Min bil är inte lik nån annan bil...

...för min bil är en likbil. Eller ett lik. Död i alla fall. Gah.

Jag hade en sån jäkla tur imorse: tävlade som vanligt med darling om vem som skulle bli klar först (undra på att man är kroniskt stressad!) och hann före honom med någon minut. Ut till bilen, vred om nyckeln, tick-tick, sa det så blinkade ljusen och alla lampor på panelen. Sen stendött. Försökte vrida om nyckeln igen. Tick-tick.

Skuttade ut och viftade med armarna: "Min bil är död!"

Älskling for ut och testade han också. Tick-tick, sa den till honom också. Han öppnade motorhuven. Men då blev jag full i skratt. "Vad ska du göra där?! I mörkret?" sa jag. "Var är säkringarna?" sa han. "Äsch, dem kan man väl inte byta själv i alla fall!" sa jag, och så kläckte jag dagens mest briljanta idé (dittills i alla fall): "Vi kör svärmor till tåget, sen kör jag dig till jobbet och sen tar jag din bil! Du ska ju ändå resa bort!" Sagt och gjort. Och endast en timme försenad anlände jag hit. Men en sån jävla tur att man har två bilar liksom! Och att älskling inte hade huinnit åka! De allmänna kommunikationerna till mitt jobb är nämligen så gott som obefintliga...

Tro inte att jag fick något trevligt bemötande hos assistanskåren eller vad företaget nu kan heta, dock. En tant i någon växel ville inte låta mig lämna mitt jobbnummer utan bara mitt mobilnummer, "annars får man väl aldrig tag i dig", fräste hon. Vaaa, ursäkta, vad hade jag nu gjort för fel?! Tsss. Vilken kärring, vad vet hon om hur lång tid det skulle ta att komma till jobbet och vad vet hon om mina eventuella telefoner?! Jag lämnade båda numren ändå, på trots, så klart.

Har dock pratat med en bärgare och han lät redig. Puh.

Så ikväll väntar en träff med bildoktor.