Frid (... och fasa)

I vår oas råder lugn, frid, tystnad och ro.

Vänner är på besök. Gravida tjejkompisen slumrar inomhus. Hennes man leker i gräset med den för tillfället lugna ettåringen. Till och med Darlingen sover, i hängmattan vi har fått av kompisarna och som är uppspänd mellan äppelträdet och päronträdet.

Häromkvällen såg vi med dessa våra vänner Cousteaus film "Den tysta världen" och förfasades. Många scener mådde vi riktigt illa av. Tjejkompisen var mycket inspirerad av Cousteau när hon gick i skolan, var inne på att skriva specialarbete om honom (vilket föll på brist på material i hålan vi bodde i), hennes kusin utbildade sig till marinbiolog tack vare just Cousteau. Men vad var detta?!

Kloka Lotta Olsson skriver i dagens DN en tv-krönika bland annat om Cousteaus film och jag måste citera henne:

"På torsdagskvällen i SVT1 visades två repriser efter varandra, och sällan har det varit så tydligt att naturprogram inte i första hand berättar om naturen, utan om människans föreställning av naturen.
'Den tysta världen' hade femtio år på nacken. En annan värld. Hej hopp, här kommer Cousteau och hans tappra dykare plus en tjock tax som ser ut som en snäll prinskorv, de färdas över världshaven som ett ystert vandalgäng.
Tyst värld? Inte alls. Det säger pang, krasch, klong, poff. Till slut exploerar ett korallrev. 'Det är den enda metoden', kommenterar Cousteau allvarligt, ty först om man spränger med dynamit så kan man ha ihjäl alla sorters fiskar och lägga dem i formalin. Spännande, va? Titta, en flygfisk. Mums mums, de är goda stekta. Och här kom en kaskelotval! Hoppsan, den körde vi på! Oj, där fastnade ungen i propellern. Låt oss förkorta dess lidande. Pang! Men titta, här kom hajar och vill äta upp kadavret. Nej, fy! Arga dykare rycker upp haj efter haj och dänger ihjäl med vad som finns till hands, nu ni, otäcka hajar, nu ska ni få vad ni förtjänar, dö! 'Fiskarnas nedärvda hat', konstaterar Cousteau glatt och tuffar vidare.
Till slut börjar man undra hur många arter Cousteau personligen lyckades utrota. Han är också en typisk femtiotalist, med nosen tätt tryckt mot ekolodet och andra trevliga apparater. O, teknik! Allt kan vi göra, vi människor, världen ligger för våra stora okänsliga fötter och vi ska trampa överallt!"

Lotta Olsson hade också kunnat nämna den stackars firre (en ung havsabborre, tror jag det var) som lät sig lockas av dykarnas flitiga utdelande av mat och följde dem överallt, vilket dykarna tolkade som vänskap och som de kallade Jojo, men som sedan tydligen plötsligt inte var rolig att ha med sig längre utan fick spärras in ("sättas i fängelse" kallade de det själva för!) i en hajbur (!) alltmedan dykarna glatt fortsatte att dela ut en massa godbitar till de andra fiskarna alldeles framför nosen på Jojo.

Vi mådde också dåligt av de ovan löst beskrivna kaskelotplågarscenerna, där den händelsen då en kaskelot kördes på och skadades allvarligt kallades för en "krock" och en "incident" och kaskeloten först fick en massa stöd av sina vänner och släktingar men efter ett tag fick finna sig i att simmas ifrån. En unge fastnade då i Cousteaus propeller och försökte ändå hänga med de andra kaskeloterna. Det funkade ett tag men den orkade naturligtvis inte så länge utan halkade efter och plågades, plågades, plågades... Cousteau och hans mannar körde sakta efter och observerade, observerade och observerade innan någon av dem äntligen fick den briljanta idén att göra slut på ungen och då grabbade tag i ett spjut av något slag (!) och högg ihjäl den. Det tog tid och blev naturligtvis ett blodbad utan dess like. Vilket då som sagt drog till sig alla dessa hajar. Vars öde Lotta Olsson beskriver ovan.

Jättesköldpaddorna som gubbarna red på (!) och hade picknick på (!!) var säkert inte jätteglada de heller. Mamma sköldpadda då, hon som mitt i nattens mörker bländades av strålkastare när hon skulle lägga sina ägg och vars ögon rann och rann -- vilket förklarades med att det antingen var vinden eller smärta. Eh?

Givetvis inser vi att Cousteau och hans mannar gjorde ett jättejobb och att de var pionjärer, men med tjugohundratalsögon ser det verkligen ut som en havets imperialism. Min darling undrade om inte Cousteau och hans anhang var sin tids Guillou...