Överallt är hon

Nu dyker hon upp överallt i medierna och i min dator, tjejen, underbarnet, den smarta, kloka, vackra. Kan inte avslöja för mycket om henne här och nu... Jag mår så dåligt varje gång jag ser henne på grund av hennes far, nämligen. Pappan som var min chef. En stolt far, en psykopatisk chef.

När jag för några dagar sen såg hennes texter och hennes foto första gången högg det till i mig: Det är HON. Minns henne senast jag såg henne, tio år sen, stripigt hår, tandställning, tjocka glasögon och ett blygt "hej". Nu en beauty queen. With brains. Kan med andra ord gå hur långt som helst. Och jag hoppas verkligen hon gör det också. Inte för att han är värd det. Men för att det (väl?) vore Den Ultimata Hämnden mot honom.

Hon står nämligen för allt han inte är. Stark, klok, smart, säkert åt hans politiska motsats-håll. Han... han är (var) bara über-macho, alkoholist och jävligt oberäknelig. Älskade att trakassera. Han blev chef av en ren slump. Gamle chefen gick i pension, ingen annan ville. De anställda röstade fram honom, med kravet att han först skulle få läsa psykologi och personalfrågor. Detta krav körde personalavdelningen över.

Aldrig kan man tänka sig någon som så perfekt personifierar slicka uppåt--sparka neråt. Aldrig kan man tänka sig ett lismande som så blixtsnabbt slår om till... hat? Eller "bara" rädsla?

Jag hade dittills aldrig varit så jävla rädd för någon i hela mitt liv som jag var rädd för honom. Och han, vågar jag säga, på något sätt både älskade och hatade mig. Han älskade att jag började med att jobba gratis. Naturligtvis. "Vi måste tänka på bud-geten", som han alltid sa, med betoning på första e-et, och det var absolut inte menat som roligt. Han älskade att jag lärde mig fort och att jag tog på mig fler och fler arbetsuppgifter, att jag var snabb och serviceminded och rolig. Dock fick jag inte vara för rolig. Skämtade och skrattade jag med kunder/klienter i telefon (vilket råkade hända då och då...) kunde jag sen räkna med en sjujävlars avhyvling -- oftast ute bland de andra anställda och andra kunder, mer sällan inne på kontoret. Då fick jag höra att jag minsann inte fick ringa privat och sitta och tramsa på arbetstid, det spelade absolut ingen roll vad jag sa, han lyssnade bara inte.

Inte fan vågade jag käfta emot ordentligt heller! Jag var livrädd för honom. Detta var mitt drömjobb, jag ville verkligen gå vidare. Och jag ville verkligen trivas på jobbet. Fler än en gång rusade jag dock ut på toa och grät, fler än en gång hamnade jag på lagret, vildsint sparkande sönder kartonger.

Våra kunder kallade honom Gest*po (vill inte skriva ut det här), och det med all rätt. Hans lysande klarblå ögon slog ofta och plötsligt på mindre än en tusendels sekund om till blixtrande svarta hathål utan att man förstod det minsta. Han älskade att trakassera en, att hänga över ens rygg när man hjälpte sina klienter, tills man blev så nervös att man tappade sin penna och glömde bort vad man höll på med. Då hånade han en inför kunderna, det verkade vara det bästa han visste. Eller om man stod och slog i kataloger och pärmar för att finna uppgifterna som klienterna frågade efter, då hände det mer än en gång att han klev rakt på en och tacklade undan en, tog pärmen och försökte leta upp fakta. Snodde kunden mitt framför ens näsa, med andra ord. De måste ha undrat.

Det hela kulminerade med att jag satt kvar med en massa räkenskaper en mycket sen kväll. Han kom in till mitt kontor, smickrade mig och flörtade. Jag blev oerhört illa till mods, smickrad, generad, allt på en gång. Vi skulle gå och dricka öl, sa han, här kunde jag inte hänga hela natten. Tonen tålde inga motsägelser och vi gick tvärs över gatan till en krog där han var gentlemannen personifierad, tog min jacka och hängde upp den, bjöd mig på en stor öl, drog upp tändaren och tände mina cigaretter, etcetera, och fortsatte att smicka mig, alla mina företräden, min hjärna, min kropp, allt. Lite, lite komiskt var det, och pyttelite kul också, men mest otäckt. Hur bemöter man sådant här? På ett bra sätt alltså? Betänk att jag var jävligt rädd. Han hade hur många gånger som helst sagt att han mycket, mycket enkelt skulle kunna se till att krossa min karriär. Hur långt skulle han gå? Och hur skulle jag slingra mig ur detta?

Han berömde min flexibilitet, den framhöll han särskilt. Jag kunde ju göra allt på företaget nu, jag behärskade varenda arbetsuppgift! Då kunde jag inte låta bli att skämta: "Ja, snart kan jag öppna eget och konkurrera ut er!" Aj. Aj. Aj. Så säger man inte. En tusendels sekund och vidöppna flörtögon smalnar. Ur munnen fräser det fram, blixtsnabbt: "Du har ingen jävla chans i den här stan!!!"

Och så småningom kom det. Det jag hade väntat mig och väntat på. Frågan. Erbjudandet. "När man har varit gift så länge som du och jag", bla, bla, bla. Hur jag reagerade? Jag minns knappt, ärligt talat. Först och främst kändes det som ett jävligt dåligt skämt. Och vilken superkliché. Att karln bara kunde med. Skäms han inte?! Nej, uppenbarligen njuter han av situationen, suger in rök, kisar mot mig och avvaktar mina reaktioner. Som jag kommer ihåg det lyckades jag trassla mig ur det hela genom att skämta bort det. Skrattade, svarade ingenting. Ingenting. Hur kunde jag vara så jävla feg? Det har jag ofta undrat, och hatat mig själv för. För han gav inte upp...

...förrän långt senare. Utflykt till nöjesfält med jobbet. Vi dricker Irish coffee och han är höggradigt berusad, har druckit på vägen dit (det har vi säkert allihop, jag kommer inte ihåg). Han sitter bredvid mig, vi sitter allihop vid ett runt bord på en uteservering. Han flyttar sig närmare och närmare, gnider sitt vassa knä mot mitt lår. Det hela är mycket obehagligt och jag reser mig för att gå på toaletten. Han reser sig snabbt också och kliver med raska steg precis bakom mig.

Toaletterna är belägna på baksidan av restaurangen, i en barack. Jag går in på damernas och pustar ut. När jag kommer ut står han där och väntar. Röker. Vill prata. Ställer sig nära. Då kommer en av kollegerna. Han liksom hoppar bakåt och ser påtagligt besvärad ut. Gud, så pinsamt. Hon ser förvånat och fundersamt på oss, sen går hon in på toa. Han ställer sig så där nära igen, kör ner sitt ansikte nästan i mitt, upprepar sin fråga från kvällen på krogen, vädjar nästan, det blir så jävla patetiskt att jag mår illa. Kollegan kommer ut igen. Han tar åter det där skuttet bakåt och frågar, snabbt och liksom nervöst i ett andetag: "Skulle inte du på toa??" "Jag har varit", svarar kollegan, tittar lite på oss igen och går. Jag skyndar mig att följa efter henne.

Senare på kvällen vinglar vi runt lite på stan på väg till tågstationen och hemfärden. Då vågar jag äntligen. Jag säger ifrån, vänligt men bestämt, talar om att det han har föreslagit inte kommer på tal, och till min enorma förvåning låter han det vara där. Nu släpper han mig lite, nu kan jag äntligen gå och prata med de andra. Men på tåget hem klämmer han sig ner bredvid mig och sitter och skryter en massa, det är ganska jobbigt faktiskt.

Det slutade med att jag helt enkelt tog tjänstledigt (och därpå fick avsked på grund av något som kallas för arbetsbrist vilket absolut inte existerade) och kom därifrån. Han var besviken: "Jag hade stora planer för dig."

Well. Jag har klarat mig ändå so far...



Och naturligtvis varken kan eller vill jag svara på några frågor eller antaganden om vem tjejen eller hennes pappa är.