torsdag, april 20, 2006

Läkarna å den jobbiga patienten crrly

Diagnos: Ulcerös kolit. Det vill säga inflammerad tarm. Kan enklast beskrivas som att det är som ett blödande magsår men det sitter i tarmen.


På mig upptäcktes koliten för elva år sedan genom att jag lades in akut med blodiga diarréer. Ett totalt vidrigt bemötande fick jag. Efter flera timmars väntande med svåra magkramper på akuten fick jag vänta i ytterligare flera timmar, liggande ensam på en hård brits i ett kalt rum. Sedan skyndade två stressade läkare in och beordrade mig att dra ner byxorna och lägga mig på sidan, sen tryckte de upp en jäkla cykelpump i ändan på mig och pumpade upp ändtarmen. Rektoskopi fick jag senare lära mig att det hette. Gud, så jag grät och skrek, det gjorde så in i helvete ont och jag var jätterädd, fattade inte vad de gjorde. Sen gick de ut, pratade inte med mig alls.

Så kom de in igen efter ett tag och sa: "Du har en kronisk sjukdom och du är antagligen gravid", och så lämnade de mig ensam igen. Hade jag bara orkat så hade jag anmält dem, en massa annat sjukt hände där också, bland annat vägrade en sköterska att tro på att jag inte alls var avmagrad eller särskilt blek, det spelade ingen roll att jag sa att jag brukade se ut så här. Hon blev arg (!) och senare såg jag att hon i min journal hade skrivit att jag var just avmagrad och blek.

Gravid var jag inte men det var ovisst ett tag. En sköterska hade frågat om jag hade något p-medel och jag berättade att p-pillren var slut och att jag inte hade skaffat något nytt recept. Då tog de rutinmässigt ett gravtest också, bland alla andra tester. När jag hade lagts in och ronden kom nästa morgon tog de upp testsvaret: "Det står här att det var ett svagt utslag, hur kan det vara det? Du kan väl inte vara halvt gravid?" Vitrockarna stod i en ring runt min säng och stirrande anklagande. När jag sa att jag inte visste fick jag dessutom höra att jag var oansvarig. Jag var 24 år, gift och med fast jobb, jag förstod inte att det kunde vara så katastrofalt att då eventuellt vara gravid...

Jag låg inne i åtta dagar och det är de hemskaste åtta dagarna i mitt liv. Jag kommer inte ihåg så mycket, för jag var nog i ett chocktillstånd hela tiden. De gjorde gräsliga saker med mig som jag har förträngt och jag låg där med dropp och totalt sönderstuckna armar och händer. Det är en myt att man blir mätt av dropp, kan jag meddela. Och det var läskigt att till slut börja äta så smått igen, man har ingen styrsel på tungan. Ge mig blåbärssoppa och jag ser ut som en ettåring som vill äta själv...

När jag kom hem igen fick jag ett provsvar som visade att jag hade salmonella. Fattar inte alls varifrån, ett stort mysterium, jag hade inte ens varit utomlands på länge. Läste mig till att symptomen var blödande diarréer.


Ett år senare, när jag hade gått på medicinen Dipentum, fick jag läggas in igen. Fjorton fruktansvärda dygn. När jag slutade med medicinen under sjukhustiden blev jag bra igen... Läste sen att Dipentum kan ge blodiga diarréer. Men vad bra. Medicin mot blodiga diarréer som har en biverkning: blodiga diarréer...


Framkastade för min läkare teorin att de blodiga diarréer jag hade haft första gången jag lades in berodde på salmonellan och att det andra skovet berodde på Dipentumet. Då sa läkaren bara: "Medicin är ingen fast vetenskap", han menade alltså att det kan vara lite obestämt. Suck! Och när jag senare återkom med blodiga diarréer var han nästan triumferande när han sa: "Där ser du! Du har ulcerös kolit!" (Ja, men förlåt då, att jag håller hoppet uppe.)


Gjorde därpå misstaget att försöka diskutera sjukdomsorsak etc med honom, pratade om stress, hur man skulle tänka, leva och vad man kunde göra, men han viftade bokstavligen bort mig med orden: "Jag är specialist på det här området!" och så skyggade han med händerna runt ögonen (!) och zoomade in magen.

Nu fick det vara nog. Jag sökte istället hjälp hos homeopater, kinesiolog, kiropraktor och akupunktör, och blev hjälpt av kiropraktiken och akupunkturen. Till mina läkares stora förtret.


Jag har haft en enda bra magläkare under alla dessa år men fick bara träffa honom två gånger, sen flyttade han. Jag blir hela tiden uppskriven på en läkartjänst där de byts ut varje år. Så jobbigt. De är lika usla, konservativa och gammaldags hela bunten.

Har nog gjort mig helt omöjlig på avdelningen och sjukhuset, jag är ju en så jobbig patient som är påläst, ställer frågor, kommer med förslag och teorier om vad sjukdomen beror på och dessutom har mage att vilja prova alternativa metoder (det vill säga medeltida häxkonster, typ) för att om möjligt bli frisk.

"Nej hu, så hemskt, henne vill vi inte ha, istället ironiserar vi allt vad vi kan över allt hon säger, tycker, tror och anser för att hon inte ska vilja ha oss som läkare. Hon ska ju inte komma här och komma. Och de alternativa metoderna vägrar vi se som komplement till västerländsk sjukvård, istället ser vi sådant där som konkurrens! Tänk om alla skulle springa till sådana där kvacksalvare, då blir ju vi arbetslösa! Och vadå kropp och själ hör ihop, vilket skitsnack. Stress, det vill vi inte ens diskutera, ulcerös kolit sitter i magen, det är en ren tarmsjukdom och har absolut ingenting att göra med livsstilen eller hur man mår i övrigt."


Ja... jag ska kanske vara glad att jag missade min läkartid förra veckan? Även om det nu var en ny läkare igen, en kvinnlig, och hon dessutom har samma förnamn som jag! Orkar, vågar jag hoppas på att möta en klok och förstående läkare där den här gången eller ska jag söka mig någon annanstans?

17 kommentarer:

Anonym sa...

det också... nä - stackars dig. Om jag kunde skulle jag bjuda dig på fika! kram

Sanna sa...

Men hu vilken historia. Usch kan ju inte säga direkt att jag är förvånad heller eftersom mina egna erfarenheter av den svenska sjukvården inte heller har varit direkt lyckade.
Grattis till ljuspunkten dock. =)

crrly sa...

sara: Hehe, jag bråkar överallt... ;p Fikar med dig gör jag gärna! :)


sanna: Man kanske skulle emigrera. Sjukvården i Kina botar ulcerös kolit, enligt egen utsago.

Anonym sa...

Crrly: Om det är en kronisk sjukdom ska man väl inte säga: "Krya på dig!". Men jag säger det ändå.

carra sa...

Jag har sjukhusskräck sedan barnsben, och inte blir det ju bättre av att läsa sådant här! (OBS att jag inte anklagar dig, bara läkarkåren) Min mamma sa alltid att man måste vara frisk för att orka vara sjuk, d.v.s orka strida för sin rätt när man är sjuk. Det är så sorgligt att höra att det inte verkar ha hänt något alls sedan den tid hon var inne i sjukhussvängen - på senare delen av åttiotalet... :(

Många kramar till dig, stå på dig, även om jag förstår att det är jobbigt ibland!

Anonym sa...

strongt att du delar ut dina upplevelser med oss okända... =)

Det regnar här idag. Och jag sitter och gråter över apor.

Anonym sa...

*kram*
Need I say more?

Anonym sa...

Mår nästan illa när jag läser din berättelse över hur de blivit bemött i sjukhusvärlden. Det är makalöst att läkare kan vara så enkelspåriga och konservativa. Jag hoppas att din nya läkare kan dra upp betyget för dem och att du blir hörd den här gången.

Unknown sa...

nehej vilka galningar du mött. får de inte lära sig något om humanitet på läkarutbildningen eller?

hoppas hoppas att din nya läkare är bra!!

håller tummarna!

schmut sa...

ja, inte ger det här inlägget en mer hopp om vården. ibland när jag tröttnar på vevan, ayy få skrämmande mediciner och 55 olika diagnoser för två problem, så brukar jag ta en paus...och sedan söka ny hjälp från början. gå till vårdcentralen, berätta historien och be dem dra igång det. ofta har vårdcentralerna unga läkare som är gör sin allmänpraktik där för att sedan specialisera sig och det är guld värt. ibland har de ett nytt sätt att se på saken.

en dum fråga dock, är du vegan? tänkte på dina länkar och så. det var något som hjälpte mig attans mycket, att gå från vegetarian till vegan. jag fick mycket mindre problem med magen. jag har testat allt i matväg från stenålders till blodtyps-dieten till omni och inget fungerar så bra som när jag äter vegan med fokus på frukt, nötter och frön.

......... sa...

åhhh din stackare!

tur att det är sån styrka i dig!
själv hade jag lagt mig ner och gett upp.
men du, det finns hopp! vår doktor Hus här i hålan är helt super! Och sen känner jag en annan läkare som är utbildad delvis i Tyskland o där har de en HELT annan syn på alternativ läkekonst, tyvärr får han ju inte ens rekommendera nåt här i Sverige. Du kanske skulle åka till Tyskland! Stäm skiten ur de första läkarna och åk sen till Tyskland för pengarna.

stor kram och hoppas att nästa läkare inte är så knäpp. Och vaddå exakt vetenskap? vad väntar du dig av folk som får sin examen i ett flingpaket????

crrly sa...

johnny: Tack! :) Jo, det får man gärna säga. Jag ser "kronisk" numera som lika med "långvarig", inte "obotlig".


carra: Din mamma har rätt, tyvärr. Och förjävligt är det! Kram tbax.


morry: Asch, var tvungen att få det ur systemet på nåt sätt... Apor?


anstai: Nej, det behöver du inte! :) Kram!


annika: Det är så vidrigt, så vidrigt... inte klokt. Och att man dessutom måste försvara det utseende man råkar vara född med...!


anna: Då skulle du höra alla detaljer! ;) Nävars, ja, det är skit att så många läkare som är inriktade på status och forskning överhuvudtaget har patienter...


sofia: Fem poäng psykologi läser läkarna, har jag hört, och alternativmedicin ingår inte, tyvärr. Tack för tumhållning!


schmut: Ja, jag är vegan (står ju överst här på sidan t ex! ;) Kan dock inte säga med säkerhet vad som är bra och mindre bra för mig. Läkarna är arga för att jag var lakto-ovo-veg förut och inte är de gladare nu när jag är vegan, men något annat var väl inte att vänta. Jag fick åtminstone en dietist att läsa på, för vegankosthållning ingår inte i dietistutbildningen!!!!!!!! Hon var dock efter påläsning mycket nöjd med hur jag äter.


monstermamman: Eeh. Jag ska ju inte klaga om man jämför med hur du har haft det, men... :p Kram!

Anonym sa...

Blir påmind om att jag inte har en susning om vad jag skulle ta mig till om jag blev sjuk och inte hade möjlighet at kontakta mamma. Undras om jag borde ta reda på sånt. Vet inte alls vart man vänder sig och så vidare. Mamma har alltid tagit hand om det mesta på egen hand och har det varit nåt hon är för kass på för att fixa själv (ovanligt, hon verkar kunna det mesta inom medicin) så har jag hamnat direkt hos rätt specialist och hon har järnkoll på alla köer så hon vet var man slipper köa och så vidare.

Om Kina: Kinesisk sjukvård och sjukvård i de flesta kommuniststater är ofta lika ointresserade av statistik som många alternativmedicinare. Det kan hända att de botar ulcerös colit, men säger uppgifterna nåt om hur många som botas? Botar de alla eller en patient på miljonen? Blir de andra bättre eller sämre?

Nu är inte all vård där usel, mamma åkte över dit och lärde sig lite operationsmetoder förrförra sommaren. Däremot var kinesernas kinnosyn vidrig. När hon skulle checka in på hotellet ignorerade hotellpersonalen henne totalt, absolut inget hände förrän lillebror kom fram och sa precis samma saker som hon just sagt...

crrly sa...

rasmus: Jag var till hälften ironisk när jag skrev om att emigrera (även om jag säkert borde kunna söka vård i Danmark eller Tyskland t ex istället för här i Skåne, och Kina var bara nåt jag drog till med. Medan jag skrev det kom jag att tänka på det jag hade läst om att de kunde bota uc. Så då passade det ju bra liksom...

Anonym sa...

Jodå, det ante mig. Jag har för vana att lite då och då låtsas att jag inte begriper skämt och ironi. Ibland kan det ha sina fördelar.

Och kineserna har ju knappt en och en halv miljard invånare så de har ju lite patienter att öva på så de kan nog bli bra på en del saker.

Bara för att så fick jag för mig att berätta lite om vad mamma lärde sig i Kina: Ansiktsförlamningar. Här i väst försöker vi göra nåt saken genom en tvåstegsprocess: Först transplanterar man en nerv, sen väntar man sådär två år på att nerven ska växa fast, sen transplanterar man en muskel. Det funkar bra men dels är det dyrt och dels är det inte kul för patienten att behöva genomgå två operationer.

Man har försökt göra alltihop i en operation men problemet är att muskeln blir ledsen när den inte har nån nerv att prata med och hinner tyna bort och dö innan nerven vuxit fast. Kinesen har tagit fram en metod för att transplantera en muskel och dess nerv på samma gångoch tydligen lyckats. Nu har mamma provat hans metod på tre patienter, fast tyvärr tar det ju ett år eller två innan hon vet om det funkar. :/

crrly sa...

Oj. Coolt, låter spännande ju. Min mamma har också jobbat i Kina, på sjukhus i Shanghai, tror jag det var, med akupunktur.

Anonym sa...

"Ett år senare, när jag hade gått på medicinen Dipentum, fick jag läggas in igen. Fjorton fruktansvärda dygn. När jag slutade med medicinen under sjukhustiden blev jag bra igen... Läste sen att Dipentum kan ge blodiga diarréer. Men vad bra. Medicin mot blodiga diarréer som har en biverkning: blodiga diarréer..."
Hahahaha :-D Oslagbart kul! Haha
Hoppas dock du är bättre nu. Är du?
/Ronny
ak_erik@yahoo.se