Danke für die Glückwünchungen

... som man säger på sin hemsnickrade tüska.

Allt har gått bra, hittills.



Men. Eh.

Hoppsan sa, liksom.

Här sitter jag hemma framför datorn i godan ro och läser trevligheter och funderar just på att så sakteliga masa mig ut i solen i trädgården... när plötsligt älskling, som har varit och storhandlat och håller på och grejar i garaget (drickabackar?) kommer och säger med extremt spänd röst: "Jag behöver din hjälp, fort, jag har skurit upp handen och blöder massor och svimmar snart!!"

Ojoj. Och när jag gick första hjälpen-kursen ingick det INTE att det blödande offret tjafsar och spjärnar emot när man först försöker trycka ner honom på en stol med huvudet mellan benen och handen högt istället för att han ska stirra runt.

Har ni en första hjälpen-låda eller -kudde hemma? Vi har bara i bilen (bilarna). Jag tog mig dubbelvikt (ja... är ordinerad sängläge och har ont!) ut till min bil och hämtade den största av första hjälpen-kuddarna. Ehh. Kände inte igen någonting som fanns däri! Så har ni en sån kudde kan jag varmt rekommendera att gå igenom innehållet i lugn och ro!

Efter en hel del tjafs om vad som egentligen var vad fick jag masa mig ut till bilen igen, nu efter kudde nummer två. Där hittade jag blodstoppare med en sån där linda jag var ute efter. Men i min första hjälpen-kurs ingick heller inte att offret fortsatte tjafsa och nu var något slags besserwisser om hur lindan skulle ligga runt handen! Gah. Extremt jobbigt. Och det gjorde jätteont i magen när jag blev upprörd och höjde rösten.

Som tur var så slapp han åka ända in till akuten utan ringde till vårdcentralen, som ligger två minuters körväg bort, och fick komma dit direkt. Hur skulle jag ha klarat att köra honom över en mil till akuten?! Har man varit sövd några timmar tidigare orkar man inte med det riktigt. Nä, nu fick han åka själv. Hoppas han inte svimmar...