Läkarna å den jobbiga patienten crrly

Diagnos: Ulcerös kolit. Det vill säga inflammerad tarm. Kan enklast beskrivas som att det är som ett blödande magsår men det sitter i tarmen.


På mig upptäcktes koliten för elva år sedan genom att jag lades in akut med blodiga diarréer. Ett totalt vidrigt bemötande fick jag. Efter flera timmars väntande med svåra magkramper på akuten fick jag vänta i ytterligare flera timmar, liggande ensam på en hård brits i ett kalt rum. Sedan skyndade två stressade läkare in och beordrade mig att dra ner byxorna och lägga mig på sidan, sen tryckte de upp en jäkla cykelpump i ändan på mig och pumpade upp ändtarmen. Rektoskopi fick jag senare lära mig att det hette. Gud, så jag grät och skrek, det gjorde så in i helvete ont och jag var jätterädd, fattade inte vad de gjorde. Sen gick de ut, pratade inte med mig alls.

Så kom de in igen efter ett tag och sa: "Du har en kronisk sjukdom och du är antagligen gravid", och så lämnade de mig ensam igen. Hade jag bara orkat så hade jag anmält dem, en massa annat sjukt hände där också, bland annat vägrade en sköterska att tro på att jag inte alls var avmagrad eller särskilt blek, det spelade ingen roll att jag sa att jag brukade se ut så här. Hon blev arg (!) och senare såg jag att hon i min journal hade skrivit att jag var just avmagrad och blek.

Gravid var jag inte men det var ovisst ett tag. En sköterska hade frågat om jag hade något p-medel och jag berättade att p-pillren var slut och att jag inte hade skaffat något nytt recept. Då tog de rutinmässigt ett gravtest också, bland alla andra tester. När jag hade lagts in och ronden kom nästa morgon tog de upp testsvaret: "Det står här att det var ett svagt utslag, hur kan det vara det? Du kan väl inte vara halvt gravid?" Vitrockarna stod i en ring runt min säng och stirrande anklagande. När jag sa att jag inte visste fick jag dessutom höra att jag var oansvarig. Jag var 24 år, gift och med fast jobb, jag förstod inte att det kunde vara så katastrofalt att då eventuellt vara gravid...

Jag låg inne i åtta dagar och det är de hemskaste åtta dagarna i mitt liv. Jag kommer inte ihåg så mycket, för jag var nog i ett chocktillstånd hela tiden. De gjorde gräsliga saker med mig som jag har förträngt och jag låg där med dropp och totalt sönderstuckna armar och händer. Det är en myt att man blir mätt av dropp, kan jag meddela. Och det var läskigt att till slut börja äta så smått igen, man har ingen styrsel på tungan. Ge mig blåbärssoppa och jag ser ut som en ettåring som vill äta själv...

När jag kom hem igen fick jag ett provsvar som visade att jag hade salmonella. Fattar inte alls varifrån, ett stort mysterium, jag hade inte ens varit utomlands på länge. Läste mig till att symptomen var blödande diarréer.


Ett år senare, när jag hade gått på medicinen Dipentum, fick jag läggas in igen. Fjorton fruktansvärda dygn. När jag slutade med medicinen under sjukhustiden blev jag bra igen... Läste sen att Dipentum kan ge blodiga diarréer. Men vad bra. Medicin mot blodiga diarréer som har en biverkning: blodiga diarréer...


Framkastade för min läkare teorin att de blodiga diarréer jag hade haft första gången jag lades in berodde på salmonellan och att det andra skovet berodde på Dipentumet. Då sa läkaren bara: "Medicin är ingen fast vetenskap", han menade alltså att det kan vara lite obestämt. Suck! Och när jag senare återkom med blodiga diarréer var han nästan triumferande när han sa: "Där ser du! Du har ulcerös kolit!" (Ja, men förlåt då, att jag håller hoppet uppe.)


Gjorde därpå misstaget att försöka diskutera sjukdomsorsak etc med honom, pratade om stress, hur man skulle tänka, leva och vad man kunde göra, men han viftade bokstavligen bort mig med orden: "Jag är specialist på det här området!" och så skyggade han med händerna runt ögonen (!) och zoomade in magen.

Nu fick det vara nog. Jag sökte istället hjälp hos homeopater, kinesiolog, kiropraktor och akupunktör, och blev hjälpt av kiropraktiken och akupunkturen. Till mina läkares stora förtret.


Jag har haft en enda bra magläkare under alla dessa år men fick bara träffa honom två gånger, sen flyttade han. Jag blir hela tiden uppskriven på en läkartjänst där de byts ut varje år. Så jobbigt. De är lika usla, konservativa och gammaldags hela bunten.

Har nog gjort mig helt omöjlig på avdelningen och sjukhuset, jag är ju en så jobbig patient som är påläst, ställer frågor, kommer med förslag och teorier om vad sjukdomen beror på och dessutom har mage att vilja prova alternativa metoder (det vill säga medeltida häxkonster, typ) för att om möjligt bli frisk.

"Nej hu, så hemskt, henne vill vi inte ha, istället ironiserar vi allt vad vi kan över allt hon säger, tycker, tror och anser för att hon inte ska vilja ha oss som läkare. Hon ska ju inte komma här och komma. Och de alternativa metoderna vägrar vi se som komplement till västerländsk sjukvård, istället ser vi sådant där som konkurrens! Tänk om alla skulle springa till sådana där kvacksalvare, då blir ju vi arbetslösa! Och vadå kropp och själ hör ihop, vilket skitsnack. Stress, det vill vi inte ens diskutera, ulcerös kolit sitter i magen, det är en ren tarmsjukdom och har absolut ingenting att göra med livsstilen eller hur man mår i övrigt."


Ja... jag ska kanske vara glad att jag missade min läkartid förra veckan? Även om det nu var en ny läkare igen, en kvinnlig, och hon dessutom har samma förnamn som jag! Orkar, vågar jag hoppas på att möta en klok och förstående läkare där den här gången eller ska jag söka mig någon annanstans?