Vinterminne

Sitter och rensar i datorn och bland mejl och grejer... Hittade nåt som väckte skojiga minnen till liv!

En gammal dagbok, från den 27 januari 2004:

Igår åkte jag pulka med en ny skojig bekantskap som heter Manne. Han är så jäkla rolig. Han köpte två pulkor, eller rättare sagt en röd fin pulka och ett gult fint tefat för att vi skulle kunna åka. Vi körde (han körde!) till Lunds högsta backar, och jäääklar. De var högre än jag kom ihåg! Jag hade bara varit där och traskat runt lite på sommaren, och det var säkert sex sju år sen. Då var det gräs och sol och inte snö och mörkt. Så det var nästan som att vara på ett nytt ställe. Utsikten var fantastisk, man ser hela stan där uppifrån. Vi gick och gick, uppför, uppför… Det var kulligt och backigt och ibland gick det lite nerför också. Då åkte vi pulka/tefat lite grann. Och så vidare uppför…

Den första backen vi testade var ganska kort, men brant. Sen var det skog. Manne åkte först. Det såg ut som gupp där nere, men man såg inte riktigt. Manne åkte tefat och spann loss, skrattade och tjöt och kastade sig slutligen av tefatet. Jag tog pulkan ner. Fort som fan gick det, *weeeeeeeeeeee* och jag försökte bromsa men det gick inte så bra. Farten var så hög att jag inte riktigt hann tänka. Plötsligt blev det svart framför mig och jag förstod att jag var framme vid skogen och beredde mig på att köra in i en klippa eller nåt. Det var ganska mörkt, som sagt. Men nä, jag föll mjukt, rutschade rakt in i skogen och in i en massa buskar. Där kunde jag inte ta mig upp för jag skrattade så dant (öschöttska). Fan, vad kul det var. Och ännu roligare blev det när jag märkte att jag hade kapat ett träd (ett litet visserligen, men ändå) i min framfart. Helt av, ba. Och vidare märkte jag att buskarna jag låg i var taggbuskar, det var ganska svårt att kravla sig upp när man dels satt fast i taggarna, dels höll på att kissa på sig av skratt. Ja, det gjorde jag faktiskt inte, det var tur att jag hade kissat innan vi gick. Det blir så pinsamt annars.

När vi nästan hade skrattat klart så traskade vi vidare, uppåt, uppåt. Ett par barn åkte förbi oss, men de körde ganska sakta, tyckte vi. När vi var allra högst uppe på toppen skulle vi åka ner, och det var rätt läskigt. Man såg liksom inte hur banan såg ut, om det var isigt eller snö, om det var gupp eller inte… Men träd såg man, det var dungar i backen här och var, och dem skulle vi ju försöka undvika.

Japp, jag rutschade utför. Fort som fan, brant som attan, hjäääääääälp! Svängen gick bra, och buskarna och träden fick vara i fred. Men en bit längre fram såg det ut att vara en kant, vad kunde finnas nedanför den, ett stup? Jag tog det säkra för det osäkra och körde ner stövelklackarna i marken. (Shit förresten, jag såg nog asrolig ut, för jag hade vimsat och glömt bort att jag skulle åka pulka med Manne direkt efter jobbet så jag hade lång jeanskjol som stod som ett segel, och så höga stövlar, snorhala…!)

Efter ett tag kom Manne också farande, då hade han varit med tefatet uppe i en skog i början av backen och haft fikapus eller nåt. Uppför backen igen, hej och hå, knata på, skratt och stoj och glam. Barnen var fortfarande kvar, de gick omkring med pulka respektive snowracer i mitten av backen ungefär.

Vi körde ner igen, nu hade jag tefatet, och jääääääääklar, vilken fart jag fick!! Tårarna sprutade av hastigheten och vinden och jag skrek av skräckblandad förtjusning. Det kändes som om jag skulle välta hela tiden och jag önskade att jag hade haft en störtkruka. Undrar just vilken fart man kommer upp i egentligen? Jag hann se att barnen stod i backen – mitt i backen – och jag skrek och hojtade. De flyttade sig inte ur fläcken! Trodde de att jag kunde styra??! Nä, jag forsade fram, rakt emot dem, och när jag var jättenära så kastade de sig undan åt var sitt håll – i sista sekunden verkligen. Gud, så pinsamt, jag höll på att meja ner dem!

Tefatet for vidare med mig på – ut i skogen igen. Jag lät tefatet sakta glida tillbaka och pustade ut. Nu stod tefatet stilla och jag lutade mig bakåt, la mig ner, alldeles utpumpad. Någon kom åkande emot mig och jag trodde först det var Manne, men det var ett av barnen! ”Det där var väl inte så bra va?” ropade en ljus pojkröst. ”Hur gick det? Har du slagit dig?” ”Nej, nej”, skrattade jag. ”Jag bara vilar!” Nu kom Manne också farande. ”Var det du som åkte rakt in i skogen förut??!” sa pojken nu. ”Jaa…”, det fick jag ju erkänna. ”Din kompis är helt galen!!” meddelade pojken, vänd till Manne. ”Ja, jag vet!” svarade Manne. ”Ska vi tävla???” undrade gossen nu, och vi kunde inte säga nej. Eller jo, jag sa nej först, men Manne övertalade mig. Jag fick ta pulkan, jag kände mig tryggare i den, även om det var marginellt.

När vi vandrade uppför igen sa pojken att vi var de knäppaste vuxna han hade sett och så undrade han varför vi åkte pulka. Själv var han 12 och hans kompis 14. Han fick gissa på våra åldrar och chansade på 22 på Manne och 20 (!!!) på mig, men som sagt, det var ju mörkt…

Vi skippade hastighetstävling (hur skulle vi ha mätt det?) och gav oss på åka-långt-tävling. Manne startade men for iväg åt fel håll på tefatet, så det slutade med att han vurpade över en brunn. Därpå for den minste killen iväg, och när han hade försvunnit bakom den stora kurvan gjorde jag mig beredd. Farten kändes åter vansinnigt hög, tårarna rann och pulkan försökte slita sig och kasta av mig. Läskigt kul och spännande! Svängen gick relativt bra men sen förlorade jag kontrollen – och körde upp i skogen som vanligt… Sen kom den andre gossen körande på sin snowracer – förbi mig men fortfarande på banan. Han slutade tvåa, och varken Manne eller jag hade kommit längre än den förste killen, så pojkarna vann över oss, och sen var det dags för oss att dra oss hemåt. Efter visst vimsande – Manne och jag har lika dåligt lokalsinne!! – så lyckades vi hitta bilen och så fick Manne med sitt färska körkort köra igen. Det tyckte han t o m var roligare än pulkaåkningen. Och han var duktig – det var inte alls lika spännande som i backen…

Förhoppningsvis ska vi åka nästa vecka igen, och förhoppningsvis kommer vi iväg lite tidigare så att det är ljusare ute – är det nån som vill vara med då?!

Hahaha, det var tider det. Nu ska jag äta chips med darling istället.