torsdag, april 06, 2006

Överallt är hon

Nu dyker hon upp överallt i medierna och i min dator, tjejen, underbarnet, den smarta, kloka, vackra. Kan inte avslöja för mycket om henne här och nu... Jag mår så dåligt varje gång jag ser henne på grund av hennes far, nämligen. Pappan som var min chef. En stolt far, en psykopatisk chef.

När jag för några dagar sen såg hennes texter och hennes foto första gången högg det till i mig: Det är HON. Minns henne senast jag såg henne, tio år sen, stripigt hår, tandställning, tjocka glasögon och ett blygt "hej". Nu en beauty queen. With brains. Kan med andra ord gå hur långt som helst. Och jag hoppas verkligen hon gör det också. Inte för att han är värd det. Men för att det (väl?) vore Den Ultimata Hämnden mot honom.

Hon står nämligen för allt han inte är. Stark, klok, smart, säkert åt hans politiska motsats-håll. Han... han är (var) bara über-macho, alkoholist och jävligt oberäknelig. Älskade att trakassera. Han blev chef av en ren slump. Gamle chefen gick i pension, ingen annan ville. De anställda röstade fram honom, med kravet att han först skulle få läsa psykologi och personalfrågor. Detta krav körde personalavdelningen över.

Aldrig kan man tänka sig någon som så perfekt personifierar slicka uppåt--sparka neråt. Aldrig kan man tänka sig ett lismande som så blixtsnabbt slår om till... hat? Eller "bara" rädsla?

Jag hade dittills aldrig varit så jävla rädd för någon i hela mitt liv som jag var rädd för honom. Och han, vågar jag säga, på något sätt både älskade och hatade mig. Han älskade att jag började med att jobba gratis. Naturligtvis. "Vi måste tänka på bud-geten", som han alltid sa, med betoning på första e-et, och det var absolut inte menat som roligt. Han älskade att jag lärde mig fort och att jag tog på mig fler och fler arbetsuppgifter, att jag var snabb och serviceminded och rolig. Dock fick jag inte vara för rolig. Skämtade och skrattade jag med kunder/klienter i telefon (vilket råkade hända då och då...) kunde jag sen räkna med en sjujävlars avhyvling -- oftast ute bland de andra anställda och andra kunder, mer sällan inne på kontoret. Då fick jag höra att jag minsann inte fick ringa privat och sitta och tramsa på arbetstid, det spelade absolut ingen roll vad jag sa, han lyssnade bara inte.

Inte fan vågade jag käfta emot ordentligt heller! Jag var livrädd för honom. Detta var mitt drömjobb, jag ville verkligen gå vidare. Och jag ville verkligen trivas på jobbet. Fler än en gång rusade jag dock ut på toa och grät, fler än en gång hamnade jag på lagret, vildsint sparkande sönder kartonger.

Våra kunder kallade honom Gest*po (vill inte skriva ut det här), och det med all rätt. Hans lysande klarblå ögon slog ofta och plötsligt på mindre än en tusendels sekund om till blixtrande svarta hathål utan att man förstod det minsta. Han älskade att trakassera en, att hänga över ens rygg när man hjälpte sina klienter, tills man blev så nervös att man tappade sin penna och glömde bort vad man höll på med. Då hånade han en inför kunderna, det verkade vara det bästa han visste. Eller om man stod och slog i kataloger och pärmar för att finna uppgifterna som klienterna frågade efter, då hände det mer än en gång att han klev rakt på en och tacklade undan en, tog pärmen och försökte leta upp fakta. Snodde kunden mitt framför ens näsa, med andra ord. De måste ha undrat.

Det hela kulminerade med att jag satt kvar med en massa räkenskaper en mycket sen kväll. Han kom in till mitt kontor, smickrade mig och flörtade. Jag blev oerhört illa till mods, smickrad, generad, allt på en gång. Vi skulle gå och dricka öl, sa han, här kunde jag inte hänga hela natten. Tonen tålde inga motsägelser och vi gick tvärs över gatan till en krog där han var gentlemannen personifierad, tog min jacka och hängde upp den, bjöd mig på en stor öl, drog upp tändaren och tände mina cigaretter, etcetera, och fortsatte att smicka mig, alla mina företräden, min hjärna, min kropp, allt. Lite, lite komiskt var det, och pyttelite kul också, men mest otäckt. Hur bemöter man sådant här? På ett bra sätt alltså? Betänk att jag var jävligt rädd. Han hade hur många gånger som helst sagt att han mycket, mycket enkelt skulle kunna se till att krossa min karriär. Hur långt skulle han gå? Och hur skulle jag slingra mig ur detta?

Han berömde min flexibilitet, den framhöll han särskilt. Jag kunde ju göra allt på företaget nu, jag behärskade varenda arbetsuppgift! Då kunde jag inte låta bli att skämta: "Ja, snart kan jag öppna eget och konkurrera ut er!" Aj. Aj. Aj. Så säger man inte. En tusendels sekund och vidöppna flörtögon smalnar. Ur munnen fräser det fram, blixtsnabbt: "Du har ingen jävla chans i den här stan!!!"

Och så småningom kom det. Det jag hade väntat mig och väntat på. Frågan. Erbjudandet. "När man har varit gift så länge som du och jag", bla, bla, bla. Hur jag reagerade? Jag minns knappt, ärligt talat. Först och främst kändes det som ett jävligt dåligt skämt. Och vilken superkliché. Att karln bara kunde med. Skäms han inte?! Nej, uppenbarligen njuter han av situationen, suger in rök, kisar mot mig och avvaktar mina reaktioner. Som jag kommer ihåg det lyckades jag trassla mig ur det hela genom att skämta bort det. Skrattade, svarade ingenting. Ingenting. Hur kunde jag vara så jävla feg? Det har jag ofta undrat, och hatat mig själv för. För han gav inte upp...

...förrän långt senare. Utflykt till nöjesfält med jobbet. Vi dricker Irish coffee och han är höggradigt berusad, har druckit på vägen dit (det har vi säkert allihop, jag kommer inte ihåg). Han sitter bredvid mig, vi sitter allihop vid ett runt bord på en uteservering. Han flyttar sig närmare och närmare, gnider sitt vassa knä mot mitt lår. Det hela är mycket obehagligt och jag reser mig för att gå på toaletten. Han reser sig snabbt också och kliver med raska steg precis bakom mig.

Toaletterna är belägna på baksidan av restaurangen, i en barack. Jag går in på damernas och pustar ut. När jag kommer ut står han där och väntar. Röker. Vill prata. Ställer sig nära. Då kommer en av kollegerna. Han liksom hoppar bakåt och ser påtagligt besvärad ut. Gud, så pinsamt. Hon ser förvånat och fundersamt på oss, sen går hon in på toa. Han ställer sig så där nära igen, kör ner sitt ansikte nästan i mitt, upprepar sin fråga från kvällen på krogen, vädjar nästan, det blir så jävla patetiskt att jag mår illa. Kollegan kommer ut igen. Han tar åter det där skuttet bakåt och frågar, snabbt och liksom nervöst i ett andetag: "Skulle inte du på toa??" "Jag har varit", svarar kollegan, tittar lite på oss igen och går. Jag skyndar mig att följa efter henne.

Senare på kvällen vinglar vi runt lite på stan på väg till tågstationen och hemfärden. Då vågar jag äntligen. Jag säger ifrån, vänligt men bestämt, talar om att det han har föreslagit inte kommer på tal, och till min enorma förvåning låter han det vara där. Nu släpper han mig lite, nu kan jag äntligen gå och prata med de andra. Men på tåget hem klämmer han sig ner bredvid mig och sitter och skryter en massa, det är ganska jobbigt faktiskt.

Det slutade med att jag helt enkelt tog tjänstledigt (och därpå fick avsked på grund av något som kallas för arbetsbrist vilket absolut inte existerade) och kom därifrån. Han var besviken: "Jag hade stora planer för dig."

Well. Jag har klarat mig ändå so far...



Och naturligtvis varken kan eller vill jag svara på några frågor eller antaganden om vem tjejen eller hennes pappa är.

16 kommentarer:

Anonym sa...

darling you... *kramar*

Anonym sa...

men gud - vilken upplevelse - kraaaam!!!!

Smarta Sara sa...

SHIT POMMES FRITES

Bra att du ifrån. Du ska väl inte må dåligt över hur du reagerade vid första tillfället - det var ju HAN som var grisapa.

Unknown sa...

ojoj, verkligen tur att du kom därifrån. Fy f-n vilken vidrig man. Usch usch.

Måste dock bara fråga: är han fortfarande chef och terroriserar sin omgivning? Hoppas inte!!!

Annika sa...

Usch och fy. Usch och fy.

crrly sa...

sofia: Heh. Nä... På nåt sätt så kom det fram att han inte var så bra med folk. Så nu sitter han instängd på nåt kontor.

alter ego sa...

Fy fan. Jag har ju själv haft liknande chef, så jag förstår precis.
Gillar för övrigt när du är lite mer personlig. Men - din blogg har fått spunk. I alla fall på min skärm.

Anonym sa...

Hej kompis! Din forna chef verkar ju vara en alldeles förträfflig person, med alla de egenskaper en värdelös chef och medmänniska behöver. *s*

Människor som han är inte helt ovanliga på chefsposter.... Som tur är så finns det även vettiga människor på sådana befattningar...

Kram Fredde

crrly sa...

alter ego: De är nog vanligare än man kan tro, dessa herrar... Min blogg ser knäpp ut ja, antar att det beror på att jag klistrade in Thinker-testet i inlägget ovan. Men ser ALLA inlägg konstiga ut?


fredde: Ja. Nu har jag världens bästa.

Efva sa...

Fan äntligen kan jag säga nåt utan att Blogger går sönder när jag vill säga nåt om det här! Yay!

Det är fan helt otroligt va man kan få stå ut med i chefsväg! När jag jobbade i England hade jag en helt psykopatisk chef (som alla brittiska toppkrögare verkar vara) som kastade kastruller och tallrikar omkring sig, alltid va redo att skälla ut folk för ingenting och som ständigt va på jakt efter kjoltyg.

Jag hade hört ryktet om hur han hade haft affärer hit och dit men inte brytt mig så mycket om det... förän en av hovmästarna tittade lite bekymrat på mig efter en vända i köket och sa "You'd better watch your back. Anthony's got his eyes on you."

RYYYYYYYYYYS! Han gjorde ju ingen hemlighet av det sen heller precis och jag hade mardrömmar om hur han trängde upp mig i korridoren till omklädningsrummet och jag gick aldrig ensam. I köket jobbade ett koppel svenska kockar som väl hörde ett och annat och som snällt brukade vänta på mig och göra mig sälskap hem (vi bodde allihop grannar).

Tvi vale.

crrly sa...

freja: Det är så JÄVLA vidrigt. Har du sett den här artikeln?

http://sydsvenskan.se/dygnetrunt/article127459.ece

Fruktansvärt bra, både otäck och komisk.

Efva sa...

*ler snett*

Ja jo alla dom där grejerna känner jag igen. Vi hade en tjej inne i varmköket på hela tiden jag va restaurangchef. Alla tjejer blir kallskänkor och det funkar inte på ett litet ställe. Dom måste kunna det varma oxå.

Värst va väl när nån slipsprydd herre klappade mig i rumpan (gissa varför tjejer föredrar att inte jobba i kjol föresten) och sa "stumpan, du springer och hämtar chefen så jag får tala me'an". Jag svalde surkommentaren, log sött och sa "Tja, chefen står framför dig och nej, du har ingen rekvisition så det blir ingen faktura. Vännen lilla."

Restaurangbranschen är egentligen inte värre än nån annan bransch. Det är bara det att det är öppet och uttalat där. Man ska inte tro att det egentligen är annorlunda på kontor. Bara man lyssnar lite noggrant så hör man ekon av det patriarkala samhället överallt. Tyvärr.

Anonym sa...

Well done!
[url=http://kbskowsl.com/hbma/xygj.html]My homepage[/url] | [url=http://rrurdewl.com/mnzc/wrzj.html]Cool site[/url]

Anonym sa...

Thank you!
My homepage | Please visit

Anonym sa...

Nice site!
http://kbskowsl.com/hbma/xygj.html | http://xpmnmhkj.com/ztxt/iiqc.html

Anonym sa...

You have an outstanding good and well structured site. I enjoyed browsing through it
salt water rinse after oral surgery skin care products ordering viagra Roker headphone Microsoft project 2003 training oregon dodge Dvd hilton paris sex viagra alternative