och när jag går i trappor, på övergångsställen och förbi mörka/ljusa saker. (Kan inte förklara det bättre utan att visa!) Samma sak ibland om jag får en skymt av min ena axel eller mitt ena knä; då måste jag andas och titta på den andra axeln på såna sätt att det ”går jämnt upp”. (Sick, I know...) Däremot bryr jag mig inte ett smack om A- och K-brunnar. K betyder förresten inte Kärlek, det betyder KLOAK! Och A inget värre än Avlopp. Ha! ;)
* När jag cyklar i uppförsbackar (vilket jag som tur är inte gör ofta nuförtiden) måste jag tävla med bilen jag hör bakom om vem som hinner först till nästa lyktstolpe.
(Ska jag lägga till en fjärde grej här, att jag verkar vara rätt ensam om att må illa av skvaller?! Hehehe. Näee, jag är bara svintrött på Elittjat så det låter jag bli.)
Återkommer å det snaraste med en bokreahistoria........
Here goes (again!!), tre speciella crrly-saker i alla fall:
* Jag har aldrig i hela mitt liv klippt mina fingernaglar (som tur är går naglarna av ibland, så nej, jag ser inte ut som indiern i Guinness rekordbok).
* Jag har ett speciellt intrikat mönster av andning när jag går och står på höger resp vänster fot, och när jag går i trappor, på övergångsställen och förbi mörka/ljusa saker. (Kan inte förklara det bättre utan att visa!) Samma sak ibland om jag får en skymt av min ena axel eller mitt ena knä; då måste jag andas och titta på den andra axeln på såna sätt att det ”går jämnt upp”. (Sick, I know...) Däremot bryr jag mig inte ett smack om A- och K-brunnar. K betyder förresten inte Kärlek, det betyder KLOAK! Och A inget värre än Avlopp. Ha! ;)
* När jag cyklar i uppförsbackar (vilket jag som tur är inte gör ofta nuförtiden) måste jag tävla med bilen jag hör bakom om vem som hinner först till nästa lyktstolpe.
(Ska jag lägga till en fjärde grej här, att jag verkar vara rätt ensam om att må illa av skvaller?! Hehehe. Näee, jag är bara svintrött på Elittjat så det låter jag bli.)
Återkommer å det snaraste med en bokreahistoria........
onsdag, februari 22, 2006
Facit
Den 18 januari publicerade jag följande inlägg:
Vems är vems?
Med tillhörande bild:
Kommentarerna kommer nedan:
Och här kommer... svaren! *trumvirvel*
De orangea och de svarta är darlings, resten är mina! :) Virvla hade rätt, grattis! Och Karro får bonuspoäng för att hon prickade in Åhléns. Jag älskar de gröna (inte minst för att jag i dem har den söta storleken 32/34, XS!!)
Unisex
Blev lite full i skratt häromsistens/härförleden (vilket ord är bäst?) när jag vek tvätt... På sistone har vi nämligen köpt småbyxor (underbart ord!) som är förvånansvärt lika varandras...Vems är vems?
Med tillhörande bild:
Kommentarerna kommer nedan:
11 Comments:
Och här kommer... svaren! *trumvirvel*
De orangea och de svarta är darlings, resten är mina! :) Virvla hade rätt, grattis! Och Karro får bonuspoäng för att hon prickade in Åhléns. Jag älskar de gröna (inte minst för att jag i dem har den söta storleken 32/34, XS!!)
Elitmobbning
Javisst är det tjatigt att se mer om detta idag och man borde egentligen tiga ihjäl skiten men Mustafa Can skriver om det så himla bra i DN, läs hans analys en bit ner. Detta till exempel:
När en tv-producent tycker att en mycket folkkär programledare [Martin Timell, enligt Expressen, min anm] är "det vidrigaste i människokropp" svarar Bard: "Han började karriären med barnprogram. Snälla snälla säg att han är pedofil..." Ingen på listan, varav flera med egna barn, reagerar. Som om ingen tänker: Att önska ännu en pedofil är att önska att ännu ett värnlöst barn ska kränkas. Ingen lämnar rummet i förakt.
/---/
Överst i varje mejl står: "Detta e-post från Elit är givetvis ett konstverk. Utformningen, uttrycket samt skribenten är en del av konstverket."
Jo, men givetvis. Hur fegt är då inte detta? Man står alltså inte ett dugg för vad man säger och skriver, utan man hänvisar till konstnärlig frihet. Så sanslöst barnsligt. Vidare hävdar Bard (i Expressen) att det är ironi. Glöm det, gubben. Du är för gammal för ironi. Du är ingen odödlig Peter Pan. Du tillhör INTE Generation X (eller Y heller, för den delen). Du vet inte ens vad ironi är, och det märks med all påvisbar, pinsam tydlighet i det vi har fått se i exempelvis DN idag.
Personligen har jag inte väntat mig ett dugg mer av exempelvis Bard och Virren men nu är det inte bara de som uppfattas som deras likar som är med på listan, utan där finner man även forskare och psykologer, chefer och politiker. Jag är allra mest besviken på Katerina Janousch, som jag, barnsligt nog måhända, har hyst respekt för och ansett vara en klok människa, såväl i rådgivningsspalter som i sin bok Anhörig. Och vad gör Olle Wästberg och Johanne Hildebrant där? Skrämmande är ett understatement.
Vad vinner folk på att leka übermenschen här? Är folk måhända livrädda för att bli brännmärkta och själva uthängda av Adolf Bard och hans underlydande? För ni har väl inte missat att man inte bara kan vara en passiv medlem på denna mejllista utan man måste bidra med skvaller själv, givetvis ju värre desto bättre. Man behöver inte längre undra varifrån skvallerpressen får sina historier, med andra ord. Jag inbillar mig nämligen inte för ett ögonblick att åtminstone några av mejllistemedlemmarna skulle gå så långt som att -- oh, hemska tanke -- ljuga för att platsa där.
Nå, det jag skrev ovan, angående att jag inte väntar mig mycket högre nivå av Bard och Virtanen, borde jag utvecka här, men jag avstår. Helt enkelt eftersom jag inte är medlem av något elitistiskt nätverk och med hela mitt hjärta och hela min själ tar avstånd från allt som skulle kunna liknas vid sådant. (Men visst, jag kan inte låta bli att nämna att jag VET en hel del om båda dessa gentlemen som absolut skulle platsa i deras egen lista.)
Peace out.
När en tv-producent tycker att en mycket folkkär programledare [Martin Timell, enligt Expressen, min anm] är "det vidrigaste i människokropp" svarar Bard: "Han började karriären med barnprogram. Snälla snälla säg att han är pedofil..." Ingen på listan, varav flera med egna barn, reagerar. Som om ingen tänker: Att önska ännu en pedofil är att önska att ännu ett värnlöst barn ska kränkas. Ingen lämnar rummet i förakt.
/---/
Överst i varje mejl står: "Detta e-post från Elit är givetvis ett konstverk. Utformningen, uttrycket samt skribenten är en del av konstverket."
Jo, men givetvis. Hur fegt är då inte detta? Man står alltså inte ett dugg för vad man säger och skriver, utan man hänvisar till konstnärlig frihet. Så sanslöst barnsligt. Vidare hävdar Bard (i Expressen) att det är ironi. Glöm det, gubben. Du är för gammal för ironi. Du är ingen odödlig Peter Pan. Du tillhör INTE Generation X (eller Y heller, för den delen). Du vet inte ens vad ironi är, och det märks med all påvisbar, pinsam tydlighet i det vi har fått se i exempelvis DN idag.
Personligen har jag inte väntat mig ett dugg mer av exempelvis Bard och Virren men nu är det inte bara de som uppfattas som deras likar som är med på listan, utan där finner man även forskare och psykologer, chefer och politiker. Jag är allra mest besviken på Katerina Janousch, som jag, barnsligt nog måhända, har hyst respekt för och ansett vara en klok människa, såväl i rådgivningsspalter som i sin bok Anhörig. Och vad gör Olle Wästberg och Johanne Hildebrant där? Skrämmande är ett understatement.
Vad vinner folk på att leka übermenschen här? Är folk måhända livrädda för att bli brännmärkta och själva uthängda av Adolf Bard och hans underlydande? För ni har väl inte missat att man inte bara kan vara en passiv medlem på denna mejllista utan man måste bidra med skvaller själv, givetvis ju värre desto bättre. Man behöver inte längre undra varifrån skvallerpressen får sina historier, med andra ord. Jag inbillar mig nämligen inte för ett ögonblick att åtminstone några av mejllistemedlemmarna skulle gå så långt som att -- oh, hemska tanke -- ljuga för att platsa där.
Nå, det jag skrev ovan, angående att jag inte väntar mig mycket högre nivå av Bard och Virtanen, borde jag utvecka här, men jag avstår. Helt enkelt eftersom jag inte är medlem av något elitistiskt nätverk och med hela mitt hjärta och hela min själ tar avstånd från allt som skulle kunna liknas vid sådant. (Men visst, jag kan inte låta bli att nämna att jag VET en hel del om båda dessa gentlemen som absolut skulle platsa i deras egen lista.)
Peace out.
Nej men hoppsan
Jo, jag sa ju det att "jag ska åka hem strax och tänker slänga in lite bilder från resan"... Yea right. Min gårdagskväll såg ut som följer: Kom hem och såg att bror ringt, ringde upp honom medan jag var på toa och sen åt lite (delade en portion Havrefras med grannes hamster som vi passar). Samtidigt som jag lyssnade på honom (bror, inte hamster) slöbläddrade jag i en tidning. Precis när vi hade lagt på ringde mamma; medan vi pratade ringde annan bror, jag tryckte R3 och vi pratade allihop, kul, sen överlämnade bror lur åt sin sambo, så fnittrade vi ihop istället, svägerska, mamma och jag. Skojigt. Svägerska berättade om sin syster som ska flytta. Mammas replik, med iver i rösten: "Till Lidingö var det va? Å, crrly, vet du vad, där bor Povel Ramel!!!" Jag tror att jag skrattade i fem minuter. Povel Ramel, liksom?! Jag upplyste henne om att det finns det fler som gör...
I helgen väntar släktträff, eller i alla fall med samtliga föräldrar och syskon, samt ett par respektive och dessutom respektives syster med barn, det ska bli sååå kul. Vi träffar faktiskt bara våra föräldrar ett par gånger om året, och mamma har ju inte flyttat ner hit riktigt än. Inte mindre än tre av oss ska firas, alla fyller de första tre månaderna.
Jaha, sidospår. Medan jag pladdrade i tel packade jag upp lite men jag hann inte så långt igår heller. Nu står och ligger fortfarande mina väskor, med prylar och kläder i, i hallen, vardagsrummet och sovrummet, och kassar ligger och står utspridda här och var. Ja, sen kom darling äntligen hem från jobbet och vi småpratade lite, men han skulle fortsätta jobba och jag ville vila. La mig på det goa värmegolvet i nyrenoverade badrummet och skulle göra avslappningsövning till Enya. Har haft Caribbean Blue på hjärnan i två veckor snart, av förklarliga skäl, och var bara tvungen att lyssna på den.
...they say the sky high above
is Caribbean Blue...
Lyssnade på den två gånger i rad, sen kommer jag inte ihåg mer förrän klockan 23.30 när älskling äntligen lyckades få liv i mig, och då var det ju dags att gå och lägga sig. Stora goskatten och jag sov och sov och sov och sov så himla gott där på golvet... urskönt! Sen var det inte jättelätt att somna om när man väl kom i säng.
Dessutom fick jag, just när jag skulle somna, en massa renoveringsidéer om köket. I hallen har vi en stor garderob med spegelskjutdörrar och jag kom på att jag vill ha en sån i köket också. Varför inte, liksom. Att få undan en massa porslin och prylar och t ex kökshanddukar i, suveränt ju. Dessutom gör speglarna att det ser större och ljusare ut. Blev riktigt sugen, faktiskt...
I helgen väntar släktträff, eller i alla fall med samtliga föräldrar och syskon, samt ett par respektive och dessutom respektives syster med barn, det ska bli sååå kul. Vi träffar faktiskt bara våra föräldrar ett par gånger om året, och mamma har ju inte flyttat ner hit riktigt än. Inte mindre än tre av oss ska firas, alla fyller de första tre månaderna.
Jaha, sidospår. Medan jag pladdrade i tel packade jag upp lite men jag hann inte så långt igår heller. Nu står och ligger fortfarande mina väskor, med prylar och kläder i, i hallen, vardagsrummet och sovrummet, och kassar ligger och står utspridda här och var. Ja, sen kom darling äntligen hem från jobbet och vi småpratade lite, men han skulle fortsätta jobba och jag ville vila. La mig på det goa värmegolvet i nyrenoverade badrummet och skulle göra avslappningsövning till Enya. Har haft Caribbean Blue på hjärnan i två veckor snart, av förklarliga skäl, och var bara tvungen att lyssna på den.
...they say the sky high above
is Caribbean Blue...
Lyssnade på den två gånger i rad, sen kommer jag inte ihåg mer förrän klockan 23.30 när älskling äntligen lyckades få liv i mig, och då var det ju dags att gå och lägga sig. Stora goskatten och jag sov och sov och sov och sov så himla gott där på golvet... urskönt! Sen var det inte jättelätt att somna om när man väl kom i säng.
Dessutom fick jag, just när jag skulle somna, en massa renoveringsidéer om köket. I hallen har vi en stor garderob med spegelskjutdörrar och jag kom på att jag vill ha en sån i köket också. Varför inte, liksom. Att få undan en massa porslin och prylar och t ex kökshanddukar i, suveränt ju. Dessutom gör speglarna att det ser större och ljusare ut. Blev riktigt sugen, faktiskt...
tisdag, februari 21, 2006
Vegan i utlandet
Tänk att det ska vara så mycket lättare att hitta veganska varor och vegoalternativ utomlands än i vårt välutvecklade (?) land. Här hemma kan jag få åka flera mil för att få tag i en vegansk crème fraiche (jo, för mjölkprodukter är inte "vegetariska"; kalvar dödas för att du ska få dricka deras mjölk). I våras var vi i en liten byhåla på franska landsbygden mitt ute i ingenstans och där nästan förköpte jag mig på läcker, fräsch mat framställd utan dödande och lidande. Helt fantastiskt. Massor med olika slags sojamjölk, -yoghurt och -crème fraiche till exempel, med olika fetthalter, med och utan tillsatt sötning, med fruktsmaker och naturella. Veganska färdigrätter på glasburk, konserv och i frysförpackningar. Mängder av superfräscha grönsaker och frukter förstås, med massor av underbar smak.
Och nu då, på Aruba, en pytteö, in på en supermarket och vad hittade vi? Ett minst lika stort utbud av vegoprodukter, goda och fräscha och spännande. Köpte t ex en jätteburk falsk riven parmesan, hur god som helst.
Den stora nackdelen med Aruba, och då menar jag verkligen nackdel ur mer än matsynpunkt, för detta är nästan det bästa med att åka utomlands annars, är den färska frukten. (Oj, vilken vimsig mening, hängde ni med?!) Aruba har nämligen inga egna fruktodlingar utan måste importera sin frukt, något som gör den minst lika vattnig och smaklös som Sveriges vintertid. Besvikelsen är total när man har släpat hem ett par stora matkassar enorma frukter med läckert och förföriskt utseende.
Dessutom ligger prisnivån överlag väldigt högt. Det är inte så vanligt att tycka att allt är dyrt när man åker från Sverige utomlands, det är väl nästan bara i Norge och Island annars man verkligen tycker att allt är dyrare än hemma. Så glad dock att vi valde att bo med pentry och fixa vår egen mat för darling lagar den allra godaste maten i hela världen; det är aldrig min säng jag saknar mest på resa utan älsklings mat!
Tro inte att ni slipper mitt tjat än på ett litet tag heller, jag ska åka hem strax och tänker slänga in lite bilder från resan. Vilket paradis det är, helt otroligt. Och "den bästa semestern någonsin", säger darling. Jojo...
Och nu då, på Aruba, en pytteö, in på en supermarket och vad hittade vi? Ett minst lika stort utbud av vegoprodukter, goda och fräscha och spännande. Köpte t ex en jätteburk falsk riven parmesan, hur god som helst.
Den stora nackdelen med Aruba, och då menar jag verkligen nackdel ur mer än matsynpunkt, för detta är nästan det bästa med att åka utomlands annars, är den färska frukten. (Oj, vilken vimsig mening, hängde ni med?!) Aruba har nämligen inga egna fruktodlingar utan måste importera sin frukt, något som gör den minst lika vattnig och smaklös som Sveriges vintertid. Besvikelsen är total när man har släpat hem ett par stora matkassar enorma frukter med läckert och förföriskt utseende.
Dessutom ligger prisnivån överlag väldigt högt. Det är inte så vanligt att tycka att allt är dyrt när man åker från Sverige utomlands, det är väl nästan bara i Norge och Island annars man verkligen tycker att allt är dyrare än hemma. Så glad dock att vi valde att bo med pentry och fixa vår egen mat för darling lagar den allra godaste maten i hela världen; det är aldrig min säng jag saknar mest på resa utan älsklings mat!
Tro inte att ni slipper mitt tjat än på ett litet tag heller, jag ska åka hem strax och tänker slänga in lite bilder från resan. Vilket paradis det är, helt otroligt. Och "den bästa semestern någonsin", säger darling. Jojo...
måndag, februari 20, 2006
Papiamento
Här är en länk med lite om Arubas söta språk. Vi roade oss på väg hem på flygplatsen med att darling ur mitt nyinförskaffade lexikon läste upp fraser på papiamento och jag skulle gissa vad de betydde. Rätt hejdlöst faktiskt, man har så kul som man gör sig! :)
Och idag har jag gjort succé med min dimmiga skalle här på jobbet, när jag kallade min manliga kollega för min darlings namn... Uh-oh... :-o
Nu ska jag åka och träffa Lena!! :)
Och idag har jag gjort succé med min dimmiga skalle här på jobbet, när jag kallade min manliga kollega för min darlings namn... Uh-oh... :-o
Nu ska jag åka och träffa Lena!! :)
Back to life
Back to reality, den åtminstone imorse bokstavligt talat så grå vardagen.
Men... känslan sitter i länge, som reklamen säger, även om vi inte åkte charter. Åååååh, säger jag bara. Vilken otroligt paradis, vilken otrolig semester. Det värsta är att jag nu framöver måste tjata på min darling att tänka högt. Jag måste veta vad som rör sig i hans huvud. Tänker han flytta dit nu och öppna windsurfingcenter? You never know, faktiskt. Och det är ju bra att vara beredd, liksom...
Vi landade igår kväll så jag är en aning dimmig i bollen. Klockan är nu halv sex på morgonen för mig, men jag ska nog vakna till snart. Om inte annat så för att jag ska träffa Lena ikväll, weee!
Jag ska även ladda upp en massa bilder här... för jag har tagit mellan 700 och 900 stycken. So stay tuned.
PS. Annika och alla andra språknördar: På Aruba talas papiemento (stavning enligt NE: papiementu), ett gulligt pidginspråk, en blandning av engelska, holländska och portugisiska. Numera är det till och med ett kreolspråk, dvs det har övergått till att vara modersmål. Jag har köpt ett lexikon så jag ska ge prov på det! :) Dock lär sig alla såväl engelska som nederländska och spanska i skolan, snacka om att jag är avis på det... Man klarar sig som turist mer än väl på engelska alltså. Och engelskan de talar skulle jag snarast beskriva som "broken American English"; vet inte om det är amerikansk engelska de lär sig i skolan men det kan ju annars bero på att det vimlar av amerikanska turister på ön.
Men... känslan sitter i länge, som reklamen säger, även om vi inte åkte charter. Åååååh, säger jag bara. Vilken otroligt paradis, vilken otrolig semester. Det värsta är att jag nu framöver måste tjata på min darling att tänka högt. Jag måste veta vad som rör sig i hans huvud. Tänker han flytta dit nu och öppna windsurfingcenter? You never know, faktiskt. Och det är ju bra att vara beredd, liksom...
Vi landade igår kväll så jag är en aning dimmig i bollen. Klockan är nu halv sex på morgonen för mig, men jag ska nog vakna till snart. Om inte annat så för att jag ska träffa Lena ikväll, weee!
Jag ska även ladda upp en massa bilder här... för jag har tagit mellan 700 och 900 stycken. So stay tuned.
PS. Annika och alla andra språknördar: På Aruba talas papiemento (stavning enligt NE: papiementu), ett gulligt pidginspråk, en blandning av engelska, holländska och portugisiska. Numera är det till och med ett kreolspråk, dvs det har övergått till att vara modersmål. Jag har köpt ett lexikon så jag ska ge prov på det! :) Dock lär sig alla såväl engelska som nederländska och spanska i skolan, snacka om att jag är avis på det... Man klarar sig som turist mer än väl på engelska alltså. Och engelskan de talar skulle jag snarast beskriva som "broken American English"; vet inte om det är amerikansk engelska de lär sig i skolan men det kan ju annars bero på att det vimlar av amerikanska turister på ön.
måndag, februari 13, 2006
Being in paradise
Sitter och kikar ut genom f;nstret framf;r mig... Vad ser jag? Jo, palmer, som vajar i vinden... Knallbla himmel... "Caribbean blue..." :-) Och en bit av gaveln pa ett illgult hus, aven det typiskt karibiskt.
Vi bor i en ursot och mysig lgh typ pa stranden... langgrund sandstrand full med windsurfers and kitesurfers and parachuters och vanliga badande sa klart.
Men det verkar ju som om jag tog Sandra pa orden nu nar jag laser kommentarer... "Sola lite f;r mig ocksa", jojo! :p SHIT, jag har elefantben och kommer inte i mina skor, haha! Men men, varre problem kan man ju ha liksom.
Nar jag kanner mig battre ska jag ocksa windsurfa, inte bara min darling!
Vi bor i en ursot och mysig lgh typ pa stranden... langgrund sandstrand full med windsurfers and kitesurfers and parachuters och vanliga badande sa klart.
Men det verkar ju som om jag tog Sandra pa orden nu nar jag laser kommentarer... "Sola lite f;r mig ocksa", jojo! :p SHIT, jag har elefantben och kommer inte i mina skor, haha! Men men, varre problem kan man ju ha liksom.
Nar jag kanner mig battre ska jag ocksa windsurfa, inte bara min darling!
torsdag, februari 09, 2006
Avstämning
Packat nästan klart
Har det mesta under kontroll
Ringt föräldrar
Sovit
Är på ett sjujävla superglatt humör!!!!!! Och darling med!!! :D
Städat lite (mest baby darling)
Återstår
Typ kolla vilken väska som ska funka som handbagage
Kolla kameraprylarna, vad som ska med
Har slutat oroa mig för utarbetade Älskling. Och han har lovat dyrt och heligt att det inte ska se ut så här på semestern:
(Fast visst är det en rätt kul bild. Det hade varit så typiskt liksom. Men han tar inte med datorn. Bilden är stulen. Förlåt.)
Nej, jag lägger in den här istället
så kan ni drömma er bort med oss. Önskar vi fick ta med tyngre bagage, då hade vi packat ner er också! :)
PS. Snöskyffeln ligger i bilen! :)
PPS. Kommer nog inte åt en dator nu på ett tag. Men man vet ju aldrig. Jag vet dock inte hur man pingar från andra datorer så ni får väl kika in här efter uppdateringar nu och då. PoK.
Har det mesta under kontroll
Ringt föräldrar
Sovit
Är på ett sjujävla superglatt humör!!!!!! Och darling med!!! :D
Städat lite (mest baby darling)
Återstår
Typ kolla vilken väska som ska funka som handbagage
Kolla kameraprylarna, vad som ska med
Har slutat oroa mig för utarbetade Älskling. Och han har lovat dyrt och heligt att det inte ska se ut så här på semestern:
(Fast visst är det en rätt kul bild. Det hade varit så typiskt liksom. Men han tar inte med datorn. Bilden är stulen. Förlåt.)
Nej, jag lägger in den här istället
så kan ni drömma er bort med oss. Önskar vi fick ta med tyngre bagage, då hade vi packat ner er också! :)
PS. Snöskyffeln ligger i bilen! :)
PPS. Kommer nog inte åt en dator nu på ett tag. Men man vet ju aldrig. Jag vet dock inte hur man pingar från andra datorer så ni får väl kika in här efter uppdateringar nu och då. PoK.
Äventyr
Hon vet fortfarande inte var snöskyffeln är, om den som använde den senast la tillbaka den bak i hennes bil. Var det de tre polackerna eller var det någon av de andra karlarna? Hon har inte riktigt koll.
Det hade snöat ymnigt, för att inte säga vräkt ner, i ett par dygn. Redan under söndagen for bilar av vägen överallt och bärgningsbolagen hade fullt upp. När det blev måndag var det mycket snö på vägarna och hon tog det lugnt till jobbet. Lyssnade på sin cd-bok och försökte att stressa av. Allt gick bra och hon kom fram.
När hon skulle köra hem var det värre. Det hade fortsatt snöa hela dagen och vägröjarna hade inte alls hunnit med att ploga i samma takt som det kom ny snö. Uppifrån sitt fönster på jobbet kunde hon se bilar kana och kasa hit och dit på vägen, fast de körde sakta. Hon såg inte det minsta fram emot att köra hem och tittade på Vägverkets hemsida för att se om det var några olyckor inrapporterade. Det var det. Flera stycken bara på hennes väg hem, och motorvägen var avstängd på flera ställen. Suckande stannade hon kvar in i det längsta för att slippa den värsta rusningen.
Det var bara det att när hon väl kom iväg hade mörkret fallit och snöandet övergått i spöregn. Gatorna och vägarna var inte längre vita av tillplattad snö utan regnvåta och såg glashala ut. Och glashala var de onekligen, konstaterade hon när hon kom ut från jobbet och gick till bilen. Hon höll på att sätta sig flera gånger. Nåväl, nu hade hon tänkt ut en plan för att slippa bli stående i köer på motorvägen. Hon skulle köra av motorvägen några avfarter tidigare och ta sig hem på landsvägen istället.
Hon fick sannerligen ta det sakta ut på vägen, bilen slirade hit och dit så fort hon gav den allra minsta gas. Lampan som varnar när bilen inte har grepp blinkade oupphörligt. När hon så sakteliga skulle rulla ut på motorvägen, i omkring 10 kilometer i timmen, förvånades hon över en bil som stod med nosen rakt ner i det djupa diket. Hur kunde den ha hamnat där? Den måste ha snurrat runt minst ett varv, det såg ut som om den kom från andra hållet. Hon hade ingen möjlighet att stanna, för hon skulle ha blockerat hela påfarten, men hon såg att mannen i bilen hade tänt en lampa där inne och rotade omkring, så han levde i alla fall.
Ut på motorvägen så. Slirigt som bara den, regnet hade gjort snön till en moddig massa som sedan hade fryst på, så vägen var riktigt otäck, grovt räfflad med vatten i räfflorna och glashal, och dessutom väldigt smal, eftersom kanterna var täckta av höga snövallar. Hon vågade bara köra i 20, 30, och så fort hon blev omkörd, vilket hon blev oavbrutet, särskilt av långtradare som bara dundrade på och vrålade om, fick hon sladd.
Regnet piskade ner och motorvägen var alldeles för smal för all tung trafik, det kändes som om hon kanade hit och dit på isräfflorna och hon var så rädd. Hon försökte lyssna på sin cd-bok men det var riktigt svårt att koncentrera sig. Bilen skakade till och det kändes som om hon fick vattenplaning varenda gång hon blev omkörd. Varför kör alla andra som idioter? Varför riskerar de inte bara sina egna liv utan även andras? Och varför ligger alla bakom så himla nära? Hon kände sig hemskt stressad och fick tårar i ögonen. Hon fruktade faktiskt för sitt liv, hon brukade inte vara rädd på det här viset i trafiken, men nu var det vansinnigt skrämmande. Hon ville bara hem. Hon tänkte på sin älskling och grät nästan.
Så fick hon nog. Nu orkade hon inte med denna galna trafik längre. I sådana här förhållanden kunde hon bara inte köra. Hon hade ju ändå tänkt köra av från motorvägen ett par avfarter tidigare än vanligt, och nu gjorde hon det. Hon var inte säker på var hon skulle hamna men hon visste ju åtminstone ungefär åt vilket håll hemmet låg. Hon kunde väl läsa sig fram på skyltarna.
Den senaste bilen som hade legat tätt bakom henne (för tätt, kände hon) svängde också av. Å, så stressande. Hon var tvungen att krypköra för att urskilja vad det stod på skyltarna i mörkret och spöregnet. Hennes ort stod inte på någon av skyltarna men hon hade tur när hon vid den första skylten chansade åt rätt håll, åt rätt väderstreck. Därpå chansade hon sig vidare framåt. Vägen blev mindre och mindre, och var sämre och sämre plogad. Skogen tätnade i takt med att regnet tilltog. Och bilen bakom följde envist med och lyste skarpt i hennes backspeglar.
Skogen stod mörk och tät och hon var tvungen att anstränga sig för att hålla bilen på rätt spår i det enda par hjulspår som nu fanns. Vid sidan av hjulspåren, mellan henne och skogen, var djup snö, diken och därpå kohagar. Snön var stenhård och skrapade mot fronten och under bilen. Så hände det som inte fick hända. Hon körde fast. Lyckligtvis stannade bilen bakom i tid, och hon hoppade ur för att hugga tag i snöskyffeln hon förutseende nog hade haft i bilen hela vintern. Medan hon skottade kom mannen från bilen bakom fram till henne. Han såg trevlig ut, lång och mörk och smal och med glasögon. Han visade henne hur hon hade råkat köra lite för långt till höger så att hon hade kört upp på snön och rådde henne att hålla mer till vänster och de småpratade lite men inte särskilt länge för spöregnet var verkligen iskallt.
När hon hoppade in i bilen igen för att köra loss noterade hon att hon hade gjort en kö. Säkert tre fyra andra bilar låg bakom henne och mannen. Hon log bara lite för sig själv och tänkte att det var skönt att hon inte var ensam här i skogen i mörkret.
Hon svängde ratten och backade försiktigt. Ett kraftigt skrapande hördes och så ett litet dunk när bilen lossnade från snökanten och var i spåret igen. Hon fortsatte köra, sakta och försiktigt. Men vad var det som lyste där framme? Nej, de fick möte! Hur skulle det gå? Det fanns ju bara två smala hjulspår och vid sidan den djupa snön. Bilen hon mötte visade sig vara en halvgammal vit liten polskregistrerad en, med tre killar i. Både de och hon försökte försiktigt styra åt sidan för att ge plats åt varann, men hopplöst. Båda bilarna var fast. Ut och skotta igen. Först den polska bilen, som satt hårdast fast.
Killarna kommunicerade korthugget på kraftigt bruten engelska. Med gester och minspel gjorde de sig förstådda, hon och polackerna. Nu kom ytterligare en bil upp bakom den polska. En svensk kille kom ut och sa något med skratt i rösten. De var ganska glada allihopa, mitt i kaoset och det iskalla regnet som letade sig innanför jackkragen. Med gemensamma krafter sparkade och skyfflade de undan tung blötsnö. En av polackerna hade hennes skyffel.
Hon satte sig bakom ratten... och kom ingenstans. Motorn ylade och snön sprutade om bakdäcken. Fem karlar stod framför hennes bil och knuffade på motorhuven. Hon backade och med ett kraftigt skrapljud kom hon loss. Nej, fast igen. Killarna gick runt bilen. En gubbe skottade frenetiskt framför hennes högra framdäck, vinkade åt henne att köra framåt. Framåt, bakåt, de provade allt. Nu stod hon väldigt dumt till och blockerade allt annat, så nu var det hennes bil de måste få fram först.
Till slut lyckades de, och hon körde långsamt framåt och tittade samtidigt i backspegeln så att ormen av bilar bakom henne var med också. Jadå. Och polackerna kom också loss, bra. Hon hade pratat lite med killen i bilen bakom och bekänt att hon inte alls visste var hon var eller hur hon skulle ta sig hem. Hon var van att köra fel ibland och då få vända och köra tillbaka, men här skulle det vara omöjligt att göra så. Han sa att vägen om några kilometer skulle svänga vänster, och där skulle han köra in, men hon skulle fortsätta framåt. Tacksam körde hon vidare, de sniglade sig fram i spåren.
Ljus där framme. Nej, nej, inte möte nu igen. Men vad konstiga lysena ser ut. Är det bara ett? En enögd med trasigt ljus kanske. Eller en moped? Nej, knappast här och i det här vädret. Fordonet verkar inte komma närmare heller? Det kanske har stannat på något bredare ställe för att släppa förbi oss?
Hon stannade till vid bilen de mötte. Det var en stor Volvo av jeepmodell som hade vält ner i diket. Varningsblinkers på. Föraren, en ung tjej, utanför. Bäst att stanna. Nu fick de svårt med kommunikationen, men efter ett antal missförstånd, bland annat där hon fick för sig att flickan också var polack och för sig själv undrade hur många polacker det egentligen var här ute i skogen, visade det sig att tjejen i själva verket var döv. Mobiltelefon fram, men flickan vinkade avvärjande. Till slut urskilde hon ”ringt pappa”... ”tio minuter” ur hennes svada. Bra, fadern var alltså på väg. Nu kom en ytterligare bil, den stannade bakom Volvon. En äldre man hoppade ur. Det var dock inte flickans pappa. Historien lämnar honom därhän, det sista den mötande bilkön såg av honom var att han också lyckades köra fast, bakom flickans bil.
När kön skulle köra vidare fastnade bilen igen, men den här gången kom hon loss utan hjälp. Nu äntligen delade sig vägen. Men... skulle hon verkligen fortsätta rakt fram?! Vägen var så mörk och såg om möjligt ännu smalare och ännu mer obefintligt körd ut. Och de andra... skulle de till vänster nu? För säkerhets skull ställde hon sig mitt i korsningen så att ingen av de andra bilarna kunde ta sig fram och så sprang hon fram till killen i bilen bakom. Jodå, han skulle till vänster – och hon såg hur de andra bilarna också blinkade åt det hållet. Och hon skulle hon fortsätta rakt fram i mörkret, alldeles ensam? När hon inte ens hittade ordentligt? Nej, ”jag följer med er!” bestämde hon.
Och så blev det. Vägen till vänster var inte heller plogad utan räfflad och isig och otäck, men hon hade åtminstone sällskap. Nu följde inga vidare missöden utan de kröp fram i en lång rad, och en efter en försvann bilarna bakom henne in på sidovägar. Nu kom de in i villaområden. Ännu fler bilar försvann. Andra kom upp bakom. Med mer irriterade förare. Som hade sluppit sitta fast i en driva i skogen och inte hade en aning om, uppenbarligen, hur otäckt väglaget var. Hon fortsatte krypa fram i högst 20 kilometer i timmen och blev omvrålad gång på gång på gång av det ena jeepliknande fordonet efter det andra. Och en och annan vit skåpbil. Hon hade ofta undrat hur det var ställt med just förare av vita skåpbilar.
Jo, hon kom hem till slut. Annars hade hon inte kunnat skriva detta. Men hon har fortfarande inte tittat i sin bil om killen som lånade snöskyffeln senast la tillbaka den.
På lördag kommer hon att ligga i den 30-gradiga värmen på en strand under en palm och tänka tillbaka på måndagen i samma vecka, då hon körde fast ett otal gånger i snön i skogen...
Det hade snöat ymnigt, för att inte säga vräkt ner, i ett par dygn. Redan under söndagen for bilar av vägen överallt och bärgningsbolagen hade fullt upp. När det blev måndag var det mycket snö på vägarna och hon tog det lugnt till jobbet. Lyssnade på sin cd-bok och försökte att stressa av. Allt gick bra och hon kom fram.
När hon skulle köra hem var det värre. Det hade fortsatt snöa hela dagen och vägröjarna hade inte alls hunnit med att ploga i samma takt som det kom ny snö. Uppifrån sitt fönster på jobbet kunde hon se bilar kana och kasa hit och dit på vägen, fast de körde sakta. Hon såg inte det minsta fram emot att köra hem och tittade på Vägverkets hemsida för att se om det var några olyckor inrapporterade. Det var det. Flera stycken bara på hennes väg hem, och motorvägen var avstängd på flera ställen. Suckande stannade hon kvar in i det längsta för att slippa den värsta rusningen.
Det var bara det att när hon väl kom iväg hade mörkret fallit och snöandet övergått i spöregn. Gatorna och vägarna var inte längre vita av tillplattad snö utan regnvåta och såg glashala ut. Och glashala var de onekligen, konstaterade hon när hon kom ut från jobbet och gick till bilen. Hon höll på att sätta sig flera gånger. Nåväl, nu hade hon tänkt ut en plan för att slippa bli stående i köer på motorvägen. Hon skulle köra av motorvägen några avfarter tidigare och ta sig hem på landsvägen istället.
Hon fick sannerligen ta det sakta ut på vägen, bilen slirade hit och dit så fort hon gav den allra minsta gas. Lampan som varnar när bilen inte har grepp blinkade oupphörligt. När hon så sakteliga skulle rulla ut på motorvägen, i omkring 10 kilometer i timmen, förvånades hon över en bil som stod med nosen rakt ner i det djupa diket. Hur kunde den ha hamnat där? Den måste ha snurrat runt minst ett varv, det såg ut som om den kom från andra hållet. Hon hade ingen möjlighet att stanna, för hon skulle ha blockerat hela påfarten, men hon såg att mannen i bilen hade tänt en lampa där inne och rotade omkring, så han levde i alla fall.
Ut på motorvägen så. Slirigt som bara den, regnet hade gjort snön till en moddig massa som sedan hade fryst på, så vägen var riktigt otäck, grovt räfflad med vatten i räfflorna och glashal, och dessutom väldigt smal, eftersom kanterna var täckta av höga snövallar. Hon vågade bara köra i 20, 30, och så fort hon blev omkörd, vilket hon blev oavbrutet, särskilt av långtradare som bara dundrade på och vrålade om, fick hon sladd.
Regnet piskade ner och motorvägen var alldeles för smal för all tung trafik, det kändes som om hon kanade hit och dit på isräfflorna och hon var så rädd. Hon försökte lyssna på sin cd-bok men det var riktigt svårt att koncentrera sig. Bilen skakade till och det kändes som om hon fick vattenplaning varenda gång hon blev omkörd. Varför kör alla andra som idioter? Varför riskerar de inte bara sina egna liv utan även andras? Och varför ligger alla bakom så himla nära? Hon kände sig hemskt stressad och fick tårar i ögonen. Hon fruktade faktiskt för sitt liv, hon brukade inte vara rädd på det här viset i trafiken, men nu var det vansinnigt skrämmande. Hon ville bara hem. Hon tänkte på sin älskling och grät nästan.
Så fick hon nog. Nu orkade hon inte med denna galna trafik längre. I sådana här förhållanden kunde hon bara inte köra. Hon hade ju ändå tänkt köra av från motorvägen ett par avfarter tidigare än vanligt, och nu gjorde hon det. Hon var inte säker på var hon skulle hamna men hon visste ju åtminstone ungefär åt vilket håll hemmet låg. Hon kunde väl läsa sig fram på skyltarna.
Den senaste bilen som hade legat tätt bakom henne (för tätt, kände hon) svängde också av. Å, så stressande. Hon var tvungen att krypköra för att urskilja vad det stod på skyltarna i mörkret och spöregnet. Hennes ort stod inte på någon av skyltarna men hon hade tur när hon vid den första skylten chansade åt rätt håll, åt rätt väderstreck. Därpå chansade hon sig vidare framåt. Vägen blev mindre och mindre, och var sämre och sämre plogad. Skogen tätnade i takt med att regnet tilltog. Och bilen bakom följde envist med och lyste skarpt i hennes backspeglar.
Skogen stod mörk och tät och hon var tvungen att anstränga sig för att hålla bilen på rätt spår i det enda par hjulspår som nu fanns. Vid sidan av hjulspåren, mellan henne och skogen, var djup snö, diken och därpå kohagar. Snön var stenhård och skrapade mot fronten och under bilen. Så hände det som inte fick hända. Hon körde fast. Lyckligtvis stannade bilen bakom i tid, och hon hoppade ur för att hugga tag i snöskyffeln hon förutseende nog hade haft i bilen hela vintern. Medan hon skottade kom mannen från bilen bakom fram till henne. Han såg trevlig ut, lång och mörk och smal och med glasögon. Han visade henne hur hon hade råkat köra lite för långt till höger så att hon hade kört upp på snön och rådde henne att hålla mer till vänster och de småpratade lite men inte särskilt länge för spöregnet var verkligen iskallt.
När hon hoppade in i bilen igen för att köra loss noterade hon att hon hade gjort en kö. Säkert tre fyra andra bilar låg bakom henne och mannen. Hon log bara lite för sig själv och tänkte att det var skönt att hon inte var ensam här i skogen i mörkret.
Hon svängde ratten och backade försiktigt. Ett kraftigt skrapande hördes och så ett litet dunk när bilen lossnade från snökanten och var i spåret igen. Hon fortsatte köra, sakta och försiktigt. Men vad var det som lyste där framme? Nej, de fick möte! Hur skulle det gå? Det fanns ju bara två smala hjulspår och vid sidan den djupa snön. Bilen hon mötte visade sig vara en halvgammal vit liten polskregistrerad en, med tre killar i. Både de och hon försökte försiktigt styra åt sidan för att ge plats åt varann, men hopplöst. Båda bilarna var fast. Ut och skotta igen. Först den polska bilen, som satt hårdast fast.
Killarna kommunicerade korthugget på kraftigt bruten engelska. Med gester och minspel gjorde de sig förstådda, hon och polackerna. Nu kom ytterligare en bil upp bakom den polska. En svensk kille kom ut och sa något med skratt i rösten. De var ganska glada allihopa, mitt i kaoset och det iskalla regnet som letade sig innanför jackkragen. Med gemensamma krafter sparkade och skyfflade de undan tung blötsnö. En av polackerna hade hennes skyffel.
Hon satte sig bakom ratten... och kom ingenstans. Motorn ylade och snön sprutade om bakdäcken. Fem karlar stod framför hennes bil och knuffade på motorhuven. Hon backade och med ett kraftigt skrapljud kom hon loss. Nej, fast igen. Killarna gick runt bilen. En gubbe skottade frenetiskt framför hennes högra framdäck, vinkade åt henne att köra framåt. Framåt, bakåt, de provade allt. Nu stod hon väldigt dumt till och blockerade allt annat, så nu var det hennes bil de måste få fram först.
Till slut lyckades de, och hon körde långsamt framåt och tittade samtidigt i backspegeln så att ormen av bilar bakom henne var med också. Jadå. Och polackerna kom också loss, bra. Hon hade pratat lite med killen i bilen bakom och bekänt att hon inte alls visste var hon var eller hur hon skulle ta sig hem. Hon var van att köra fel ibland och då få vända och köra tillbaka, men här skulle det vara omöjligt att göra så. Han sa att vägen om några kilometer skulle svänga vänster, och där skulle han köra in, men hon skulle fortsätta framåt. Tacksam körde hon vidare, de sniglade sig fram i spåren.
Ljus där framme. Nej, nej, inte möte nu igen. Men vad konstiga lysena ser ut. Är det bara ett? En enögd med trasigt ljus kanske. Eller en moped? Nej, knappast här och i det här vädret. Fordonet verkar inte komma närmare heller? Det kanske har stannat på något bredare ställe för att släppa förbi oss?
Hon stannade till vid bilen de mötte. Det var en stor Volvo av jeepmodell som hade vält ner i diket. Varningsblinkers på. Föraren, en ung tjej, utanför. Bäst att stanna. Nu fick de svårt med kommunikationen, men efter ett antal missförstånd, bland annat där hon fick för sig att flickan också var polack och för sig själv undrade hur många polacker det egentligen var här ute i skogen, visade det sig att tjejen i själva verket var döv. Mobiltelefon fram, men flickan vinkade avvärjande. Till slut urskilde hon ”ringt pappa”... ”tio minuter” ur hennes svada. Bra, fadern var alltså på väg. Nu kom en ytterligare bil, den stannade bakom Volvon. En äldre man hoppade ur. Det var dock inte flickans pappa. Historien lämnar honom därhän, det sista den mötande bilkön såg av honom var att han också lyckades köra fast, bakom flickans bil.
När kön skulle köra vidare fastnade bilen igen, men den här gången kom hon loss utan hjälp. Nu äntligen delade sig vägen. Men... skulle hon verkligen fortsätta rakt fram?! Vägen var så mörk och såg om möjligt ännu smalare och ännu mer obefintligt körd ut. Och de andra... skulle de till vänster nu? För säkerhets skull ställde hon sig mitt i korsningen så att ingen av de andra bilarna kunde ta sig fram och så sprang hon fram till killen i bilen bakom. Jodå, han skulle till vänster – och hon såg hur de andra bilarna också blinkade åt det hållet. Och hon skulle hon fortsätta rakt fram i mörkret, alldeles ensam? När hon inte ens hittade ordentligt? Nej, ”jag följer med er!” bestämde hon.
Och så blev det. Vägen till vänster var inte heller plogad utan räfflad och isig och otäck, men hon hade åtminstone sällskap. Nu följde inga vidare missöden utan de kröp fram i en lång rad, och en efter en försvann bilarna bakom henne in på sidovägar. Nu kom de in i villaområden. Ännu fler bilar försvann. Andra kom upp bakom. Med mer irriterade förare. Som hade sluppit sitta fast i en driva i skogen och inte hade en aning om, uppenbarligen, hur otäckt väglaget var. Hon fortsatte krypa fram i högst 20 kilometer i timmen och blev omvrålad gång på gång på gång av det ena jeepliknande fordonet efter det andra. Och en och annan vit skåpbil. Hon hade ofta undrat hur det var ställt med just förare av vita skåpbilar.
Jo, hon kom hem till slut. Annars hade hon inte kunnat skriva detta. Men hon har fortfarande inte tittat i sin bil om killen som lånade snöskyffeln senast la tillbaka den.
På lördag kommer hon att ligga i den 30-gradiga värmen på en strand under en palm och tänka tillbaka på måndagen i samma vecka, då hon körde fast ett otal gånger i snön i skogen...
tisdag, februari 07, 2006
Mitt mantra
Det är som ett mantra.
Jag vill inte vill inte vill inte vill inte vill inte bli sjuk.
Det ekar i mitt huvud.
Jag vill inte vill inte vill inte vill inte vill inte bli sjuk.
Det bultar i min kropp.
Jag vill inte vill inte vill inte vill inte vill inte bli sjuk.
En efter en faller.
Jag vill inte vill inte vill inte vill inte vill inte bli sjuk.
Snart ligger alla runt mig.
Jag vill inte vill inte vill inte vill inte vill inte bli sjuk.
Jag ska för fan på semester.
Jag vill inte vill inte vill inte vill inte vill inte bli sjuk.
Jag vill inte vill inte vill inte vill inte vill inte bli sjuk!!!!
Jag är ett dukt!
Man känner sig faktiskt duktig, som en ny människa, fräsch och ren och fin, när man har tagit bort vinterpälsen + cortisonskägget på salong! :)
måndag, februari 06, 2006
Hemlagad vegosushi
Igår kväll gjorde darling hemlagad vegansk sushi, inspirerad av darling crees käre vän John, så klart...
Boken är Stora asiatiska kokboken (Könemann).
Boken är Stora asiatiska kokboken (Könemann).
lördag, februari 04, 2006
Thorn in my side
Malin! Jag har ju redan svarat på detta, häromdagen, men okej. Något mindre seriösa svar än förra gången:
Du anmodas härmed göra upp en lista på fem konstiga ovanor eller egenheter du har och sedan utmana fem andra bloggare att göra detsamma och fortsätta kedjan. De ska även bifoga de här korta reglerna i sina inlägg. Längst ner i det här inlägget finns en lista över vilka jag utmanar, jag kommer även att gå in på deras bloggar och meddela att de är utmanade.
Mina svar:
1. Jag kliar mig alltid massor i hårbotten, något som fått fler än en att undra om ev förekomst av huvudlöss (något jag faktiskt aldrig haft)...
2. Jag är väldigt fysisk och kramas gärna och mycket och ofta, faktiskt inte alltid bara då det är lämpligt...
3. Mina leder knakar högt och ofta, vilket både kan vara medvetet och omedvetet. Särskilt tårna måste jag alltid knaka med just innan jag somnar.
4. Jag är nattuggla och skulle mer än gärna åtminstone ibland jobba natt; det är då jag är kreativ.
5. Jag har förmågan att kunna somna var som helst och när som helst, nästan!
Den här gången utmanar jag:
Anna
Cree
Pallas
Sanna (Et amo)
Zornkvinnan
Du anmodas härmed göra upp en lista på fem konstiga ovanor eller egenheter du har och sedan utmana fem andra bloggare att göra detsamma och fortsätta kedjan. De ska även bifoga de här korta reglerna i sina inlägg. Längst ner i det här inlägget finns en lista över vilka jag utmanar, jag kommer även att gå in på deras bloggar och meddela att de är utmanade.
Mina svar:
1. Jag kliar mig alltid massor i hårbotten, något som fått fler än en att undra om ev förekomst av huvudlöss (något jag faktiskt aldrig haft)...
2. Jag är väldigt fysisk och kramas gärna och mycket och ofta, faktiskt inte alltid bara då det är lämpligt...
3. Mina leder knakar högt och ofta, vilket både kan vara medvetet och omedvetet. Särskilt tårna måste jag alltid knaka med just innan jag somnar.
4. Jag är nattuggla och skulle mer än gärna åtminstone ibland jobba natt; det är då jag är kreativ.
5. Jag har förmågan att kunna somna var som helst och när som helst, nästan!
Den här gången utmanar jag:
Anna
Cree
Pallas
Sanna (Et amo)
Zornkvinnan
Fotboll?!
Åh... Nu har jag två fotbollslag som vill ha med mig... Spela fotboll?!! Jag?! Nu igen??!! Har längtat i tjugo år!!!!!!!! :D
fredag, februari 03, 2006
Det blev musik och film här
Undrar varför just Melody Club passar så äckligt bra in i mitt liv just nu? Spelar om och om igen, samma skiva, i bilen... Spela högt, köra fort.
Imorse bröt jag den sviten, som varat i veckor dessförinnan. Kom på att jag köpte några cd-böcker på bokmässan i höstas, lyssnade nu på kapitel ett i Anna Janssons Drömmar av snö, uppläst av Marie Göranson. Fy fasen, bär fortfarande med mig alla de rysningar den lyssningen framkallade… Jäkla äcklig gubbe som luktar i småflickors underkläder... Åh, läskigt, sorgligt.
Å, jag måste se Brokeback Mountain. Even my husband says he would love to see it with me! :) I'm a lucky woman indeed.
På ne.se kan man läsa en intressant artikel om författaren till novellen med samma namn, Annie Proulx. Man kan nog inte läsa den om man inte har ett abonnemang dock, så jag klistrar in den här:
Annie Proulx:
Poetisk landsbygdsskildrare
av Lars-Håkan Svensson
professor i språk- och kulturforskning vid Linköpings universitet
Författarkarriärer kan se ut på många olika sätt. Den amerikanska prosaisten Annie Proulx var redan 53 år när hon debuterade 1988 och nästan 60 när hon slog igenom med romanen The Shipping News (”Sjöfartsnytt”) 1993. I gengäld blev framgången desto större.
Sjöfartsnytt vann såväl Pulitzerpris som National Book Award, sålde över en miljon exemplar och exporterades till bland annat Sverige. Den blev också filmatiserad med svenske Lasse Hallström som regissör och med Oscarsbelönade Kevin Spacey i huvudrollen.
KIMBERLEY FRENCH/FOCUS FEATURES LLC
Heath Ledger och Jake Gyllenhaal i Ang Lees
"Brokeback Mountain".
Tillfällighetsförfattare
Även Annie Prolux nästa roman, Accordion Crimes (1996;”Dragspelsbrott”), väckte stort intresse liksom de noveller hon publicerade i tidskrifter vid samma tid. Två av dem, The Mud Below (’Leran nedanför’) och Brokeback Mountain, utsågs att ingå i den presigefulla och årligen utgivna samlingen av årets bästa berättelser publicerade i USA och Canada som heter O. Henry Prize Stories. (O. Henry är en berömd amerikansk novellförfattare.)
Brokeback Mountain ingår liksom Leran nedanför i novellsamlingen Close Range (2000; ”Berättelser från vidderna”) och ligger till grund för regissören Ang Lees nya film som har trissat upp intresset för Proulx till den grad att hon nu inte längre har tid att ge intervjuer.
Det ovanliga med Proulxs genombrott var att det inte var resultatet av en mångårig, målmedveten satsning. Tvärtom framgår det av intervjuer att hon blev författare relativt sent och delvis som en följd av tillfälligheter. Hon bodde vid den här tiden i en avlägsen del av nordöstra USA, och att skriva var ett sätt för henne att försörja sig. Till att börja med satsade hon på jakt- och fiskehistorier men övergick så småningom till noveller.
Att det är en relativ nybörjare som skrivit märks dock inte. Boken formligen sprakar av vildvuxen berättarlust, av överraskande berättartekniska infall och av ett förunderligt, poetiskt bildspråk. Samtidigt finns det under den förföriska ytan ett allvar och en inblick i livets nattsidor som antyder att författaren är en mogen person som har levt innan hon skriver.
Kringflackare
Intrycket av autenticitet och originalitet förstärks av de miljöer och erfarenheter Proulx skildrar. Alla Proulxs böcker – till dags dato tre novellsamlingar och fyra romaner – utspelar sig på landsbygden. De två novellsamlingarna Berättelser från vidderna (2000) och Bad Dirt: Wyoming Stories 2 (2004) är förlagda till det karga Wyoming. Gestalterna i romanerna Postcards (1992) och Dragspelsbrott genomkorsar den nordamerikanska kontinenten, medan den senaste romanen That Old Ace in the Hole (2002; ”Esset i rockärmen”) utspelar sig i Texas. Djärvast är Sjöfartsnytt som är så oamerikansk att huvudpersonen överger Brooklyn för Newfoundland, alltså grannlandet Canada.
Att Canada och Wyoming figurerar i hennes verk är emellertid inte så underligt. Annie Proulx föddes visserligen 1935 i Norwich, Connecticut, men som hennes efternamn – som för övrigt uttalas [pru:ls] – antyder kom hennes förfäder från det franskspråkiga Québec, och en av dem prövade lyckan i Wyoming, där Proulx numera är bosatt.
Själv har Proulx också fört ett kringflackande liv. I sin barndom bodde hon på olika platser på östkusten, och som vuxen studerade hon historia vid University of Vermont och Concordia University i Montreal. Hon började till och med doktorera i historia, men slog sig sedan ner i nordöstligaste USA. Att hon är förtrogen med ödsligheten och fattigdomen på landsbygden och med de särpräglade personligheter som dessa livsomständigheter ofta fostrar märks överallt i hennes verk.
Samspelare
Ett tag såg det alltså ut som om Proulx skulle bli akademiker, och hennes historiestudier har säkert spelat en stor roll för hennes författarskap. I intervjuer har hon berättat om sitt intresse för den franska Annalesskolan. Den har kastat nytt ljus över vanliga människors liv under avlägsna epoker genom ett noggrant studium av räkenskapsböcker, testamenten och andra liknande dokument.
I sitt författarskap visar Proulx ett liknande engagemang för det enkla vardagslivet. Ofta, har hon berättat, väcks hennes intresse av ett enkelt föremål: ett fotografi eller en höstack. Ur denna fascination växer sedan en intrig. För att ge ytterligare näring åt sin fantasi företar hon ofta detaljerade studier på ort och ställe. Hon noterar landskap och väder, besöker kyrkogårdar och nerlagda industrier, lyssnar på människors sätt att uttrycka sig, läser lokala anslag.
Detta intensiva studium av samspelet mellan människan och hennes omgivningar har kanske nått sina mest inträngande och tankeväckande resultat i novellerna från Wyoming. Här finns åtskilliga av de tematiska ingredienser som omnämnts tidigare: känslan för de bistra livsbetingelserna, det hårda klimatet, människornas benägenhet för våld och behov av ömhet. Till detta kan man också lägga att det i det amerikanska originalet finns en viktig språklig dimension som är omöjlig att återge i översättning.
Det kärnfulla, enligt konventionella begrepp ogrammatiska vardagsspråket bryts mot berättarens sparsmakade, avskalade prosa i vilken då och då en raffinerad liknelse ger oväntad pregnans åt den i övrigt nog så påtagliga realismen. Leran nedanför är ett utmärkt exempel på denna förtätade berättarkonst. På ett 30-tal sidor målar novellen upp ett helt livsöde: den unge rodeoryttaren Diamond Felts halvt omedvetna sökande efter identitet. Den nu aktuella Brokeback Mountain är också med sin lågmälda skildring av två fattiga, vindkantrade cowboyers passionerade men nästan ordlösa kärlek till varandra ett mästerverk av på ytan återhållen men i grunden okontrollerbar livserfarenhet. ”Det fanns ett slags öppet utrymme mellan vad han visste och vad han försökte tro, men det fanns ingenting att göra åt det, och kan man inte fixa det får man lov att stå ut med det.”
Hoppstrimma
Proulx har ibland kritiserats för att ge en väl dyster bild av tillvaron och för att hennes romanfigurer ofta råkar orimligt illa ut. Mot det kan man genmäla – hon har själv gjort det – att USA är ett våldsamt samhälle, att händelser liknande dem hon beskriver hela tiden omtalas i tidningar och på TV och att inte heller landsbygden är förskonad från sådana företeelser. Hon kan alltså lugnt hävda att hennes romaner anknyter till centrala amerikanska erfarenheter.
Dragspelsbrott gestaltar på ett minnesvärt sätt priset för att släppas in i den amerikanska smältdegeln – nämligen att ge upp sin egen kulturella identitet (något som Proulx i en intervju säger att hennes franskkanadensiske far gjorde). Huvudrollen innehas här av ett litet grönt knappdragspel vars öden läsaren får följa från det att det tillverkas på Sicilien i slutet av 1800-talet fram till dess slitna ålderdom i USA på 1990-talet. Under sina drygt hundra levnadsår hinner instrumentet ägas av ett tiotal personer för vilka dragspelsmusik har varit en livsnödvändighet: italienare, tyskar, mexikaner, polacker, fransmän, irländare, basker och skandinaver. Detta myller av personer och levnadsöden blir till en överdådig illustration av den kulturella identitetens villkor i invandrarlandet USA och belyser de svårigheter andra och tredje generationens invandrare upplever när de söker få perspektiv på sina dubbla arv. Långt ifrån alla av bokens gestalter vinner någon reell insikt i den här frågan, medan däremot själva romanen genom sin insiktsfulla skildring av svårigheterna ändå till slut kvarlämnar en strimma av hopp.
En liten ljus strimma skymtar också vid horisonten i de två andra romanerna. Huvudpersonen i Sjöfartsnytt, den tilltufsade landsortsjournalisten Quoyle, flyttar till Newfoundland med sina två små döttrar sedan hans hustru dött och lyckas mödosamt etablera sig i ett nytt socialt sammanhang. Den unge naive Bob Dollar i Esset i rockärmen får vid 25 års ålder sitt första jobb som består i att han för ett baconbolags räkning ska försöka lura landsortsbor i Texas. I båda romanerna möter läsaren ett märkligt galleri av original som till slut lär huvudpersonerna att på nytt försiktigt hoppas på att någon oväntad möjlighet skall yppa sig och att ”kärleken stundom förekommer utan smärta eller sorg”.
(Artikeln publicerad 2006-02-01)
-------------------------------------------------------------------------------
Särskilt intressant verkar Dragspelsbrott: "priset för att släppas in i den amerikanska smältdegeln – nämligen att ge upp sin egen kulturella identitet" -- just det. Något att begrunda för dem som ser New York som mönsterstad vad gäller mängder av olika nationaliteter sida vid sida...
Sen älskar jag såna här berättelser också: "Huvudrollen innehas här av ett litet grönt knappdragspel vars öden läsaren får följa från det att det tillverkas på Sicilien i slutet av 1800-talet fram till dess slitna ålderdom i USA på 1990-talet. Under sina drygt hundra levnadsår hinner instrumentet ägas av ett tiotal personer för vilka dragspelsmusik har varit en livsnödvändighet: italienare, tyskar, mexikaner, polacker, fransmän, irländare, basker och skandinaver. Detta myller av personer och levnadsöden blir till en överdådig illustration av den kulturella identitetens villkor i invandrarlandet USA och belyser de svårigheter andra och tredje generationens invandrare upplever när de söker få perspektiv på sina dubbla arv. "
Ååh. Påminner om en av mina favvofilmer: Les favorites de la lune, där man fick följa en gammal porslinsservis och alla dess ägare genom tiderna. (Short Cuts måste vara inspirerad av den.)
Fast nu upprepar jag mig va?! Har för mig att jag har tjatat om den filmen förr (Hej, Eva!).
... Freeee-eee-eeeeee-daaaag!! :D
torsdag, februari 02, 2006
Ur barnamun
Håller på med ett litet språkprojekt här... och ramlade in på en viss sajt. Jag skrattar ihjäl mig särskilt åt dessa sanningar! Kolla in sidan 3, och inlägget "långa bröst?" ;)
Jag tar mer än gärna emot fler sådana här bidrag, förresten! :)
Jag tar mer än gärna emot fler sådana här bidrag, förresten! :)
onsdag, februari 01, 2006
One of those days
Sådana här dagar får man ta fasta på det positiva.
Fick beröm hos tandläkaren som vanligt häromveckan! Skönt! Han är bäst, och så är han söt.
Och så besiktigade jag min bil för första gången häromdagen. Det var kul. Killarna där var så imponerade över hjulupphängningen, haha! Den ser ut som på en rallybil. Å fan... *s*
Jaja. Man får vara glad att underredet funkar som det ska på nån iaf...
Fick beröm hos tandläkaren som vanligt häromveckan! Skönt! Han är bäst, och så är han söt.
Och så besiktigade jag min bil för första gången häromdagen. Det var kul. Killarna där var så imponerade över hjulupphängningen, haha! Den ser ut som på en rallybil. Å fan... *s*
Jaja. Man får vara glad att underredet funkar som det ska på nån iaf...
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
Min kära make har sådana där grönblommiga. jag hoppas vi Gud att de är kalsonger.
De gröna i mitten var snygga.
*skrattar bara*
Johnny: till tjej eller kille eller kvittar det?? :)
De gröna till vänster liknar min necessär från olydig!
Det kvittar.
Ha! De gröna i mitten bara måste vara Crrly´s! Har sett att det finns kalsongliknande trosor numera =D
Hoppas bara att de längst ner till höger är dina, om det är så att din älskling klär av sig in public (ja, gym eller så då) nån gång. Ser liksom aningen mer utpräglat feminina ut än resten...;)
Åh, så snygga trosor! Var har du hittat dem?
*flinar lite till*
elin, vilka menar du?? :)
Min giss är att de två längst till vänster på övre raden är din killes, resten dina? Jag hoppas i alla fall, för resten är ju tjejtrosor...De två grönblommiga var sjukt snygga, mina favoriter är de längst ner till vänster, vart har du köpt dem?!
åh jag älskar de trosorna i mitten, finns på åhléns right? jag har en bunt med olika mönster. :D