För att göra en kort historia lång...

En update, det här är så jävla tjatigt men ändå:

Sjuk 1.

Sjuk 2.

Och 2B.

Sjuk 3.


Allt detta på två veckor, gissa om jag är trött på skiten. (Och ja, ni med.)


Så jäkla många som har tjatat på att jag ska söka läkare, något jag absolut inte gör i onödan. För det första har jag mamma, distriktssköterska och oumbärlig. Hon ställer diagnoser och hjälper till på allehanda sätt, inte minst lite mer oortodoxa (häxmamma, hehe). Nu var jag dock tvungen att uppsöka farbror doktorn, dels eftersom jag är jäkligt nyfiken på vad tusan det här kan vara med feber som kommer och går (jag har aldrig feber annars! Aldrig!) och ledvärk som kommer och går, dels eftersom jag ju måste ha läkarintyg från den åttonde dagen som jag är hemma.

Sålunda klev jag upp vid åtta igår morse för att ringa vårdcentralen och få en tid. Hade då bara sovit några timmar eftersom darling är bortrest och jag då alltid vänder på dygnet men jag tänkte att jag får väl en tid på eftermiddagen så kan jag somna om när jag har ringt. Men nähej, så blev det inte. Till min oerhörda förvåning kom jag fram direkt och fick dessutom tid bara någon timme senare. Alltså fick jag kravla ur bingen. Vis av erfarenhet -- jag är vimsig och att sitta framför en doktor och redogöra för än det ena, än det andra när man dessutom har en "feberbakfylla" är inte det lättaste -- satte jag på datorn för att kolla denna blogg för datum och symtom, när började jag känna mig sjuk, hur kände jag då, hur länge har jag haft feber egentligen, etc, etc.

Medan jag tog fram frukost för att sitta med framför datorn medan jag skrev blev det plötsligt tyst och mörkt. Strömavbrott, fuck. Drog ur sladden ur datorn och satte mig istället med penna och papper vid köksbordet för att klottra ner allting, min sjukdomshistoria, det vill säga min så kallade anamnes (med betoning på e:et, har jag lärt mig [den hårda vägen...]). Så jäkla svårt, jag är så veckovill (efter semester och påföljande sjukdom, har inte jobbat många dagar efter ledigheten) och har fan inte en enda almanacka eller kalender i hela huset men jag tror att jag lyckades.

Fick dessutom med mig papperet (wow liksom) och åkte iväg i hällande regn och åska till vårdcentralen. Där var det också väldigt tyst och mörkt. Anmälan fick ske "för hand" så att säga och för betalning fick jag en plusgiroblankett för jag hade inga kontanter. Läkaren kom... Shit, han som jag har haft förr och har vissa kommunikationsproblem med, to say the least... Man kan nog, hur ogärna jag än gör det, skylla på eh, kulturella skillnader, på flera plan (språkligt och socialt). Jag har nämligen fått lära mig, efter elva år som patient, att vara "besvärlig" och går inte längre med på att läkarna gör vad som helst med mig utan att informera mig om varför och så vidare; jag sitter inte bara och niger underdånigt utan vill vara med i behandlingen av mig, liksom. Dessutom är jag inte säker på hur mycket svenska han talar/förstår egentligen, och så verkar han lite humorlös. Hahaha, det är ingen måtta på vilka krav jag ställer på läkare! ;)

Nå, jag var ändå tacksam att komma dit förstås, och så snabbt dessutom. Men farbror doktorn var inte alls på humör denna dag; när jag sa nåt skämtsamt om att det var mysigt med strömavbrottet (man fick lite luciakänslor, liksom) så snäste han av mig med att det minsann inte var kul när man jobbade, och jag skämdes och ångrade mig. Typiskt mig, en sån onödig jävla kommentar.

Väl i undersökningsrummet, på hans fråga om varför jag sökte hjälp, visade jag stolt upp mitt papper där jag hade skrivit min anamnes och sa att det lättaste var om han bara läste det. Det viftade han surt bort och sa att det var "bättre" om jag berättade. Men det var ju just det jag hade hoppats slippa! Till slut tog han mitt papper ändå men höll det bara under sitt block och så fick jag försöka berätta utan mina stolpar. Snopet. Jag tragglade mig fram, han var stressad och sur och visade det också, suckade högt och tittade på klockan och sa: "Jag vet inte när nästa patient kommer!"

Jag berättade om influensasymtom och ledvärken och illamåendet och bla bla, men inte förrän jag kom till de senaste dagarnas dåliga mage med blod från tarmen etc verkade han lyssna. Då ställde han följdfrågor, då antecknade han, alltmedan jag sa att jag själv kunde medicinera bort blodet, att det brukade jag göra samt att om jag nu ringde min magläkare och sa att jag blödde skulle han bara be mig höja medicindosen, för så brukar det gå till.

Ja, det verkade han också lyssna på men han blev irriterad och sur när han kom på att han inte skulle kunna ta några prover på mig eftersom de ändå inte kunde analyseras på grund av strömavbrottet, han sa att det var totalt meningslöst att jag hade kommit dit och att jag måste in till sjukhuset. Så fick jag vänta i väntrummet igen medan han skrev remiss till akuten och sen kom en sjuksköterska och lämnade den till mig medan hon frågade om det bara var en remiss jag skulle ha eller om det var något mer. "Eh, det tror jag inte", sa jag (för hur skulle jag ha kunnat veta vad läkaren tänkte?! Dessutom hade jag trott att han åtminstone skulle ha sagt adjö istället för att viska med sjuksköterskan bakom ett hörn.). "Nä, hehehe, för jag förstod inte riktigt vad doktorn sa!" fnissade sjuksköterskan. Suck.

Hem igen och packa en väska med tidning och äpplen och så åka in till sjukhuset. Regnet hade inte upphört utan slog ner kraftigare än någonsin och det var hög risk för vattenplaning så jag fick ta det lugnt. Hittade en parkering ... där det kostade 8 kr i timmen och där den förbannade automaten vägrade ta vare sig kort (möjligheten fanns inte ens) eller mina guldtior (som borde ha funkat). Ingenstans gick det att växla heller. Som tur var hade jag något kilo enkronor men det skulle ju inte täcka hela dagen, det räckte i drygt tre timmar. Jag fick chansa, helt enkelt.

Gick sen och yrade ett ganska bra tag, så klart, eftersom de har byggt en ny entré till akuten (eller en ny akutmottagning?) på ett undanskymt ställe. Hittade så småningom och satte mig i väntrummet ( konstaterade efter att ha läst ett stort anslag att jag skulle få vänta i 4 timmar +) och drog fram min remiss. Tror ni inte att gubbjäkeln inte hade skrivit ett enda ord om anledningen till att jag sökte hjälp utan helt och hållet hade skrivit om min blödande tarm?! Grrrr, vilken idiot. Det var lagom kul att räcka fram remissen till den mottagande sjuksköterskan sen och förklara att läkaren hade ignorerat mina egentliga symtom och istället koncentrerat sig på något helt annat, kort sagt att jag sökte för en helt annan sak än det som stod i remissen.

Nåväl, hon tog det med jämnmod och gott humör (mer än jag hade väntat mig faktiskt) och skrev och skrev medan jag pratade på och för mig själv undrade vad hon skrev egentligen; det jag sa eller det som stod i remissen?!). Hon satte också dit allehanda små digitala instrument på mig som mätte blodtrycket (manschetten pumpades upp av sig själv!) och syresättningen i blodet (en liten piff på fingret bara, inget ingrepp, inget blod! Som en liten lös krokodilklämma bara, fantastiskt).

Sen återstod bara den där berömda väntetiden. Ja. Jag var glad att jag hade min dagstidning och mina äpplen. Det är dock ganska intressant att se och höra folk. Den förståndshandikappade pojken som till att börja med högt och ljudligt ställde en massa varför-frågor till fadern för att så småningom övergå till att skälla på honom och till slut vara riktigt obehaglig. Den stackars äldre mannen i rullstol som den stackars taxichauffören (ja, det är ju synd om människorna -- och jag är inte ironisk, den här gången) efter att kringrusande ha ringt febrilt och länge bara fick lämna i väntrummet med de tröstlösa och föga hoppingivande orden det är nog din tur snart. Den andre stackars gamle mannen i rullstol som två sköterskor stod och skrek till rätt upp i ansiktet tills hans medföljerska protesterade det är varken fel på hans hörsel eller hans huvud. Det de frågade var också ganska bisarrt: Det kan dröja ett tag nu, sitter du bra så här, orkar du hålla dig uppe eller ska vi hämta en säng åt dig? Frågan ställdes i ett otal variationer utan att de fick en reaktion från mannen och jag undrade för mig själv vad tusan mannen skulle svara; hur vet man om man orkar om man inte har en aning om hur länge man ska få vänta och när man inte vet exakt hur trött man är och hur dåligt man mår, varför inte bara hämta en säng och sluta gasta?

Till slut blev det dock faktiskt crrlys tur. In med crrly i ett rum. Där fick crrly vänta igen... i säkert tre kvart. Glad åt att dagstidningen har många delar. Sen kom en söt pojkspoling in. Ujujuj, vad di är unga nuförtiden, di där läkarna! ;) Ja, han var AT-läkare (senare skulle min mor ondgöra sig över det faktum att de har oerfarna läkare på akuten, inte att undra på att väntetiderna blir som de blir, där måste man ju ha experter som kan fatta snabba beslut, säger hon). Han lyssnade och frågade, berättade att de hade haft fler patienter med liknande symtom men att de inte hade kunnat hitta några fel på dem men att han skulle säga åt en sjuksköterska att ta blodprover på mig för analys.

Väntetid igen. Jag hann både undersöka alla skumma instrument på rummet (en aning rastlös), ta en korridorpromenix och gå på toa, oroa mig en massa för det nu utgångna p-tiden, läsa igenom tidningen igen samt tröttna och försöka sova en stund, skutta upp från britsen igen och slöbläddra i en inredningstidning jag hittade, innan en sjuksköterska kom in och presenterade sig.

- Jag ska ta blodprov och ge dig dropp!
- Du ska vad?????
- Ta blodprov och ge dig dropp!
- Dropp. *ironisk och tvivelfylld röst*
- Jaa.
- Nä. Varför då? (Betänk att senast någon satte dropp på mig utan att prata med mig först om det så blev jag inlagd! I över en vecka!! Det har jag fan inte tid med. Särskilt mycket irriterade det mig att inte ens få veta det i förväg.)
- Det vet jag inte. Det står här att du ska ha dropp.
- Ska jag bli inlagd??
- Jag vet inte.
- Men jag vill inte ha dropp.
- Nä, då tar vi bara proverna.

Medan hon tappade mig på blod snurrade tankarna. Vad fan var detta?! Varför skulle jag få dropp? Jag är väl för tusan inte uttorkad, det har ju doktorn inte ens kollat, ska han lägga in mig, varför då, det här handlar ju bara om influensan, jag vill inte läggas in, och så säger de att sjukhusen är överbelagda, är det konstigt om de beter sig så här, bara slänger in folk med våld, läkaren måste väl för fan tala med mig, vad är det här, det här är ju sjukt, och så bara kasta in en sjuksköterska hos mig som inte får veta nåt och som inte kan svara på några frågor...

- Det tar en halvtimme nu att få provsvaren, det är väl inte så kul att sitta här inne och vänta, du kan väl vänta i väntrummet under tiden.
- Eh, ja, jag går ut och stoppar i mer pengar i parkeringsautomaten då, för tiden där har gått ut för längesen. Vad var det för dropp jag skulle få förresten? Hur lång tid skulle den påsen ta att tömma?
- Jag vet inte... Eh, fyra timmar ungefär.
- Jaha. Men fyra timmar??! Här?!
- Ja, det är vad du kan vänta dig att få stanna här idag ändå.
- Fyra timmar från nu??
- Ja, vi har så himla mycket att göra, och vi jobbar på så snabbt vi kan och det är minsann inte så lätt, och det är såna vansinniga väntetider nu, och...
- Ja... ja, det var inte så jag menade...
- Nä, som sagt, en och en halv timme från och med nu innan provsvaren är klara, så du kan ju, ehh, gå och fika eller nåt så länge.
- En och en halv timme? Jag tyckte du sa en halvtimme!
- Nej, nej, det tar sin tid det här.
- Jaha... Men då åker jag ju hellre hem så länge!
- Ja, gör du så, gör vad du vill...
- Jag kommer tillbaka om en och en halv timme då. Jag säger till ute i receptionen också.
- Ja, gör du det, vad bra, så ropar vi upp dig sen.


Jag åkte hem (inga böter!!) och åt en sen lunch, och det var då jag skrev mitt miniblogginlägg igår. Jag kallade det för "permission" för jag visste fortfarande inte om de ville behålla mig på sjukhuset -- och dessutom märkte jag senare att sjuksköterskan hade skickat hem mig med nålen kvar i armen!!! Alltså med en sån där liten tappkran som man kan tömma blod genom och sätta ett dropp i. Vad fan, liksom. Inte så bra att ha den där. Jag var så arg, så arg på den jävla läkaren också, vad menade han med dropp, varför hade han inte diskuterat det med mig???

När jag kom tillbaka var jag riktigt beredd på att få vänta igen. Jag hade letat reda på en annan parkering och betalat (med kort!) för fyra timmar, tio spänn i timmen, jag hade med mig godis och mer frukt plus ett par bra böcker. Jag tog av mig skorna och satte upp fötterna på en stol mittemot, satte mig tillrätta och hade det riktigt bekvämt, lyckades till och med nästan avskärma mig från stöket i väntrummet från en missbrukare som rusade runt och levde fan. Jag var så inne i boken ("Jonas Eckel" av Karin Fossum) att jag hoppade till när läkaren hade smugit sig på mig och med låg, dov röst sa mitt namn alldeles intill mig.

Han gjorde en gest mot sina papper och verkade vilja börja prata med en gång men så sa han vi tar väl det här inne, tacksam över att slippa dryfta dessa spörsmål ute bland de andra patienterna följde jag honom in på ett rum igen. Där förklarade han att mina prover såg jättebra ut och inte visade på vare sig infektion eller inflammation (då är det nog virus, sa mamma, det sa han inte ett ljud om), att mina vita blodkroppar visserligen var något förhöjda men att det inte berodde på någonting alls såvida det inte kunde kombineras med något annat.

- Har du nu någon annan fråga eller fundering?
- Ja, du hade sagt till sjuksköterskan att sätta dropp på mig... utan att diskutera detta med mig först.
Han såg glad ut, nästan stolt.
- Ja, nä, det var en ordination jag gjorde bara!
- Men sjuksköterskan visste ingenting heller om varför! Och jag hade gärna velat veta varför, jag visste ju inte om det betydde att jag skulle lägga in eller...
- Jaha, nä, det kanske var lite dumt, ja.
Jag gjorde en gest mot min arm. - Och så har jag har en nål kvar här...
Han log. - Ja, den ska vi se till att ta bort, så klart.
- Vad var det för dropp jag skulle ha fått egentligen då?
Han såg bestört ut. - Men vadå, menar du att du inte tog droppet ändå??
- Det är klart jag inte gjorde, jag visste ju inte vad det var för dropp.
- Äh, jag tänkte bara att du kanske var lite uttorkad bara, sa han lätt.

Suck liksom. Att bara förutsätta att jag är uttorkad utan att ens kolla upp det först. Och att bara tro att jag sväljer vad som helst, så fan heller. crrly bråkar alltid, det är en liten princip jag har. Jag vill åtminstone veta varför saker händer och varför saker ska hända med mig. Är det för mycket begärt?

Nåväl, läkaren bad om ursäkt, nålen blev urtagen av en annan sjuksköterska och jag kunde åka hem. Med en remiss till mag-tarmläkare imorgon visserligen, så lätt skulle jag inte komma undan. Nävars, jag är trots allt ganska tacksam över det ändå, för det är inte lätt att få tid till dessa magläkare, jag brukar bara få telefontider. (Men jag har redan medicinerat bort mina tarmproblem nu, jag kommer bara att få åka dit och säga hej jag hade lite problem med blod och så men nu har jag inte det längre, tack och hej!)

Heeelt slut efter den jävla dagen låg jag sen och halvsov i soffan framför Breakfast Club (som förtjänar ett helt eget inlägg!) innan mamma ringde (jag hade ringt henne då och då under dagen): Är du hemma nu? Bra, då åker jag och handlar och kommer snart! Min ängel till mor köpte en massa gott och lagade sen supergod mat och var hos mig hela kvällen och natten. Mys och just vad jag behövde.

Imorse var jag vaken en stund innan mamma åkte till jobbet, sen vaknade jag av mig själv vid kvart över tolv-tiden. Och kände mig så... konstig! På ett helt annat sätt än de senaste dagarna! Så... ny, liksom. Så klar. Allt var liksom tydligt, jag kom på vem jag var, jag kände vem jag var och vad jag gjorde, vad saker och ting luktade och smakade, alla färger var så klara.

Jag tror... att jag är frisk!!!!! :D