torsdag, november 30, 2006

Lite kaffe, någon?

Kaffeautomaten på jobbet är flyttad och står ute i korridoren istället för i det trånga pentryt. Så långt gott och väl, men nyss gjorde jag en upptäckt: vad som händer när man rundar maskinen för snävt på väg in i pentryt. Råkade nämligen uppenbarligen nudda vid nån knapp med armbågen när jag svängde förbi, och då började automaten låta. Jag fick lite halvpanik och tog snabbt första bästa mugg i pentryt för att fylla med vad det nu var som skulle komma ut ut apparaten. Muggen råkade vara full med sockerbitar, så dem hällde jag fort ut i handen och sen ställde jag muggen i kaffemaskinen. Ut kom... tja, vad kan det vara? Cappuccino kanske. Eller mocka. Ser rätt trevligt ut i och för sig, men jag kan absolut inte dricka kaffe (senast hände detta) och ingen här vill ha.

Så får man bjuda på en kopp...?

tisdag, november 28, 2006

Dagens ord

Ur ne.se:


echaufferad [eSåfe´-] adj. echaufferat ORDLED: e-chauff-er-ad• varm och röd i ansiktet vanl. p.g.a. stark sinnesrörelse [litt.]: hon blev lite blyg och ~ av all uppmärksamhetenHIST.: sedan 1842; till fra. échauffer 'värma'; jfr chaufför, kalfaktor


Okej då, vi jämför väl då:

chaufför [Såfö´r äv. Safö´r] subst. ~en äv. ~n, ~er ORDLED: chauff-ör-en• (titel för) person som yrkesmässigt kör bil eller buss: taxichaufför; ~en på bussen var käck och hjälpsam; numera är det inte många som kan kosta på sig egen ~BET.NYANS: ngn gång äv. om icke yrkesmässig bilförare: när han hade druckit sprit fick hon rycka in som ~HIST.: sedan 1901; av fra. chauffeur 'eldare; chaufför', till chauffer 'värma; elda'; till lat. calefacere 'göra varm'; jfr echaufferad, kalfaktor

Och:

kalfak`tor subst. ~n ~er [-o´rer] ORDLED: kal-fakt-or-er• soldat som är uppassare åt officer: majoren och hans trogne ~HIST.: sedan 1625; av medeltidslat. calefactor 'person som gör upp eld'; jfr chaufför, echaufferad


Sammanhanget står inte helt klart för mig, men det gör inget. Ordet echaufferad gillade jag ändå. Tänk att man alltså så många gånger har varit echaufferad utan att ha en aning om det!

Nej

Idag är jag bara en liten, liten trasa.

måndag, november 27, 2006

Några väldigt suddiga bilder...


...på min garderobsrensning som ägde rum här igår.

Ja, vore jag det minsta skrockfull så skulle jag inte göra detta... men nu är jag så trött på att vara tvungen att köpa nya, stora kläder och sen inte få in dem i garderoben för att det är för fullt. Jag kan meddela att det finns en till här i detta hus som är tacksam om jag slutar upp med att stapla högar på min stol. (Inte bara klädhögar; häromsistens skulle jag gå tillbaka med en dvd som skulle vara dubbel men bara innehöll en skiva, och jag letade halvt ihjäl mig efter kvittot. Efter att ha rotat på typ alla andra möjliga och omöjliga ställen tog jag itu med min spännande hög på stolen. Jodå, en hel del kvitton fanns det, bland mycket annat..., men icke det jag nu behövde. Och allra underst låg... gissa?! Det låter som en skröna men det är faktiskt sant: Bodil Malmstens bok "Det är fortfarande ingen ordning på mina papper"!!! Gissa om jag kände mig träffad, ville bara gapskratta och brista ut i gråt samtidigt, gick mycket förorättad ut till min väntande make i bilen och meddelade att jag inte hittade kvittot... Jag fick dock min skiva ändå!)

Var var jag?! Vilse i klädstöket. Nå, igår fick jag slutligen nog och började dra fram alla kläder som jag antagligen/förhoppningsvis inte kommer att få se igen på ett år eller två eller så. Och herregud, säger jag bara. Det är ju helt absurt. Jag tycker ändå att jag rensar relativt ofta och skänker bort massor av kläder. Dessutom tycker jag inte att jag köper mycket kläder. Alls. Men varifrån kommer då alla dessa plagg som har invaderat mina garderober?! En hel del kände jag skrämmande nog inte ens igen! Läskigt sånt där.

Dessutom, jag vet inte om det är gulligt eller tragiskt, men jag har kvar en hel del kläder i storlek XS!! Det är nog snarare komiskt som är den rätta beteckningen för det.

Jag hade till exempel en "den lilla svarta" som verkligen, verkligen gör skäl för det epitetet. Ujujuj, en sån ynklig liten trasa. Nå, den kom jag ihåg i varje fall. Snygg som fan. Tajt. Kort. I coolt tyg. Och lite genomskinligt mesh eller nåt under. Men som sagt. XS!!! Tillåt mig gapflabba. Ändå var det skrämmande nog inte många år sen jag kunde ha den. Och den ger jag inte bort. Hur tragisk jag än må vara.




Jag vet faktiskt inte varför jag suddade till bilden så.
Det som ser pissgult ut är limegrönt: ett par minimini-
shorts! I storlek mini dessutom... Lär dröja innan jag
kan ha dem igen... Lite kluvna känslor är det minsann.
Ja, och så blir det en del galgar. Nån som behöver?!




Säga vad man vill om stormönstrade gamla kjolar,
mysiga att sova på är de i alla fall!

söndag, november 26, 2006

Öööööööööl

Ibland är jag faktiskt så jävla rolig. Om jag får säga det själv. (Och det får jag ju. Det här är min blogg.)

Igår kväll hade älskling lagat jättegod mat och jag fömådde njuta av den! Lycka. (Ja, innan jag förstås åt för mycket, och.... jaja.) Iallafall, han hade köpt alkoholfri öl åt mig också. När jag tog min första klunk lutade jag mig belåtet tillbaka i soffan och sa spontant:

- Aaah, äntligen känner man sig som människa igen!



Hahaha. Det låter förhoppningsvis mer illa än det är...! ;)

Den här veckans nya craving

Tunnbröd.




Tidigare har det varit t ex apelsinjuice och mandariner.

Framsteg

Weee och tjohooo, jag har just klarat av att dammsuga hela huset själv för första gången på flera månader, utan att kräkas!!!! :D Det var bara nära en gång men då är det tur att man har en relativt skyddad baksida att i lätt panik kuta ut näck på -- jo men man kan faktiskt inte dammsuga påklädd, då blir man ju genomsvettig -- och bara andas ett tag.

Jag har också dammsugit på och inuti en resväska, och dessutom dammsugit en hel massa kläder. Ja, för låter man en öppen resväska stå framme i en månad med svarta kläder i, och har en katt med en väldigt ullig och väldigt vit mage, då kan vem som helst räkna ut vad som händer. Jag har bara inte orkat bry mig... Det enda jag gjorde efter nån vecka, när jag upptäckte hur kläderna egentligen såg ut, var att jag stängde väskan. Därav alla katthår utanpå den dessutom. Well, och det var smidigare än man kunde tro att sen dammsuga kläderna också, man bara höll hårt i nån ren del av dem och så schwoop, lät man resten av plagget försvinna in direkt i röret. crrlys bästa husmorstips, eller nåt.

Morgnarna är min klart bästa tid, så jag har fått lägga om mitt liv typ totalt -- försöker förlägga min arbetstid så tidigt som möjligt för att komma hem innan det allra, allra värsta akutillamåendet sätter in -- och på helgerna går jag numera upp före elva. Wow liksom.

Och klockan är inte så mycket fortfarande, med tanke på vad vi faktiskt redan har hunnit med, och det är sol ute, och jag mår inte superilla än, så vi ska åka och ta en promenad i ett strövområde som vi just har fått tips om!!!!! :) Jag är så glad.

Hoppas ni också får en skön lördag!

fredag, november 24, 2006

Bus!

Hur gammal jag än blir kan jag aldrig motstå ett bra bus.

Jag hittade just gamla kära Kamratpostens hemsida, och kolla, detta bus verkar ju kunna bli hur kul som helst! :D

Nu måste jag läsa på om de andra också, så att man slipper råka ut för dem själv...

Mitt bästa bus från när jag var liten var att tejpa fast de vita sakerna som åkte upp när man lyfte luren och trycktes ner när man la på (på en sån där gammal vanlig telefon med nummerskiva). Tejpade man fast dem fortsatte det att ringa och ringa och ringa även sedan någon hade tagit upp luren och svarat... Mycket lyckat.

Ofta gömde jag också en bandspelare i köket vid måltider, vilket också alltid blev väldigt kul; mina syskon lyckades alltid säga en massa olämpligt vid köksbordet...


Och när jag började jobba i bokhandel arbetade där en jättebusig kille som var ca tio år yngre än jag. När jag avlöste honom i kassan hade han alltid hittat på något bus, till exempel något som påminde om telefonbuset: han tejpade fast streckkodsavläsaren i hållaren så när jag fick min första kund och skulle lyfta streckkodsavläsaren (jag kommer inte ihåg vad grejen kallas!) så lyfte hela alltet och jag var tvungen att jobba ett bra tag för att slita bort all tejp; ett rejält jobb hade han lagt ner. Jag hämnades med något tråkigare: de klassiska häftstiften på stolen...

Vilket är ditt bästa bus? :)

---------

Uppdatering: Efter att ha sett att Hedgehog-Sara hängde på och gjorde ett eget inlägg om sina bästa bus, och dessutom läst kommentarer hos henne, kom jag ihåg Det Allra Värsta Buset jag någonsin har varit med om (om man med bus inte menar rent kriminell verksamhet eller sånt som bara har gått ut på att vara elak; gränsdragningen kan ju vara fin där...):

När jag hade gått ut nian och efter ettan på gymnasiet jobbade jag på en sommargård på västkusten. Där fanns en mesig liten vaktmästare som en gång skulle råka ut för oss tonårstjejer... (Usch nu skäms jag lite också...) I alla fall, ett par av hans arbetsuppgifter var att ringa i klockan i klockstapeln varje morgon och att rensa rabatterna. En gång kom jag och en eller två tjejer till ner i tvättstugan när han hade tvättat. Vi fnissade givetvis halvt ihjäl oss åt hans jättekallingar, inte precis några 80-talstanga där inte. Sen snodde vi dem. Och hissade upp ett par i klockstapeln (f-n vet om vi inte dessutom hissade upp ett par i flaggstången; han hissade flaggan varje morgon också). De andra paren grävde vi ner på strategiska ställen i rosenrabatten. Hemskt skojigt -- men kanske över gränsen...? Nå, han hittade dem säkert själv i alla fall, och han vågade nog inte skvallra för någon om det -- något straff fick vi inte.

Nu vill jag sjunga dig milda sånger

Hade tänkt uppdatera igår kväll, men det var ju omöjligt, kom inte ens in på sidan. Och nu får man börja trassla lite för att slippa switcha to Blogger Beta, isch! Det har jag ju aldrig tid med när jag snabbt ska slänga in ett nytt inlägg, vågar inte riskera nåt...


Det jag skulle berätta är att jag har läst en sån bra bok: Nu vill jag sjunga dig milda sånger av svenskan Linda Olsson som bor på Nya Zeeland.

Bokens titel är ett citat av Karin Boye och romanen handlar om den unga kvinnan Veronika som flyttar in i huset bredvid Astrids, i en liten by i Dalarna. Hon har just farit från Nya Zeeland i ett försök att glömma det som varit och kommer in i Astrids liv ”som den första vårsolen på en bottenfrusen sjö” och fungerar som en katalysator i den äldre, isolerade kvinnans liv. Fram ur dem bägge väller berättelser, rinner historier ur deras liv och om älskade människor de saknar.

Smärta och hemligheter röjs i Linda Olssons rosade debutroman. Ramverket utspelar sig under sju månader som ska komma att förändra de båda kvinnornas liv för alltid. Kvinnornas berättelser fungerar som bikter och bekännelser. Historierna handlar om slutförande, om läkande, om att sluta cirkeln, om att förlåta och gå vidare, om att lyckas med den svåra konsten att leva och att njuta.

Boken bygger på kontraster: mellan ung och gammal, mellan norra och södra halvklotet, mellan värme och kyla, mellan resor och att komma hem. Boken skrevs på engelska, men översättningen, av Lisbet Holst, känns otvungen och ledig, det känns som om detta är originalspråket. Romanen är som en akvarell där Linda Olsson, och Lisbet Holst väljer adjektiv och målar med bildspråket då de beskriver såväl Dalarnas stjärnklara nätter som Nya Zeelands vita ljus.

Detta är en kärleksförklaring till Sverige, Dalarna, naturen, ljusets och årstidernas skiftningar, kärleken, vänskapen och livet. Med mina hormoner just nu dock: varning för gråt!

onsdag, november 22, 2006

Dagens/veckans/månadens citat



”To write a diary every day is like returning to one’s own vomit.”

Enoch Powell




Så sant som det var sagt...! ;)

The mysteries of throwing up

Somliga tycker att det är roligt och spännande att läsa vad andra personer (kanske i synnerhet kända) har sagt för sista ord innan de dött. (Inte jag, jag har snarare varit rädd för att läsa sådant, kanske inbillat mig att jag också ska dö när jag läser de orden, som ofta blir bevingade.)

Det vi kallar ”lilla döden” är något helt annat, men så som jag känner mig nu gör att jag ofta – precis innan jag ”let it out”, så att säga – känner det som om jag ska just... dö. Kanske mina sista ord just före mina överraskande kaskadkräkningar också har chans att bli bevingade?

Imorse blev det ganska komiskt. Älskling plockade in i diskmaskinen medan jag stod framåtlutad (ajaj! dumt! rekommenderas icke!) och klippte ut en grej ur tidningen. Han tog min mugg, men såg att det var te kvar, och eftersom han är en klok man, som har lärt sig av sina misstag, konstaterade han just att det fanns te kvar i muggen och ställde tillbaka den på bordet. När jag hade klippt färdigt kände jag att:

– Jag ska nog inte ha mer te!

Nej. Därpå stod jag dubbelvikt inne på toaletten och bekräftade dessa mina – åtminstone för stunden sista – ord med eftertryck. Samtidigt som jag skrattade lite inombords för mig själv.

Ja, skrattade. Ty detta illamående liknar inget annat. Samtidigt som man spyr kan man göra allt möjligt annat. Så som att skratta till exempel. Men detta var nog i ärlighetens namn första gången. Annars gör jag mest typ tvärtom.

Man kan också stå med exempelvis en smörgås i ena handen, med en lätt huvudböjning vända sig åt andra hållet och låta den delen av smörgåsen som redan var uppäten komma upp igen – för att därpå som om ingenting har hänt fortsätta äta av samma smörgås. Ganska fascinerande. Det bör här påpekas att nyss nämnda aktivitet helst bör utföras i enrum. Och det rekommenderas att det är i till exempel ett badrum. Vilket i sin tur också leder till aktiviteter man ej har testat förut, som exempelvis just att stå och äta invid toalettstolen.

Eller så sitter man och äter någonting man brukar gilla... och så plötsligt känner man att nej, det här går ju inte. Lämnar bordet för några minuter, kommer tillbaka – och känner det som om man aldrig någonsin vill se denna maträtt igen i hela sitt liv.

Ett mysterium detta, sannerligen. Inte minst att det, förutom att det finns så många sätt att göra det på, även finns många platser som mer eller mindre ofrivilligt råkar bli åsyna vittnen! Inte minst ett visst dike på väg till jobbet, därsom jag då och då stiftar närmare bekantskap med gräset, i ur såväl som skur. Ja, för bakom ratten rekommenderas icke alls att utföra denna aktivitet, dels därför att färden riskerar bli synnerligen vinglig, dels för att man helt enkelt inte får upp allt man behöver då man inte sittande fast i bälte och hållande koll på trafiken och vägen kan böja sig framåt tillräckligt mycket för att få upp allt som vill ut.


Och apropå det.

tisdag, november 21, 2006

Hur ska jag göra?

Ujuj. Alltså. Nu måste det ske, snart, har jag förstått. Särskilt som jag först går på mammaledighet framåt våren/sommaren... och när jag sen kommer tillbaka (hela föräldraledighetsgrejset är också värt minst ett eget inlägg här, pust...) så går snart en av mina favoritkolleger i pension. (Ja, två av dem, snyft, men det är bara den ena det ska handla om här.) Och innan hon går... och försvinner ur mitt liv... så *hrm* vill jag att hon ska få kontakt med min pappa! Hon är änka och behöver nog någon, och jag tror att de skulle ha jäkligt roligt ihop, de har mycket gemensamt och samma typ av humor och kanske livsinställning också... Men hur tusan ska jag bära mig åt??!!

Min pappa är bara en liten gube i sitt hus i skogen och har så varit nästan ända sen mamma och han skildes i början av 90-talet. Han sitter där med sitt skägg och sin slokhatt och ser ut som Pettson, men utan katten. Han jobbar mer än heltid och har en massa folk runt sig på dagarna, så han påstår att det är skönt att komma hem till mörkret och tystnaden... men han har aldrig varit sån förr och jag vill inte att han ska leva som eremit resten av livet. Han hugger ved och eldar med, han dricker ett par glas vin varje kväll och ser på nyheterna och muttrar över världens dumhet, han beställer och läser mängder av böcker, mest skönlitteratur. På sistone har han börjat baka en massa också, det började på Kanelbullens dag och har sen fortsatt, med en paus nu "för frysen är full".

Om ett par år är han pensionär... och vad händer då? Igår kväll lät det nästan som om han också, liksom mamma ju gjorde i våras, vill flytta ner hit till Skåne, men jag vet inte. Och det vore samtidigt sorgligt, för hans hus och området där han bor är hela familjens smultronställe, där firar vi (numera ganska idylliska) Carl Larsson-jular, där firade min bror sitt bröllop i somras... det är så vackert. Men som min man sen sa, man kan ju faktiskt hyra en stuga där sen om man vill på sommaren eller så, pappa ska ju inte behöva tvingas bo kvar bara för att vi vill hälsa på honom där två gånger om året. Nu när han dessutom ska få barnbarn här nere (dubbelt upp i vår!) känner han sig nog ännu mer ensam där i huset i skogen.

Ja... så jag började prata lite löst om min kollega när vi snackade i tel igår, pappa och jag. Sen sa jag att jag trodde att han och hon skulle ha väldigt kul ihop. Han blev varken arg, avvisande eller intresserad, jag hade nog väntat mig att han antingen skulle skratta bort det eller nästan snäsa av mig. Jag bekände att jag hade tänkt på detta i flera år men inte vetat hur jag skulle säga det, och så sa jag att min kollega brukar prata om honom ibland. Vilket är sant! Pappa hälsade på här på jobbet en gång för jättelänge sen och han gjorde tydligen lite intryck på henne, för hon sa då att han "ser mysig ut" och "verkar trevlig". Pappa blev förvånad, men sen pratade han bort det genom att säga att hans kvinnliga kollega och chef brukar försöka sammanföra honom med olika kvinnor men han vill aldrig. Men han lät ändå lite road. "Usch, vad jobbigt!" sa jag, men han skrattade bara lite och sa: "Asch, det är inte så farligt!"

Hmmmmm. Ja, nu vet han alltså att jag har en kollega i hans ålder, som ev skulle vara intresserad av honom, som bor här i Skåne, som (tyvärr) har en (liten skällig) hund, och som jag inbillar mig skulle passa honom... Han sa att man ju blir så bekväm med åren och skaffar sig vissa vanor, jag sa att man ju i så fall såklart får vara särbor, han instämde...

Men huuuur ska jag nu göra med min kollega??! Hur tusan ska jag... tänk om jag bara har inbillat mig att hon blev lite småförtjust i pappa? Det kan ju bli jättekänsligt?! Men samtidigt: vilken chans liksom. Den får bara inte försvinna. Problemet är... dels att jag inte vet om hon träffar nån (men jag tror inte det), dels att det är svårt att prata med henne ensam här. Hmmmmm.

Vad ska jag göra?

måndag, november 20, 2006

En gravid kvinnas survival kit

Glöm puderdosor och läppglans -- så här glamorös är jag.


Detta bär jag med mig i min väska:

* plastpåsar att spy i
* hushållspapper att torka av sig med
* starka minttabletter, att ha efteråt eller förebyggande
* starka minttuggummin, att ha efteråt eller förebyggande
* Rennie mot magkatarr
* tandborste och tandkräm, till när man kommer åt rinnande vatten eller i nödfall ändå
* knäckebröd i småbitar (bör intas regelbundet, dvs typ hela tiden)
* mandariner (som ej bör glömmas i botten fler gånger, såvida man inte vill få mer användning än man tänkt sig av påsarna från punkt ett)
* vatten- eller apelsinjuiceflaska
* påse med bomull eller hushållspapper indränkt med pepparmyntsolja att inhalera
* pepparmyntsolja, att droppa på överläppen som man kan dra upp under näsan när det blir kris
* alla vitamintabletter, att ta någon gång när man klarar av det...
* flera burkar Lergigan comp -- givetvis

Jag skrattar ihjäl mig



Tack, Johnny. :)

Annars tycker min darling givetvis att det syns att Liten redan windsurfar, håller i en bom. Men det var faktiskt jäkligt kul att pyret viftade med händerna just när vi började titta och sen la av med det och istället började klättra runt i "taket", snurra, suga på tummen och greja. Poserade som en fotomodell, tyckte barnmorskorna! Och javisst, mamselamsen, det ser ut som en snopp men det gick inte att se än enligt barnmorskorna, jag tror det är en bit av navelsträngen. Även levern och urinblåsan fick vi se, fantastiskt! :)

Hur overkligt som helst att en då decimeterlång (idag kanske 15--20 cm?) krabat snor runt inne i mig utan att jag känner det minsta, hur är det möjligt?!

söndag, november 19, 2006

Bulle i ugnen



Nu ska jag inte vara så hemlig längre , nu gör jag det officiellt: Efter massor av år har vi lyckats bli gravida (jadå, darling är såklart med på detta han också så därför uttrycker jag mig så).

Ja, som en förklaring till att jag tyckte att det var jättejobbigt att behöva skriva om mat i min bloggpicknick/picknickblogg och att det dessutom var jättejobbigt att behöva läsa Arthur & George (se kommentarerna till inlägget): jag mår så sanslöst illa och har gjort det i sju åtta veckor nu, så mat var det sista jag ville tänka på när det gällde att skriva blogg, och vad gäller boken så luktade den så otroligt illa att jag höll på att kräkas varje gång jag slog upp den!

Jadå, jag har tagit Postafen, druckit en massa ingefärste, testat Sea-Band och dessutom att försöka stimulera illamåendepunkten själv, men inget har hjälpt. Jag är inte ens särskilt hjälpt av Lergigan comp som man får på recept, men jag ska börja ta den varje dag nu istället för bara de dagar det är som värst. Jag blir mest bara speedad av den och kan inte sova; den innehåller koffein och efedrin och ja, jag är känslig.


I övrigt, klart jag är glad men det är jobbigt -- och nästa som säger att jag ska "se det positivt" tänker jag nita. Illamåendet har för längesen tagit över hela min personlighet, det är ständigt närvarande och förstör verkligen hela livet. Jag är helt isolerad, det enda jag gör är åker till och från jobbet, när jag är där är jag mest i min egen bubbla, sen åker jag hem och spyr, gråter, sover och stökar till. Jag kan absolut inte städa, diska, tvätta, inte böja mig framåt, inte öppna kylen, inte vara inne när älskling lagar mat, inte ens se mat... det är handikappande och det känns ofta som om jag håller på att bli galen.

Och så är jag medveten om att detta sticker som fan i ögonen på många, men just nu känns det faktiskt så här. Jag ska försöka bli glad snart. Önskar bara att jag kanske inte hde varit fullt så naiv och trott att livet skulle bli rosenskimrande så fort man fick sitt plus.

Visst, antiklimax... men lyckoruset ska nog förhoppningsvis komma till mig också.




Ett spralligt kryp vinkar i magen på mig!! I vecka 12 + 1.



Moi, för några veckor sen. Efter en fest
med mycket god mat, ska tilläggas. Den
enda fest jag har vågat mig iväg på...

torsdag, november 16, 2006

Sötaste reklamen i år (någonsin?)

Nej, jag ska inte göra reklam för själva företaget, för det vet jag inget om, men varje morgon när jag slår upp morgontidningen möts jag av ett sött djur, ett marsvin, en guldfisk eller en undulat (den sötaste, med huvudet på sned) på helsidesbild, under en text med uppmaningen "Kom igen nu! Hur såg de ut?" (kommer inte ihåg den ordagrant). Tänkte att den säkert finns på nätet också, och jovisst.


Gullig ju.

onsdag, november 15, 2006

Önskningar, jul, födelsedag, paaarty

Jag fyller ju år rätt så snart (nåja...) och har kommit på att jag önskar mig en karaokemaskin och en discoboll! :) Karaokemaskin för att det var så sjukt kul på möhippan i våras då en sån maskin åkte fram rätt sent på kvällen, discokula för att jag var på Bauhaus häromdagen och såg att det fanns elektriska, som snurrar... Å, vad roligt.

I många år har jag önskat mig en samovar och en jukebox men jag har aldrig fått något av det, undrar varför...

I julklapp kan jag inte önska mig någon av dessa saker, eller önska kan jag väl men det är ingen idé för sen några år tillbaka gör vi bara så att det lottas vem man ska köpa en (pocket)bok till, och så köper man den och så får man i sin tur en bok av någon annan. Det är så skönt att slippa julklappsstressen; i många år var det värre än hysteriskt. Mamma var nyskild och bodde i för dyr lägenhet och tjänade usla små pengar, då blev hon martyr och sa: "Nu har jag tagit banklån för att ha råd med alla era julklappar." Tack som fan, vad glad man blir. :-/

Som ett annat mått på hur sanslöst det var, hur det hade gått överstyr, kan jag nämna julen när jag glömde två stora julklappskassar hemma i hallen. Det idiotiska var att jag hade sorterat alla julklappar, en kasse åt mamma, en åt pappa och så vidare. Och de två kassar jag glömde var pappas och brorsans. Men: Det märktes inte!! De saknade julklapparna saknades icke eftersom alla ändå hade såna gräsliga mängder paket. Dock var jag otröstlig, såklart. Det var inte alls samma sak att sen få överlämna paketen i efterhand...

Därefter bröt jag ordentligt med alla traditioner när jag lockade med halva släkten (vi var elva tolv pers) för att fira jul med (eller fixa jul åt) hemlösa och andra ensamma. Vi hade stort julbord och både uppträdde och ledde allsång, och så kom tomten indansande med en stor säck (min darling, haha, han gick fram till narkomanbordet och frågade: "Finns det några snälla barn här?" De stora starka tatuerade långhåriga gossarna i skinnvästar stirrade stint ner i bordet och skämdes. Så kom det, unisont med svaga röster: "Neeeej..." Älskling kom nästan av sig men så frågade han: "Lovar ni att vara snälla nästa år då?" "Jaa..." "Då så!" Och så langade han upp paket åt alla.). Det blev en succé och var fantastiskt kul och givande, men tyvärr blev det ingen tradition av det; en kusin fick barn och därmed försvann halva gänget etc.

Nå, sen dess kör vi med "enbokssystemet" i alla fall, och det funkar bra. Det är ju fortfarande jag och mina syskon som är yngst, liksom, det blir väl annorlunda sen med barn i familjen. (Uteliggaråret då vi firade med kusin var ett undantag!) Men som sagt, att då önska sig en jukebox vore verkligen fåfängt. Men visst vore det coolt...! Var jag nu skulle ha den.

Darling är jättesmart och har bokat in en konferens på en kanarieö en vecka, just under min födelsedag. Tack för den. Ett tag var planen att jag och en kompis skulle åka ner dit, halvinkognito, ta in på ett annat hotell och smyga på honom och hans kolleger... men det föll tyvärr på kompisens ekonomi. Dock kanske hon ändå kan komma ner till mig under den veckan... och på min födelsedag tänker jag ha tjejfest! :) Jag nämnde det för cree, och då sa hon: "Ja! Med åttiotalstema!" Så, det får det bli! :) Förhoppningsvis med karaokemaskin och discokula dårå. Vilka vill komma?? :)


Bild knyckt från svt.se, jag kan tyvärr
inte lägga ut nån liknande på mig själv
eftersom jag är på jobbet och här inte
har såna bilder...

tisdag, november 14, 2006

Reklam, reklam

Jag är så jäkla nöjd med Årstiderna!!!!!!!!! :)




Birros kulturmanifest

Marcus Birro har formulerat ett kulturmanifest som jag klistrar in här. Vill du diskutera, tillägga eller ifrågasätta något så finns ett lämpligt ställe att göra det på allra längst ner i inlägget.


Sverige är på väg att slira rätt ner i det kulturella diket. I tider när Sveriges näst största kultursidor på allvar diskuterar dokusåpor på mittuppslag, när landets största kulturella flaggskepp ( åtminstone i sina egna ögon) likställer författares rättmätiga projektansökningar med “tiggarbrev” och målar i föraktfull, överlägsen, raljerande och obehaglig ton ut fattiga poeter som en ny form av samhällsfara, anser vi att måttet är mer än rågat. Den senaste artikeln i DN, skriven i en anda som bara har sitt motstycke hos en välsponsrad och blöt julfest hos Timbro, är ett insuinant och på sina ställen rent lögnaktigt påhopp på en yrkeskår som trots alla hinder känt sig nödga att ägna sig åt något så ekonomiskt omöjligt som att skriva en litteratur som främjar den andliga tillväxten i det här landet. Det andliga klimatet i Sverige är under all kritik. Vi är på väg att roa oss till döds. Det är minsta motståndets lag som gäller. Allt som är välling konsumerar vi med ett debilt flin, vid minsta motstånd ger vi upp. Med den nya regeringen vid rodret oroas vi över att det endast kommer bli den bärande kulturen som kommer att ha existensberättigande. Och vad är bärande litteratur? Är alla böcker som inte tjänar ihop till sina kostnader inte lika mycket värda? Är det dit vi vill?

Vi kommer få en ny form av selektionsjury (det är också populärt just nu) som sållar ut all icke bärande kultur, all barnteater, alla böcker som inte handlar om mord, småbarn eller balla caffe´latte-sörplande södermalmsmorsor, all konst, all poesi, alla långa kärleksromaner, alla samhällskritik, all fri teater, alla mindre rockklubbar, alla ungdomsarrangemang. Men all god kultur kommer alltid underifrån. Den så kallat bärande kulturen, underhållningslitteraturen, kommer inte ens ha baksidan på en bussbiljett att skriva hem på när historiens bok ska skrivas.
Vad god kultur är kan diskuteras i evighet. För oss är god kultur allting som berör. Från Marcel Proust och smal lyrik, till Stephen King. Vi vill ha ett kulturellt smörgåsbord. Vi vill inte ha ett bord med bara en enda rätt att välja på. Det är mångfalden som gör kulturen levande och intressant. Och i en sådan mångfald måste den smala, så kallat tärande, kulturen också få finnas. Stephen King kommer mycket väl överens med Kafka i bokhyllan…

Nu hotas all den kultur som skänker människor andlig tillväxt. Den är hotad i grunden. Vi ser allvarligt på den nya kulturella utvecklingen. I våra ögon liknar det mest en rask avveckling, ett kalhygge.

När SVT för en tid sedan ville "föryngra" sina kanaler fick de ta emot den största mängden protestbrev någonsin av just ungdomar som inte ville bli behandlade som sämre vetande männsikor, som inte vill ha fler dokusåpor till priset av att dokumentärer och nyheter försvinner. Det tycker vi är bra. Det ger hopp.

Det är makten, inte folket som vill fördumma det kulturella och mediala utbudet.
Vi vill inte ha ett samhälle där bara melodifestival, schlager och kriminalromaner får tillåtas finnas. Vi vill ha ett sprudlande, oväntat, upprörande, tålmodigt och berörande kulturliv som måste få kosta. Vi vill ge mer pengar åt all den så kallat alternativa kulturen, ( som ju egentligen inte alls är alternativ, utan den i verkligheten rådande) den som lever och frodas utanför DN skrapan, utanför tullarna. Den räddar liv. Låt den få göra det. Håll era flottiga, marknadsliberala fingrar borta från poesin, litteraturen, barnteatern, biblioteken, rockklubbarna, ungdomarna. Om ni anser att kultur endast är privatteatrar, schlager och deckare är ni välkomna på en rundvandring i ett fantatsiskt land som ligger strax intill. Vi sträcker ut en hand. Ni är alla välkomna in.



Diskussion förs här.

söndag, november 12, 2006

Mås-te vi ut i det här vädret?



Det var fler som hade kul i vinden en sån här dag.



Tänk vilken bild jag hade fått om måsen inte hade varit
riktigt lika snabb...! Jag är rätt fascinerad över turen jag
hade med att få skärpan på rätt ställe.





Glidflygare.




Mås över kärnkraftverk.




Mer Barsebäck.




Som en fredsduva riktning Danmark... ;) (Skiftande skyar,
som synes...)





Njutning.

Novembersurf


Idag blev det windsurfing i Bjärred för darlings del, jag nöjde mig med att stå på land och fota. Vilken frisk och härlig dag, äntligen sol! :) Det var fantastiskt skönt, vilken naturupplevelse. Med vindtäta regnkläder och en varm och tajt mössa njöt jag nog nästan lika mycket som älskling. Han var mest frustrerad över att det var för guppiga förhållanden och att han inte har någon sjögräsfena vilket behövs här nere i Skåne. En fena gjord för att lättare undvika att fastna i allt sjögräs alltså, inte en gjord av sjögräs.

Kan inte undanhålla er en del bilder jag tycker blev fina!



Långa bryggan i Bjärred, Sveriges längsta, över 500 m
lång, med kallbadhus längst ut. T v skymtar Malmös
riktmärke Turning Torso i soldiset.




Älskling och Öresundsbron.




Darling sladdar ner utanför brädan, hihi.




Där tog det stopp! :) Sekunden efteråt, när jag stod och
asgarvade åt honom, kom en våg och sköljde över mig!
Där fick jag...! :)

lördag, november 11, 2006

Mårten gås

(Har för mig att det i min almanacka på jobbet står Mårtensgås, ser inte klokt ut...)

Igår var det uppenbarligen Mårtensafton, en stor dag för många skåningar. Eftersom jag själv vare sig är urskåning eller skulle få för mig att äta en gås så måste jag säga att jag inte vet det minsta om traditionen, även om man då och då under årens lopp såsom boende i Skåne har fått finna sig i att sitta vid ett dukat gåsamiddagsbord. Jag trodde förresten att det var idag, på Mårten, man sätter i sig fjäderfät, men uppenbarligen icke, det var igår. Jag chattade då med en skånsk tjej i (frivillig) exil som är gravid och kräks blod (!) och som igår hade fruktansvärd hemlängtan efter släktmiddag med knaperstekt pippi. Jag: "Då kan du stå för ingredienserna till svartsoppan då!"

Ibland är jag riktigt rolig faktiskt.

Apropå svartsoppa så minns jag första gången jag kom i kontakt med det. Jag är ju uppvuxen i södra Mellansverige så jag hade aldrig i hela mitt liv hört ordet ens. Jag gick i åttan och hade fått hjärnskakning, något jag försökte ignorera men blev körd till sjukhuset av gympaläraren och satt under observation av sköterskor som hela tiden bokstavligen jagade mig i säng. Inte fick jag titta på tv eller äta godis heller, urtråkigt hade jag. Jag fick något i en tallrik som såg ut som svagt beigerosa välling och som bara kallades "näring" och som de vägrade tala om vad det var, något annat fick jag inte äta. Som tur var så låg en annan kul tjej på rummet. Hon var handbollstjej och hade opererat knät och fick äta hur mycket godis hon ville. Hennes föräldrar var skilda och kom i omgångar och proppade hennes låda i sjukhussängbyrån full. Av henne fick jag risbräck och så såg vi Stålmannen på tv, med avbrott då och då för dessa arga och envisa sköterskor.

Nåväl. Dagen därpå skulle jag få äta annat än bara flytande, hurra. Det var bara det att nu var dagens rätt soppa... Typiskt. En sköterska kom in på vårt rum och frågade högt rakt ut: "Hur många vill ha svartsoppa?" Ingen svarade, bara jag frågade: "Vad är det?" Sköterskan såg konstigt på mig, sedan vände hon på klacken och försvann ut, utan ett ord. Mina rumskamrater bröt ihop av fnissningar. Jag fattade noll. Varför var alla så konstiga? "Det är blooood!" sa nån, men jag trodde inte på det. Servera blod på sjukhuset liksom, yea right, det var för bra för att vara sant.

Jo, men tydligen. Jag fick broccolisoppa. Och den håller jag mig till än idag.






PS. Att ignorera en hjärnskakning så som jag gjorde rekommenderas inte alls. Det fick till följd att jag några månader senare drabbades av kraftiga migränattacker som kom utan förvarning, inleddes med tunnelseende och konstiga fläckar framför ögonen och snart nog övergick till kaskadkräkningar. På bussen och mitt på stora torget och sen hemma i sängen. Denna migrän har sedan återkommit då och då än idag. So children, don't try this at hom... at your hospital.

fredag, november 10, 2006

Hedvig och ugglan

Ååh, en sån fånig rubrik det blev. Shit the same. Fick en utmaning av Tinselflickan, som jag naturligtvis inte kan motstå... även om jag inte vet just nu hur många av frågorna jag ska/kan/vill/törs svara på alls. Well, det märks.

Here goes:

A till Ö
A is for age: 35. Och ett halvt.
B is for booze of choice: Oftast rött vin. Men det finns ju mycket som är gott och beror på tillfället, tillbehören och sällskapet etc... En caipirinha i sin rätta miljö är inte alls dum.
C is for career: Hahaha. *hrm*
D is for your dad's name: Näää, det skriver jag faktiskt inte här... Men det är ett rätt typiskt 40-talistnamn.
E is for essential items to bring to a party: Festkläder, "en gitarr och ett glatt humör!" Minus gitarren...
F is for favourite song at the moment: Just idag har jag Stereo Totals klart coola Cannibale på hjärnan, men det finns nog många som är bättre...
G is for favourite game: Pictionary, Uno, TP m fl.
H is for home town: På Bloggkartan placerade jag mig i Lund, men t ex Göteborg finns för evigt i mitt hjärta.
I is for instruments you play: Haha. Jag spelade piano i fem år... eller låtsades försöka lära mig. Allt där man satt stilla var det tråkigaste jag visste när jag var liten. Jag lärde mig aldrig ens att spela med två händer samtidigt utan brukade lura ut min pianolärare genom fönstret för att spela fotboll istället. Men jag kan nog fortfarande början av Skridskovals hjälpligt.
J is for jam or jelly you like: Inte överdrivet förtjust i sånt... men mammas hemkokta plommonmarmelad som hon gjorde när vi var små är svårslagen.
K is for kids: Kommer väl förhoppningsvis i framtiden, på det ena eller det andra sättet... Förhoppningsvis båda.
L is for living arrangements: Drömhus.
M is for mother's name: Ett rätt fint namn, mitt andranamn.
N is for name of your crush: Kopierar och travesterar Tinselflickan: "Jag är mycket förtjust i min man. Som jag varit tillsammans med i snart arton års tid. Övriga göre sig icke besvär."
O is for overnight hospital stays: Mm, en nyss ju. Och två andra pga min magsjukdom, '95 (åtta nätter) och '96 (fjorton nätter). Har förträngt det mesta, det var så traumatiskt. Men direkt när jag föddes fraktades jag fem mil bort också och låg på sjukhus i flera månader, fastbunden, "hon är ju så vild annars", mamma och pappa fick komma och hälsa på en eftermiddag i veckan.
P is for phobias: Hur mycket tid har du? ;) Ja, vi kör väl på: spindlar och andra kryp och insekter (shit, vad jag är modig som vågar skriva ordet spindlar, ooh, nu skrev jag det igen!!), höjder, (djupt) vatten, saker i vatten såsom fiskar, stenar och sjögräs/andra växter, skeppsvrak, bränder och att tända eld, lösspringande hundar och ja, lösspringande hästar, kor och tjurar etc också... Stora ödlor! Och en hel del mer. Jävla löjliga fegis-crrly.
Q is for quotes you like: Flera av mahatma Gandhi, t ex "The greatness of a nation and its moral progress can be judged by the way its animals are treated" och "Where there is love there is life". Gillar också det anonyma (?) "Kropp och själ är inte som hund och katt utan som gin och tonic". En hel del bra citat finns på den här sajten.
R is for relationship that lasted the longest: Det med min man.
S is for sartorial style [ung: hur går du klädd]: Haha. Kläder efter väder. Och spralligt. Och svart. Helst samtidigt.
T is for time you wake up: På vardagar någon gång mellan halv sex och kvart i åtta. *tortyr* På helgerna kanske vid elvatiden.
U is for underwear: Jaa, det har jag ju för det mesta dagtid.
V is for vegetables you love: Typ alla faktiskt.
W is for weekend plans: Träffa en massa familj ikväll och darling cree senare i helgen.
X is for x-rays you've had: En hel mängd, tror jag. Näsan! (fick jag reda på en massa år senare av en slump. Men har ingen aning om varför, var det min kroniska nästäppa som jag hade i ca fem år?) Tänderna. Ja, magen, tarmarna eller nåt, vet inte så noga, säkert allting runt där.
Y is for yummy food you make: Det bästa är nog mina pasta-, couscous-, bulgur- eller potatissallader. Eller mincesåserna till pasta (eller i form av chili non carne till ris).
Z is for zodiac sign: Eftersom jag är en allvarlig, strukturerad, ansvarstagande, ordningsam, ambitiös och noggrann drömmare, materialist och streber förstår väl alla att jag är stenbock.
Å är åt dem du vill skicka listan vidare till: Vet inte vilka som inte redan har gjort den faktiskt. Ta den och fyll i om du vill!
Ä är för älsklingstrend: Usch. Tycker av princip inte om trender. Otäckt ord. Men hmmmm, den nygamla uppmärksamheten kring miljöfrågor kan man kanske kalla trend? Det fanns väl inget som var mer ute under senare delen av 90-talet t ex. Jag väljer den.
Ö är för en önskan just nu: Hemlig. Än så länge.

torsdag, november 09, 2006

En huvudsak

Nä, ni behöver inte alls kommentera faktiskt, ville mest se hur
det ser ut när man lägger upp två bilder av ett snabbväxande hår bredvid varann.

























Däremot kan jag aldrig förstå mig på layouten på den här sidan när man lägger in bilder. På min dator ser det helt sjukt ut; den bild som jag beordrade åt vänster la sig UNDER både bild nummer två (som skulle ligga till höger) och denna text. I don't get it!! Nåväl. Med tanke på vilken evighet det skulle ta att försöka få det som jag vill så struntar jag bara i det nu. Den vänstra bilden (*host* Jag menar understa...) föreställer crrly typ snaggad allhelgonahelgen 2004, den andra (just det, den översta, ja) crrly allhelgonatid 2006. Bilden däremellan får ni inte se!! ;D
















onsdag, november 08, 2006

tisdag, november 07, 2006

Trekant

Nu har jag läst Mian Lodalens inte särskilt fristående uppföljare till Smulklubbens skamlösa systrar, Trekant. Mian är en skicklig skribent, jag gillar hennes humor, svag som jag är för drastiska formuleringar och halsbrytande jämförelser. Men Trekant innehåller mer än trams och flams, den liksom Smulklubben kan ses som debattböcker inlindade i ett romanskal, samtidigt som starka känslor åt alla håll beskrivs inifrån på ett starkt och äkta vis. Båda böckerna kan sålunda ses såväl som kul förströelse som ett par viktiga debattinlägg.

måndag, november 06, 2006

Lite låg

Plötsligt och oväntat dödsfall i bekantskapskretsen, allmän trötthet, mardrömmar -- och p-bot...

Återkommer när jag känner mig lite bättre.

fredag, november 03, 2006

Birro

Marcus Birros blogg.

Mmm. Världen behöver definitivt fler som han.



Fresten har jag en Lassie ang nån av Birrosarna: Jag känner en som har flörtat (med mera?!) med en som har hånglat med en Birro... ;)


Och jag har sett en av dem. Tyvärr inifrån en spårvagn, han var utanför... (Vadå tyvärr...?!)

Hon har ett sätt


I still remember those phone calls, almost line by line…

Å, eva-l, varför blir man så nostalgisk ibland?!





(Jag vet, det borde egentligen ha varit Tårarna eller Hon har ett sätt, det var ju dem du ringde mig och analyserade, rad för rad, och förhöll till ditt eget liv... men de är svåra att hitta bra länkar till.

Viker jag ut dig nu?)


onsdag, november 01, 2006

Snö i Skåne

Nu är det snö till och med i Skåne.

Vilket äventyr att ta sig hit till jobbet idag! Det var nio grader när jag körde hemifrån, och rätt ljust, men jag kom bara ett par kilometer innan det blev mörkt som sent på kvällen och himlen blev alldeles svart. Ett småregn övergick i kraftigare och kraftigare regn, och så blev det plötsligt jättemycket vatten på vägbanan. Jag tittade på bilens utetermometer: en grad! Ja, nu blev regnet snöblandat också, och den kraftiga blåsten ryckte i bilen.

Skönt att vara inomhus nu... Snövädret har accelererat och den vågräta blåsten gör att träden nästan ligger ner. Nu hoppas vi att snön inte lägger sig så att motorvägen blir igenproppad av välta långtradare så att vi andra måste köra i skogen på oplogade vägar och kör fast... så som det brukar bli. *luttrad*