Mer om städning

Mer om städning då... Ett outtömligt ämne, tycks det.

Hade en liten mejlväxling med en kollega för ett tag sen om just detta. Hon och jag har det likadant fast tvärtom, kan man säga. Hon är pedant, precis som min make...

Vi kan kalla henne Svea och hennes man Bertil. Så här skrev Svea:

Jag är så innerligt trött på att inte kunna leva utan ett välstädat hem (vilket du verkar klara hur fint som helst. Hur gör man? Låter man bli och titta eller är det bara så att man trivs ändå?) Inser det absurda i att ha så höga krav på ordning och reda med en väldigt arbetande man, tre barn och en hund. Har börjat jobba på det men detta sitter djupt! Mitt projekt nu är att jag ska låta det bli så smutsigt hemma att Bertil inte står ut, det kommer att bli oerhört jobbigt. Får se hur det går.


Jag:

Hmmm, det där med min stökighet hemma har nog att göra med att jag är praktisk och rationell, vill jag intala mig. Om jag ändå ska använda en grej om "ett tag" (som kan vara allt från tio minuter till en vecka...) så lägger jag inte undan prylen (tidningen, blanketten, broschyren, klädesplagget, whatever) för då måste jag ju sen dessutom snart ta fram det igen!

Onödigt jobb liksom. Så då kan det lika gärna vara kvar. Då känner man sig gärna motarbetad när Någon Annan Viss Person inte tänker likadant och istället går och "gömmer" mina saker!! :p
Särskilt gäller detta brev etc som ska postas eller tas med hit som jag lägger fram på hallgovet kvällen före - "stök" tänker karln min och lägger det på mitt skrivbord.

Att jag överhuvudtaget aldrig ens ser att jag har ett skrivbord under alla pappershögar beror faktiskt mest på Älskling. Ja, det är sant. Han lägger ALLT han betraktar som "stök" där. Och så får det ligga... tills jag sen - efter nån vecka kanske? - kommer på att visst fan, var var nu det där viktiga papperet?? Jo, då ligger det... NÅNSTANS i nån hög på mitt skrivbord... Grrr. Mitt skrivbord som jag dessutom försöker ha en viss ordning på! En ordning som uppenbarligen bara jag kan se. I ett par dar. För sen hamnar det annat där igen...

Men sen är "smutsigt" och "dammigt" en helt annan sak. DET står jag bara inte ut med. Jag klarar inte av smutsigt kök eller badrum eller dammiga golv - å andra sidan kan jag gå och må illa av det i ett par dar innan jag orkar göra nåt åt det, hrm...

Det gäller kanske att vara uthållig för dig... men å andra sidan får det inte utvecklas till en maktkamp, då blir det nog j-t jobbigt.

Och: De andra stökar ju inte ner för att reta dig, så ta det inte personligt.

Good luck.


Svea:

Åh, vad sånt här är intressant. Du har det precis som Beril. Vi har en stor bytta där jag lägger alla papper som stör mig. I går till exempel la jag instruktionsboken till kameran där, den låg i vårt sovrumsfönster och störde (mig då, ingen annan). I går kväll gick Bertil omkring och letade och när jag frågade efter vad så sa han: "Instruktionsboken till kameran, jag vet att jag la den i fönstret, perfekt plats i och med att jag vill lära mig kameran och snabbt kunna ta fram boken."

Han har ett enormt tålamod med att jag lägger undan allt så han alltid måste leta efter saker som han vet precis var han lagt. Och barnen, hur ofta säger inte de: "Mamma! Säg att du inte har slängt... "(typ nån liten lapp som betydde väldigt mycket för dem.)
Nog om detta, vi har att jobba på. Lovar att meddela eventuella framsteg.


---------------------

Det är faktiskt ett intressant ämne. Hur har ni det med städningen? Vem städar hemma? Och vem har då upptäckt först att det behövs? Eller städar ni antingen det behövs eller inte? Hur ser det ut i familjen, har du ärvt din slarvighet eller eventuella pedanteri av någon släkting? Städar barnen, och gör de det av fri vilja?