Aj lööv mitt knas

Shit, alltså, för att ta fortsättningen/den långa historien av det som hände här i eftermiddags... Darling kompletterade just, eller snarare han berättade helt enkelt vad som hände. Han lastade in en drickaback från bilen direkt in i garaget utan att gå genom huset och när han höll i backen, som var full och alltså ganska tung, så skar han sig illa på en mattkniv som satt instucken i väggen och som en av snickarna som renoverade huset förra våren hade lämnat kvar!!! :-o Tänk om nån av katterna hade skurit halsen av sig på den, de är ju ofta där inne och leker.

Blodet stod "som en fontän", som han sa, och han högg tag i min Indochineskiva som han hade lagt bredvid. Den blev blodig och han blev orolig och ville tvätta av den (!). Så han gick in på toa med blodet sprutande, fortfarande utan att säga ett ljud till mig, och började skölja av skivan, men oj, det kom en massa blod på golvet, och oj, i handfatet, hur skulle han nu få bort det?!

Skölja, skölja, tvätta, tvätta, oj, golvet är ju helt blodigt, klinkern går att få ren men skarven är svår, den är ju vit, gnugga, gnugga, oj, vad blodet rinner, det kommer mer och mer! Frenetiskt tvättande badrummet (jag har ju sagt att darling är pedant!!) kom han till slut på att han nog borde hålla ihop såret. Och då var han, blodfobikern, tvungen att titta på det. Det svartnade för ögonen -- såret var jättedjupt! Det var då han fick den goda idén att hämta mig.

Men samtidigt var ju allt så pinsamt. Han vacklade runt och sa en massa konstigt (var fortfarande orolig för min blodiga skiva) och när jag då hämtade en stol och med bestämd röst försökte få ner honom på den för att han inte skulle svimma började han tjata om att grannarna inte fick se honom (?!!). Jag flyttade stolen bort från hallfönstret och lyckades sen uppenbarligen ta fram min officersstämma för han lydde faktiskt.

Sen var det ju bara allt det där krånglet med första hjälpen-väskorna/kuddarna... Det är ju bra om man vet vad det är i, eller om man åtminstone förstår vad det är när man ser förpackningarna, liksom. En av kuddarna fick sitt innehåll utspritt över hela golvet men det hjälpte inte det minsta. Och det kändes rätt hopplöst när vi dels inte fattade vad eller hur man skulle göra med grejerna, dels inte visste hur han skulle få hjälp. Jag är glad att jag kom på idén med vårdcentralen, faktiskt, och jag hade inte trott att man kunde få komma dit bara så där.

Jodå, när han väl hade kommit dit, kört med en hand på ratten och en i luften, hade det stått fyra personer redo! De ledde in honom i ett rum där två kirurger stod beredda i full mundering. Hemskt pinsamt, tyckte darling, medan han krånglade av sig jackan, det var ju bara ett litet skärsår! "Ni kommer ju inte att tycka att det här är nånting", sa han, "men jag tycker faktiskt att det är djupt!" Kirurgerna tittade på det och var överens om att det behövde sys och sen kom läkaren och gjorde det. Fyra stygn. Älskling är så stolt, hade aldrig blivit sydd förr. Sa till all personal han träffade på utvägen att han hoppades att det nu skulle bli ett snyggt ärr av det. Ja, han hade tydligen sprallat och sagt en massa knas till alla därinne, haha.

Sen berättade han livfullt och med massor av inlevelse hur han nere i såret hade känt igen underhudsfett och mördarmolekyler och allt möjligt, jag skrattade jättemycket fast jag egentligen inte kan för det gör ont i magen, men som tur var ringde telefonen sen och avbröt honom. Shit, jag har skrattat (och skrikit...) alldeles för mycket åt honom idag, nu ska jag se på film.