Vardagsdrama(tik) [Nu med bild]

Jag känner skuld, skam, ånger, illamående, sorg, allt i en osalig blandning.

Satt igår i trädgården och läste och slöade och myste... när jag hela tiden blev störd av skatornas ilskna kraxande och skränande. Vi har ett skatpar som bor i en gran och som vi, särskilt älskling, har följt på nära håll i flera år när de lär sina ungar flyga från ett granntak. Nu var de mycket upprörda över att lilla katten var med mig i trädgården, men det var väl ändå överdrivet, tyckte jag som flera gånger irriterat fick resa mig och rusa iväg över gräsmattan, vilt viftande med min DN för att skrämma iväg dem.

Efter en stund kom älskling, som också hade förundrats över fåglarnas oväsen, och meddelade att det inte var så konstigt att skatorna var arga; den stora katten satt under deras bo och glodde på dem.

Framåt kvällningen tog vi en promenad och när vi kom tillbaka såg vi under granen en liten ursöt skatunge sitta och plira mot oss med sina pepparkornsögon. Alla som har sett en skata på riktigt nära håll vet hur vackra de är, hur vingarna skimrar i metalliskt blått och grönt, och den här ungen var inget undantag. Men det var oroande att se den på marken -- var var våra katter??!

Älskling ville genast rädda ungen upp i boet och tog ett par steg närmare den men de stackars föräldrarna började genast skräna i panik så det fick han ge upp. Dessutom har jag för mig att man aldrig ska röra fågelungar för då vill inte mamman ha tillbaka den (eller gäller det bara rådjur?) så han fick inte röra den för mig heller. Den lilla skatungen var så otroligt söt, haltade runt lite där i granriset men såg annars inte skadad ut, haltandet kunde bero på att det inte var så lätt att gå där, och så hade den hicka eller nåt! Såg jättesött ut.

Vi tog in den stora katten men hittade inte den lilla. Efter ett tag gick vi ut för att se hur det hade gått och då var skatungen borta. Det tog vi som ett gott tecken, den måste ha räddats av sina föräldrar eller lyckats flyga upp till boet eller nåt.

Men imorse... vaknade och tittade ut på gräsmattan. Där ligger nåt... svart ... och platt... vad är det, säg inte... är det...? Usch, usch, usch, rys, öppnar altandörren för att kunna se bättre, men ser fortfarande inte riktigt vad det är. Sneglar mot hammocken, jo då, där ligger den lilla katten, hon har tillbringat natten där som vanligt. Hon plirar mot mig med pömsiga ögon och sträcker på sig.

När jag kommer ut ur duschen har älskling bekräftat att det är den före detta skatungen som ligger där mitt på gräsmattan, och den lilla katten ligger nu i min säng med huvudet på en tass och spinner jättehögt så fort man kommer in i rummet.

Darling tog en kasse och en spade och gick för att ta bort fågeln. Skatornas skränande slog nästan lock för öronen på mig trots att jag var på andra sidan huset.

Hur fan är man funtad egentligen när man helt kallblodigt mördar en liten unge mitt framför ögonen på föräldrarna? Bara på kul?

Kan ingen uppfinna en katt som inte har några dödarinstinkter så länge den inte behöver det för sin egen fortlevnad?

Det är så jävla sorgligt.




Här är vår högst normala jägar-psykopat och
vårt lilla keliga gosetroll i en och samma misse...