Äh.

Skulle ha skrivit blogginlägg för nån timme sen, men kom av mig... På grund av det förra inlägget. Det väckte en massa uppdämd irritation. Fan.

Well, det jag skulle uppdatera om handlade om hur förvånad jag är över att jag är ganska nervös över att kollegerna ska komma hem till mig idag. Brukar aldrig bry mig, liksom, folk får ta det för vad det är, jag städar inte ihjäl mig, skulle heller aldrig falla mig in att be om ursäkt om det är stökigt (ofta är det väl ganska överdrivet att göra det?!) -- men nu, nu har jag städat och putsat som aldrig förr, jag har skakat kuddar och filtar (en kollega är allergisk), jag har förberett massor med dukningen (blir buffé från favoritstället, igen!), dammat på en massa konstiga ställen, etc, etc. Min darling är förstås själaglad och förbereder ett tal där han ska framföra sin tacksamhet över att de kommer hem till oss så att jag städar så fint, och så ska han be dem komma hem till oss varje vecka.

När jag kom hem igår luktade det sopor och surt. En sån där irriterande lukt som sticker och bränner i näsan och nästan ger en dålig andedräkt bara av att andas in den. Jag tvättade och skurade i hela köket, inklusive mikron och mikrolocket, letade i varenda skåp efter potentiella stinkkällor, bar ut återvinningskassarna från städskåpet ut i garaget, bytte disktrasa och diskborste och slängde rotborsten (eller vad den nu heter), tömde soporna, diskade ur kattmatsskålarna (men de får ju bara torrfoder ändå)... allt till ingen nytta. Imorse luktade det ändå. Till slut lokaliserade jag lukten till en tom, ursköljd aloe vera-flaska på tork på diskbänken! Herregud. "Det kan väl inte vara DU som luktar?!" sa jag till den. Johoodå.

Skönt att jag löste det mysteriet. Jag var lite orolig där ett tag. Tänk om vi varken skulle kunna vara inne eller ute ikväll?! Ute i trädgården vet jag nämligen inte om man kan vara... skatorna för ett regelrätt (vilket uttryck) krig mot katterna nu. Och jag förstår dem!! Fy fan, så vidrigt det är. Pratade med en granne igår, han hade också fått ta hand om en död skatunge som låg mitt på gräsmattan! Lilla katten, vad gör du, och varför? Vidrigt, fruktansvärt. Skatorna blir galna nu bara man öppnar altandörren, och katterna blir hela tiden injagade i huset. Ett jävla skränande är det hela tiden, outhärdligt. Vilket bara gör vår sorg större över det som hände i måndags.

Så här års brukar detta skatpar sitta på granntaket och visa sina ungar hur man flyger. I år har de inga ungar kvar. Är det konstigt att de är galna av förtvivlan och sorg? Ja, jag är skitlöjlig men jag har så jävla dåligt samvete.