Nostalgiska minnen

Ursäkta att jag tjatar om detta, men föreställ dig följande scenario:

Ditt barndomshem är för längesen försvunnet, möblerna och sakerna, arvegodset och skräpet, leksakerna och teckningarna, allt är skingrat för vinden. Nå, det mesta finns dock givetvis kvar, eftersom dina föräldrar lever och nu har andra hem som de har fyllt med en hel del av dessa saker, men dessa pusselbitar till ditt livs pussel är nu utströdda och saknar därmed i sig betydelse och sammanhang.

Du flyttade själv från ditt bandomshem för ett femtontal år sen och strax därpå sålde dina föräldrar huset då de skildes. Det kändes jättekonstigt när du var på återbesök i barndomsstaden att inte familjen för det första var samlad och för det andra att ni inte skulle åka till det huset, men så småningom vande du dig även om du fortfarande då och då trodde att allt bara var en konstig dröm. Din barndoms hus, under så många år ditt hem, din borg, din trygghet, din stolthet, kort sagt, den större, rent konkreta delen av de lyckligaste delarna av din barndom, var borta. För alltid.

Det är klart, då och då har du susat förbi huset på håll men det har vuxit upp så mycket runtomkring att man knappt skymtar det genom grönskan, och då du för ett antal år sen körde in på gatan för att visa en kompis från en helt annan del av Sverige och som känner helt andra delar av dig och ditt liv (Pernilla som bloggar här) var det för mycket folk framme runt sina hus för att du skulle tycka att det kändes riktigt bra att parkera och gå ur bilen. Numera är dessutom huset ommålat i en äcklig åttiotalsmintgrön färg och verkar totalt oigenkännligt.

Ett antal år efter att du flyttat hemifrån träffar du genom en ganska lustig slump, genom gemensamma vänner, en tjej som du genast kommer nära och tycker om väldigt mycket. Du träffar även hennes familj hemma hos henne under till exempel födelsedagar, men hemma i hennes barndomshem har du aldrig varit. Hennes barndomshem står, till skillnad från ditt alltså, kvar, föräldrarna bor fortfarande där och en sommardag (efter många års vänskap med henne) åker du dit för att se huset där hon växte upp, uppfostrades, älskade, grät, lekte och levde. Det känns spännande och kul.

Från utsidan är huset inte särskilt likt något annat du har sett... eller jo, likt tusentals andra i vårt land men ändå inte. Detta slags hus brukar oftast vara brunt eller möjligtvis grönt, detta är vackert i vitt och rött. Aningslöst kliver du in innanför ytterdörren. Föreställ dig chocken när du inser att huset, in i nästan minsta detalj, är ditt föräldrahem!

Detta var alltså vad som drabbade mig igår hos cree och det som mest har fyllt min hjärna idag. Mitt huvud svämmar över av nostalgi, jag har alltid varit en extremt nostalgisk människa så gissa hur jag känner det nu. Igår föll jag i kontemplation över köksgolvets korkmatta och trasmattan på; deras matta var dock blå, våra trasmattor gick, i likhet med kökstapeterna, i grönt. Det är sant, jag fick syn på golvet och hörde samtidigt cree och hennes mamma tala om någon Fredholm och genast försvann jag in i en annan värld. Blicken föll på köksklockan och jag noterade att även den var rätt lik den vi hade haft hängande där -- just i samma ögonblick som jag upptäckte att jag var i min egen värld och inte längre lyssnade alls på cree med moder. "Vi har nog också pratat jättemycket om Fredholm i vårt kök med den här korkmattan", tänkte jag; Fredholm var min högt älskade lågstadiefröken men det var givetvis inte samma Fredholm som cree talade med sin mor om. Än sen!

Vi flyttade in i vårt nyckelfärdiga typhus hösten då jag skulle börja skolan, crees familj en vecka efter att hon hade fötts; det var samma år. Jag växte upp i ett småhusområde som växte så det knakade; vårt hus var det först klara på gatan och det skulle följas av hundratals liknande, skogen fälldes träd för träd och där uppfördes färdigmonterade hus som på löpande band. I liknande stilar men dock inte som vårt. Snart vällde barnfamiljerna in, där fanns ungar i varenda hus och i vartenda hörn, kikande fram bakom varje kvarvarande trädstam, hoppande i vareviga myrstack, klafsande i vartenda kärr och cyklande runt på alla de evighetslånga cykelvägarna, spelande fotboll på alla planer och gräsmattor, smygande, skuttande, ramlande, gråtande, skrikande, skrattande, myllrande.

crees hus var precis likadant men ändå så otroligt annorlunda, i en totalt olik miljö jämfört med tvillinghuset som samtidigt hyste crrly i en helt annan del av Sverige. Skogen hade vi gemensamt men där slutar likheterna. De där kringmyllrande barnen hos crrly fanns inte hos cree, där rådde istället lugnet och där fanns djuren -- men det är ju inte min historia att berätta.