crrlys december

Hå och hej, december redan, och till och med slut snart?! Hjälp. Det är tjatigt med alla stressinlägg men den här hösten har varit totalt sjuk; så absurt mycket att göra och så pyttelite tid till det har jag aldrig, aldrig någonsin haft förut. Det mesta av det har med adoptionen att göra*, och en väldigt stor del också hussäljandet. Det tar mycket på krafterna att tjafsa med sjuttioelva myndigheter och rodda klantverkare och hantverkare samt storstäda huset vareviga vecka inför visningar. Och nej, ingenting av någonting är klart än, men nu är det ju snart jul (hallå!) så nu pausar vi lite och så tar vi nya tag nästa år!

Pausar förresten? Ptja, den här pausen är i allra högsta grad påtvingad faktiskt -- av den mängd läbbiga symtom min kropp nu samlar på kan jag nämna feber (vilket jag aldrig någonsin brukar ha), yrsel, matthet, lock för örat, rinnsnuva, täppt näsa, halsont, värk i bihålorna samt sprängvärk i ett öra. Ack och o samt ve. Jag som dessutom skulle passa på att tjäna lite extra fickpengar genom att jobba på mina vanligtvis lediga dagar nu, men så går det.

Strax ska jag i alla fall åka och hämta mini-crrly, som alltid är så omtänksam, särskilt när någon är sjuk: i fredags kväll satt hon bredvid mig där jag låg i soffan, och proppade in chips och starka halstabletter i munnen på mig för att jag skulle bli frisk snabbt. Mitt lilla lyckopiller.

Jag ska försöka skärpa till den här stackars eftersatta och bortglömda bloggen, och därför önskar jag inte god jul nu -- det får bli ett särskilt inlägg när det närmar sig mera.

(Och jag har svindåligt samvete över alla jag försummar, jag tänker på er konstant och skriver en massa långa mejl i huvudet hela tiden men problemet är att lyckas sätta sig och klottra ihop något också! Utlovar bättring där också. Saknar mina vänner!)


Tills vidare finns jag som vanligt i december mest hos Lotten.

Ciao.


* Vill du läsa adoptionsbloggen så mejla mig på crrly snabela animail punkt net så får du en inbjudan.

Låt barnen komma till mig ... eller?

Vi har varit på Mini-crrlys första kyrkokonsert. Vi är inte ett dugg kyrkliga av oss, av flera anledningar, och nu blev vi verkligen påminda om en av dem: statskyrkan är stel och tråkig, och för att gå dit måste man anlägga en sur och snipig min samt ta allt på största gravallvar. Att som vi ta med en lugn men glad tvååring på konsert borde det vara dödsstraff på, tydligen.

Ja, Mini-crrly var på ett strålande humör, men spelade verkligen inte över. Hon pratade glatt men relativt lågmält innan konserten började, men så var det ett allmänt sorl också, så det var verkligen inte bara hon som hördes. När konserten började la hon sig i min famn, lyssnade till skönsången och njöt. Sen blev hon förstås lite rastlös och klättrade lite på oss, men fortfarande på ett bra humör och tyst. Att hon sen sa: "Mamma, dom sunger högt, aj, mina öjon" och dessutom upprepade "Aj mina öjon" när det blev tyst mellan två sånger var ju lite olyckligt men är det så farligt?

Okej, ett par "bajs!" kom det sen också ur hennes glada mun men när vi inte reagerade nämnvärt på det var det inget hon upprepade och således inte mycket att ge oss onda ögat för ... eller?

Sen var det faktiskt inga utrop eller högt pladder utan mest stillasittande i vårt knä (hur många tvååringar klarar det?) och lite ritande på kvällens programblad. Tydligen störde sig ett antal surgubbar och tillika kärringar på oss ändå, för min mamma som var med hade vänligheten (?) att rapportera vad folk runtomkring oss sa, något jag faktiskt inte hörde själv.

Nä, jag tyckte att dottern skötte sig lysande, naturligtvis, annars hade vi ju gått ut därifrån med henne! Hon, liksom de flesta andra barn, älskar ju sång och musik och att komma ut bland folk -- att låta bli att ta med henne på konserten fanns det ingen anledning till, och vi har inte ändrat oss efter kvällen utan är riktigt stolta.

Men när vi gick ut sa mamma till mig att hon hade haft god lust att säga till de som störde sig: "Låt barnen komma till mig, eller hur det var det? Även barn ska vara välkomna i kyrkan!" Jag instämde: "Ja, det är ju sorgligt att samhället ska vara så barnfientligt! Inte konstigt att kyrkorna förlorar folk om man inte är välkommen! Men jag hörde faktiskt ingenting!" Då menade jag naturligtvis några klagomål. Genast smög det upp nån spacklad kärring vid min sida och sa med vass och gäll röst: "Det gjorde inte vi heller!" Jag hade redan vänt mig om och tänkte absolut inte vända mig tillbaka mot henne, det var hon bara inte värd, så hon fick upprepa sin replik med ännu vassare och gällare röst utan att jag reagerade.

Väl ute ur kyrkan väntade vi in min mamma med väninna och då tittade jag efter tanten som hade varit så fyndig men då gömde hon sig väl inne i kyrkan.

Nej, jag undrar verkligen hur dessa surgubbar och kärringar tänker. Mitt barn uppför sig mer exemplariskt än vad de gjorde, det är ett som är säkert, och vi sa till henne fler gånger att hon var så glad och gullig och att det hade varit så roligt att ha med henne. Det var skönt att ingen sa något direkt till henne i alla fall, och vi såg till att vara diskreta när vi diskuterade detta vi vuxna sinsemellan, för någon skugga ska minsann inte falla över henne. Inte över oss föräldrar heller, men det lär dröja innan vi uppsöker ett sånt barnfientligt ställe igen. Synd för dem!

-----

Ser att John Lennon här på min sida har ett väldigt passande citat idag:


Jesus was all right, but his disciples were thick and ordinary. It's them twisting it that ruins it for me.


Så sant som det var sagt.



Uppdatering dagen efter:

Mini-crrly var nog en av de mest uppmärksamma under konserten igår kväll. Idag när vi har lyssnat på liknande musik här hemma på en skiva sa hon varje gång hon kände igen en sång från igår: "Mamma, mamma, den här var igår i kyrkan!"

Minsann.

Maxat, taxat

Swenglish på hög nivå, och fantasin blomstrar. *host*

Två bilder tagna med någon halvminuts mellanrum på en Ica Maxi (jag säger inte vilken!):

Little jellies for the tub... bad jellies. Of course.

... And here we have the fun... fanny garden,

er, bloms! Yes, yes, fanny garden bloms!

Bissi bissi

Om nån undrar vad jag pysslar med när jag inte bloggar så kan jag meddela att denna vecka har bestått i att rodda 10--15 olika hantverkare. Samtidigt. Ensam. Varje dag. Samt informera, visa och leda (samt antagligen förvirra) ett antal andra olika yrkesmän och
-kvinnor -- på en och samma gång som jag har försökt hålla ungen på gott humör.

Och tja, så har jag fått ett och annat psykbryt och sammanbrott också. Förvånansvärt ofta har dessa saker inte sammanfallit.

Men den här veckan vill jag helst aldrig göra om. Någonsin. Tack.

PMS?

Om en och en halv timme är jag hemma och vräker i mig mina Anthon Berg.
*nedräkning pågår*

Un poco cansada

Det går inte att beskriva min trötthet imorse när väckarklockan ring... eh, när klockradion började väsa och fräsa. Det går inte att få in någon station ordentligt, så det är tur att jag är så lättväckt. Jag snoozade ett par gånger, och sen insåg jag att jag måste upp, hur inne i drömmen jag än var. Min första medvetna tanke då var: "Un poco cansada!" Hilarious faktiskt, jag visste inte ens att jag visste vad "lite trött" hette på spanska! :-) Dessutom är det rätt så hysteriskt kul med det enorma understatement som det var.

En häftig grej är att "vila" heter "descansar", vilket ordagrant betyder "att avtrötta (sig)". Smart, tycker jag.

PS. Herta Müller? Henne har jag missat! Ser fram emot att göra fruns bekantskap.

Babblapapa?

Måste bara visa något helt oavsiktligt komiskt som hamnade så när jag städade undan i somras hemma hos pappa. Barbapapafigurerna är från en mobil som mamma gjorde när vi var små och som hängde ovanför skötbordet. Nu när jag hittade dem var de lösa, och jag rafsade snabb tihop dem och la på pappas skrivbord. Där låg redan en tidning... och voilá, har man lika fånig humor som jag så tycker man att det lilla collage som råkade bildas är jättekul:




Barbafamiljen som sommarpratare?! Tänk bara, det vore nog intressant! Vem av barnen skulle prata om hur det är att växa upp i en storfamilj och ha X antal (hur många är de?) syskon? Hur många skulle ta upp för- och nackdelar med att alla har olika färger? De olika intressena är ju kul att beakta, ett sommarprogram om djur och natur (miljöpproblemen?), ett om -- eeh -- styrketräning och kanske problematisera lite kring dopning, ett progrm skulle givetvis röra sig om musik etc, etc.

Kontraktskrivning!!!

Herregud, hjälp, hjälp, hjälp, huset är vårt!!!!!! Ikväll skriver vi kontrakt!!!!! :-) :-) :-) :-) :-)

HURRAAAAAAA!!!!!!!!!!!!!

Healingen, adoptionsbloggen

Nu har jag blivit healad av min indiska guru vid ett flertal tillfällen, såväl på plats som på distans. En massa mystiska grejer händer med min kropp: Jag har flera nätter i rad drömt mardrömmar om olika saker, något jag aldrig gör så frekvent annars. Det forsar dessutom fram en massa berättelser, fragment av historier, mängder av känsloströmningar och personporträtt om nätterna, vilket leder till att jag går upp halvt i sömnen, rafsar rätt på en penna och skriver kryptiska meddelanden till mig själv på lappar -- meddelanden som jag dagen efter naturligtvis helt har glömt bort meningen med. Ett par exempel på titlar (?) på berättelser som har vällt fram är "Från Borås till Eskilstuna" (skratta inte -- jag kommer ihåg att det var en oerhört rafflande historia) och "Hon som blev lämnad kvar" (som jag dessvärre [?] inte minns något av alls -- mer än att det naturligtvis också var en helt genialisk och oerhört fängslande intrig).

På det mer fysiska planet har jag exempelvis (håll i er, nu bloggar jag om bajs igen... eller snarare eh, tvärtom kanske) haft förstoppning i ett par dagar, något som nog aldrig någonsin hänt mig tidigare (gurun sa att hon skulle koncentrera nästa healingtillfälle till tarmen och nog fan gjorde hon det, det märkte jag...).

En hel massa mer märker jag av men det är ofta mer diffusa saker, förutom den abnorma tröttheten som då och då inte smyger sig på mig utan snarare kastar sig över mig och slukar mig med hull och hår, inte låter mig komma ur dess grepp förrän jag har sovit stenhårt i minst 40 minuter.

Häftigt är det.




En annan grej: Jag har uppdaterat adoptionsbloggen ett par gånger idag, kan jag meddela er som läser den. Men hur ska jag göra alla uppmärksamma på det? Går det att fixa någon inställning som gör att ni t ex får ett mejl varje gång det finns en uppdatering? Jag har ju redan lagt in er som inbjudna läsare så programmet har ju liksom redan era adresser... Hjälp emottages tacksamt!

Härligaste huset och ballaste bokhyllan

Ojojoj, vad jag vill ha det där huset vi nu budar på... Fatta, jag ska (i så fall) få en egen skrivarlya! En alldeles, alldeles egen, ett rum där ingen kan komma in och röra om bland mina papper eller klaga på mina drivor av idélappar eller snava över alla böcker som ligger överallt eller ... eller ...

Hjälp mig hålla tummarna! Mäklaren ringde nyss och hittills ser det ljust ut men jag blev alldeles svettig i ögonen när jag hade pratat med honom. (Det visade sig under visningen häromdagen att jag känner ägaren litegrann, det måste väl vara bra, hurra för öppna förskolan och alla kontakter man tydligen kan knyta där!)

Och ojojoj, vad jag vill ha Billy i limited edition, Jäder! HUR snygg som helst blir den ju i mitt alldeles egna rum. Men det är ju tur att det är mönster även på utsidan, jag var lite bekymrad först när jag bara såg mönstret på insidan, vad ska man då ha bokhyllan till liksom. Man ser ju inte mönstret när man fyller upp den med alla böcker!

Alltså, Shakespeares dikter! Underbart mönster, underbar idé. :-) Jag tror att jag ska fylla min Jäder med bara poesi.

Lite märkligt är det ju dock att upptäcka att även Billy bokhylla-världen uppenbarligen är könsindelad (suck). Designern Annika Bryngelson säger på sidan 7 i dokumentet jag länkar till här ovanför: "När jag designade mönstret föreställde jag mig en ung och lite romantisk kille."

Hon har också designat Billy Bjästa, som inte tilltalar mig det minsta. Bjästa ritades utifrån funderingen: "Hur skulle en färgstark, trendkänslig, ung tjej vilja att hennes BILLY bokhylla
ser ut?"

Nej, Bjästa är inget för mig. Däremot tänkte jag direkt på Kokosmannen. Va sägeru, Jesper? Vi har ju redan tidigare kommit fram till att vi är lite eh, könsförvirrade, eller nåt...

Overwhelming experience

Lata och väldigt upptagna crrly har en skitspännande grej att berätta men noll tid att blogga om det, så vad göra?

Klistra in en bit ur ett mejl skrivet till släkting i USA såklart! ;-p

Here goes:

I also have to tell you that something really exciting has happened to me. I have my own Indian guru! ;-) I have started practicing yoga, here in Byhålan. I have always known it would be great for me, and yes, it’s a really big thing, a lot of things are going on in my body right now when it is trying to get rid of all the old stress that I am carrying around.

And there, in the yoga class, I had a quick glimpse of a thin woman in the back, all dressed in white, and my first spontaneous thought was: “She is my angel!” I have no idea from where that thought came, but immediately as it had taken form inside of my head I was filled with calm and peace.

It turned out that the woman was E from India, and that she was there to lead us in a meditation that would bring our chakras into order. And so she did, and something happened inside of me. I really both felt and saw the strong bright light that she was talking about during the meditation, it was quite an experience.

Afterwards, while talking to her, my eyes suddenly flooded and a lot of feelings and suppressed emotions came up. I felt so strongly that this little lady would be a big help for me.

Last Sunday I had my first private session with E. She told me a lot about myself, which was overwhelming, eye-opening, exciting and a bit scay at the same time. A lot of questions about myself rose inside of me, but I realized I could only find the answers deep inside of me, I just have to know where and how to look for them.

Among a thousand of other things, she told me that mini-crrly is a Crystal Child, have you heard about Crystal and Indigo Children? http://www.starchild.co.za/what.html It seems interesting but I do not know anything about it yet, so I can not really express my opinion on that matter.

E also told me I have two strong gifts: claircognizance and clairvoyance. I know I am clairvoyant sometimes, but only when it feels safe, on trivial things. She encouraged me to explore and develop it, but I told her I was afraid of ghosts. :-)

Anyway, I am filled with confidence. I feel that E is good for me! She will perform distance healing on me 3 times a week, and I am looking forward to getting all that energy that she says I will have from it.



Japp, dä var dä! :-) Det känns himla bra. Äsch, det där lät mesigt. Det känns helt jävla fantastiskt!!

Tummen ur

Sådärja. Nu har jagäntligen tagit mig samman (?!) och klottrat ihop ett första inlägg på adoptinsbloggen .Vill ni kunna läsa den så släng ivög ett mejl till crrly snabela animail punkt net och skriv vilken mejladress (gärna med gmail-konto) ni vill ha inbjudan till.

Nu: Zzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzz.

Barnbesked!

Stirrig, hoppig, svettig, tårögd... lycklig! Efter ett telefonsamtal från min barndomsbästis. De ska ockå adoptera och har nu fått barnbesked!! I ett land långt borta väntar en liten flicka på dem. Så underbart!!!

Stort grattis, mamma Carin! :-)

Bilden lånad av fotoakuten.se

Mooooorgon ...

Saker att vara glad över när ungen vaknar kvart över fyra och man inte kan somna om


* att man inte jobbar heltid.

* att man inte jobbar som hjärnkirurg.


Å, det finns säkert fler saker att glädjas över en dag som denna! ;-p

Jag vet inte vad jag håller på med, jag skriver fel hela tiden, och i mitt jobb är detta inte alls bra, för att uttrycka det milt.

Bah. Mer te, mer te, mer te.

Ja, för jag har ju slutat med kaffe.

Hmm.

Till idag?

Vi får se.

Gymnasieutbildning i vegetarisk matlagning!

Äntligen: Sveriges första vegetariska kockgymnasium.

Hurra!

Upptäckt

Mini-crrly har ett pussel där Adde Malmberg är med, lätt förklädd till lejon.

Denna bild är lånad från http://www.artist1.se

Paradise lost

Vi förlorade igår en budgivning på ett drömhus.

Och känner oss... Besvikna. Ledsna. Lite upprörda. Sorgsna. Förstås.

Men också ganska lättade.

Huet var perfekt, det var mer än så, det var superfint. Ett par år gammalt bara, superfräscht, och så god smak ägarfamiljen hade! Inte ens en vägg hade vi behövt måla om, ingenting, bara att flytta rakt in och njuta. Framför allt: det hade många rum (vilket vi behöver) och det var extremt smart planerat. Darling är estet, jag är så praktiskt lagd som nån bara kan bli (när det ser ostadigt ut och vi ska till lekplatsen tar han vita tunna snygga skor, jag har såklart gummistövlar) -- vi var båda genomnöjda med alla materialval och alla coola (praktiska!) detaljer. Plats för torkskåp i tvättstugan -- yes! Och när vi sen upptäckte att det redan fanns ett torkskåp i tvättstugan, då var lyckan total. När darling dessutom såg att det fanns en kattlucka tolkade han det genast som ett tecken.

Det dumma var att jag började möblera i huvudet. Vart ska nu alla de planerna ta vägen?

Alla grubblerier, all ångest, allt räknande, alla sömnlösa nätter, till ingen nytta?

Man vet ju aldrig. Vi förlorade faktiskt budgivningen till det här huset också en gång i tiden. Sen skulle nån liten reparation göras, säljaren och köparen bråkade om de sista 25 000 (!), och så drog sig köparen ur. Och vi fick chansen igen. Hurra! Men det kändes bara självklart, det var som det skulle. När vi först förlorade det här huset kände jag mest förvåning. Jag hade ju vetat att det var vårt hus.

Den här gången hade jag inte de där starka föraningarna som jag alltid brukar ha när det gäller bostäder (och som jag har haft för vårt radhus, för detta hus, för mammas lägenhet, för brorsans med sambos förra lägenhet och för deras nuvarande hus också -- och som är den enda övernaturliga gåva jag kan skryta med), men det jobbiga nu är att kärleken till huset vi just förlorade växte fram, den tog tid på sig, men till slut såg jag faktiskt oss (med vårt framtida syskon!) rusa runt i detta hus, leva i det.

Så... lite tomt känns det ändå, rätt så snopet. Men man har inte mycket att sätta emot en 75-årig gubbe som just sålt sin stora gård och som i elfte (eller tolfte) timmen plötsligt hör av sig och lägger sig i med repliken: "Hur mycket ska jag slänga upp för att det här huset ska bli mitt?" Och så kontrade han vårt, kvällen innan lagda, bud (och som var begärt pris).

Mäklaren blev galen (på sitt timida, diskreta vis) och utgöt sig i telefon till mig om hur oväntat och hur tråkigt detta var, hur han tyckt att vi var de rätta köparna, hur han hade hoppats på oss, hur även säljaren hade velat träffa oss innan han flyttar utomlands, etc, etc. Så jag la helt kallt ett motbud. Sen blev jag skakig. Jag hade glömt exakt var vår smärtgräns låg, och darling satt i möte med koncernchefen hela dagen! Spännande och läskigt var det, och ytterligare motbud dröjde. Det tolkade jag som positivt, men visst fick vi sen ett högre bud tillbaka.

Då tog vi time-out, som det så fint heter, och så väntade vi tills vi kunde prata med varann igen, efter alla möten på darlings jobb. Eller rättare sagt, jag mejlade darling innan jag åkte hem, skrev och frågade lite på skoj så där, för egentligen hade jag givit upp, vad som skulle hända om vi la samma bud som gubben och sen lät säljaren välja. (Moahahaha...)

Darling ringde mäklaren och föreslog det, men det slutade med att vi la oss pyttelite över... Då drämde gubben till med en kvarts mille till på ett bräde, och vi var krossade -- och förkrossade. Nävars, men vi kände oss skapligt manglade i alla fall, det var som att gubben verkligen demonstrerade något i och med denna kvartsmiljon. Han har helt enkelt hur mycket som helst att ösa ur, och vi har ju inte ens försökt sälja vårt hus och har ingen aning om hur mycket vi kan tänkas få för det, så vi vet ju inte hur högt vi kan gå. Men nej, att bo för alla sina pengar är ju heller inget alternativ.

Så vi tar det coolt och tänker att om det är meningen att vi ska få detta hus, då får vi det. Annars kommer det andra!

Och jag är rätt lättad över att slippa gå igenom något så fysiskt och psykiskt tärande som en flytt denna höst/vinter när vi har så extremt mycket annat runt oss. (I detta sammanhang kan jag flika in att jag fortfarande inte har hunnit göra något åt adoptionsbloggen även om det börjar bli tid att uppdatera den lite, men jag har funderat och kommit fram till att jag ska hålla den öppen bara för vissa speciellt inbjudna, så höll ögonen öppna för när inbjudan kommer -- och får du ingen kan du fråga snällt på crrly snabela animail punkt net.)

Som sagt. Mycket runt oss ja. I höst väntar språkkurs inför adoptionen (man börjar lära sig sitt språk redan i magen så det är klart att det känns bättre för barnet om föräldrarna talar på ett välbekant sätt), yogakurs för mig (wow, säger jag bara om min första session där), andra aktiviteter som vi gör tillsammans med mini-crrly... plus en massa mysig samvaro med familj, släkt och vänner. Och vi ska hålla oss friska!! ;-p

Hur ser hösten ut för dig?

Återupptäckt

Många av David Bowies låtar är ju konstverk.

Tack till Rockkanalen som påminde mig om det igen.

Fin matta men...

Hittade just Karin Mannerståls matta Pencil, fin och så, men ... felstavad?!

Bild: designtorget.se

Eller ska det vara charmigt? Inte så snyggt, och det är väl synd att lära barnen fel?

Lika synd som att texten till Blinka lilla stjärna blev fel på en sorts wallies jag hittade för ett tag sen. "Hur jag undrar var du är" hade blivit "Hur jag undrar vad du är". Direktöversättning? Jag kan dock inte visa någon bild för den designers hemsida är stängd för underhåll... Rättelser i produkterna då, får man anta och hoppas! ;-)

Ja, språkpolis crrly i farten. Att hon sen själv har köpt en matta till sin Pippigalning till unge som ser ut så här (mattan, inte ungen!) gör att hon kanske ändå bara ska hålla tyst?! (Klicka på bilden för förstoring.)

Bild: leklagret.se

Babbel om projekt och hus och grejer

Åååhh, herregud, varför ska vi alltid veckla in oss i en massa projekt på en gång??! Nu är det husaffärer som gäller, med tillhörande ångest (Vi älskar ju vårt hus!! Behöver fler rum bara...), beräkningar och sömnlösa nätter... Plus att jag sliter för att få ihop adresslistor, planering och mejl till alla föräldrar till en barnaktivitet som jag har råkat bli ledare för. Och så har jag påbörjat jobbet att sätta ihop en fotobok till en älskad kollega som går i pension -- en massa galna partybilder från 2003 till 2009 blire.

Ja, och så har vi städat och kastat och sorterat och flyttat runt grejer, papper, saker in absurdum här hemma: leksaker, teckningar, vykort, brev, blanketter, infoblad, myndighetspapper, tidningar, tidskrifter, reklamtrams, u name it -- för att göra det lite fint inför att få huset värderat av mäklare. Idag har jag haft två olika här, för säkerhets skull liksom. :-) En på förmiddagen, en på eftermiddagen, konkurrenter, givetvis ovetande om varandra, som båda har hus till salu som vi är mycket intresserade av. Totalt olika hus men dock.

Ett har världens bästa läge alldeles invid en sandstrand men är gammalt och i behov av omfattande renoveringar, ett är nytt och fräscht och dessutom snyggt och ägarna har god smak -- bara att flytta in alltså. Vi får se vad som händer, det är spännande och skitläskigt. Jag var så övertygad om att jag skulle vilja bo kvar här i det här huset i hela mitt liv! Ja, och delar av mig vill det ju fortfarande. Men faktum kvarstår: Det behöver fixas och renoveras, vi behöver fler rum och väldigt mycket lägre driftskostnader!

Mitt i allt har tarmen såklart kraschat igen, är det nåt som dödar mig så är det stress, men för det mesta åsamkar jag mig den själv. Jag är så dum! Jag borde verkligen börja behandla mig själv som om jag vore en god vän till mig, säga åt mig på skarpen att skärpa mig och sköta mig och sånt.

Som sova?! Dags. Nu!

Pastoralinstitutet nästa?

På lekplatsen. Halvskum grej, som står för sig själv och inte hör till någon klätterställning eller rutschbana eller så.

Men vad är det för något?! Hm, ett kyrktorn med en tupp, trodde jag utan att titta för noga, men dottern är stensäker på att det är en höna. Nåväl. Det är ju varken en kyrka eller ett klocktorn. På baksidan kan man klättra upp och så ställa sig ... som i en predikstol. Ja, en predikstol. Det är nog just vad det är.

På en lekplats?!

Det ska böjas i tid, det som krokigt ska bli, eller?




(För den skarpögde: Nej, bilden är inte helt färsk, träden är fortfarande lite grönare än så!)

Var finns dina ord nu?

Jag blir så oerhört, oerhört äcklad. Inte nog med att kloka, fina och dessvärre framlidna Alter Egos bloggdomännamn tydligen har blivit kapat ("köpt") av något läskigt företag, dessutom har någon vidrig typ på detta företag mage att pinga nya "inlägg", det vill säga reklam, spam, på tjejblog.com! Jag såg det just när jag nu själv pingade mitt förra inlägg. (Hade tänkt illustrera det nu genom att visa skärmdump från tjejblog.com där min ping hamnade just ovanför Alter Egos, men jag fattar inte hur man får in den här. Vet någon, så upplys mig gärna.)

Det är så gräsligt, sorgligt, så fruktansvärt jäkla upprörande så jag saknar ord. Hur långt kan kommersialismen gå, när den sträcker sig utanför detta liv?


Heléne, du är saknad.

La bella Italia

Äntligen, endlich, finally, finallement, finalmente. Kanske kan det äntligen bli något av det sedan länge utlovade blogginlägget om Italienresan nu då?! Jag gör ett seriöst försök i alla fall. Det är så dumt att sätta ribban för högt med uppdateringar av bloggen, känner jag, för då tappar jag lusten att blogga alls. Särskilt om jag har en massa annat roligt för mig hela tiden.


Oh well, here goes.

Jo, jag har ju skrivit om våra vänner holländarna förut. Ett antal gånger. Vi har ju varit med om så mycket kul genom åren:

Bröllop numro ett.

(Och tänk, jag hade bestämt för mig att jag också hade skrivit mer runt bröllopet, när vi bodde mitt i Red Light District och allt det andra, men jag kan bara inte hitta några sådana inlägg. Skumt, mycket skumt.)

Inför bröllop numro två.

Bilder som illustrerar "Inför bröllop numro två".

Knas och krångel på väg till bröllop numro två.

Bröllop numro två: vigsel.

Bröllop numro två: party, party.

Bröllop numro två: mer party och trams.

Big Brother France (som egentligen utspelade sig före bröllop numro två).

Cinque Terre, Italien.

Inför Swedish Midsummer Party.

Swedish Midsummer Party.

Som ni ser har vi vistats i diverse länder tillsammans med dessa holländare (även Isle of Man i maj i år, som jag fortfarande inte har hunnit blogga om! Samt en valborg--förstamajhelg i good old Sviiden ett år också). En förklaring till vårt internationella liv med dessa nederländare är att det av paren som vi träffar mest har en kul hobby: att köpa gamla ruckel i Frankrike och Italien, rusta upp dem och hyra ut dem. Bland annat då alltså till oss!

Nu i juli var det fem år sen detta par gifte sig (mer härom i inlägget ovan kallat "Bröllop numro ett"), och för att fira detta femårsjubileum bjöd de sina femtio närmaste vänner med familjer + lite släktingar ner till sina hus i Italien, tre halvfärdiga renoveringsobjekt på norditalienska landsbygden.

Vi bodde alltså inhysta i var sitt rum i dessa hus, men en del av oss bodde också på någon "agricultura" (lantgård med restaurang där minst 80 % av det som serveras är framställt på gården, har även sängplatser) eller i husvagn eller tält i närheten.

Själva husen låg med några kilometers mellanrum i (egentligen utanför) ett par olika småbyar uppe i bergen mellan Genua och Turin (någonstans mellan E och G på denna karta, skulle jag tro).

Vårt hus hade holländarna köpt ett och ett halvt år tidigare, och då var det i stort sett bara en stor stenruin med hål där det skulle vara dörrar och fönster. Nu fanns dörrar och fönster minsann, och även gas och vatten, dessutom ett jättefint, mycket rustikt kök och ett superfräscht, modernt badrum.

Men vårt rum var lite speciellt... Man ser ju ibland i husannonser att det står om "öppet upp i nock" -- men "öppet upp till takpannorna"?! Vi låg alltså under ett tak tre meter ovanför oss och glodde rakt upp i takpannorna, och himlen skymtade fram mellan dem. Det som takpannorna låg på såg ut som ett gigantiskt plockepinn. Darling bara skrattade och sa att det syntes att man inte köpte byggmaterialet på Byggmax, precis.

Dessvärre hade ett gäng långa (ja!) getingar bestämt sig för att detta innertak var det idealiska stället för att bygga sin nya fina bostad på, så för varje dag kunde vi följa hur getingboet rakt över våra huvuden växte fram. Extremt fascinerande faktiskt. Dock var jag väldigt, väldigt fobisk under den här veckan, för det fanns givetvis fler djur där inne än dessa harmlösa getingar. (Ja, jag är så knäpp att jag tycker att exempelvis en syrsa på toaväggen är läbbigare än en geting.)

En av de andra holländska kompisarna frågade vilket rum vi bodde i. När jag hade berättat det sa hon: "Oooh, rummet med jättepindeln!" "VA?!" sa jag. Jo, hon och hennes familj hade bott där innan vi kom och när hon dammsög där kom det fram en enorm spindel. "Men den kanske inte bor kvar där nu", sa hon tröstande. Herregud!! Hon insåg förstås inte att hon talade med en spindelfobiker av abnorma mått.

Men jag överlevde det. Jag överlevde även att ligga på nätterna i ett kolmörkt rum och veta att det där snabba krafsandet som oavbrutet hörs är (bland annat?) ett gäng pilsnabba ödlor som sladdar runt här ovanför oss på balkar och bjälkar och öser ner puts över oss. Jag hoppades att ödlor inte brukar tappa greppet och halka, för det var trots allt ingen lockande tanke att få en ödla nerdimpande i ansiktet från tre meters höjd när man ligger och sover. Men jag är ganska stolt över mig själv som inte dog av ren fobi för alla djur som fanns där.

Inte heller kunde vi slappna av riktigt när det gällde att inhysa två två- och en treåring i detta hus, byggt av sten både inne och ute och med flera branta trappor, inne och ute, utan några som helst räcken. Samt två balkonger, med trappor utanför, balkonger och trappor även de utan räcken (!). Det krävdes en hel del av oss för att mini-crrly skulle inse att vi blev jätteupprörda när hon försökte gå i trapporna själv. Värdparets tvååring hade en sönderslagen läpp tack vare en av dessa trappor. Det var även svårt att hålla henne från stegen upp till loftet; dit upp skulle hon hela tiden för att "hälsa på Karlsson" som hon sa. Såklart Karlsson på taket bodde där! ;-)

Det var sanslöst hektiska nio dagar vi tillbringade där, vi träffade dessa holländare varenda dag i olika konstellationer, alla var inte med på alla aktiviteter hela tiden, men vi var med på många. Inte alltid kvällstid dock, vi har inte längre riktigt samma dygnsrytm som de andra, på grund av den kära dottern mini-crrly som behagar vakna mellan fem och sex på morgnarna oberoende av om det är helg eller semester eller vad det är...

Flera av familjerna hade sina nannies med, och det visades bland holländarna tyvärr ofta föga förståelse för att vi inte ville lämna kvar mini-crrly med dessa främmande barnflickor och andra barn hemma kvällstid när olika restauranger besöktes av oss övriga. Fattas bara!! Istället ordnade vi det på lite olika sätt, att mini-crrly var vaken och som enda barn fick spralla runt på restaurangen, eller så var vi hemma alla tre, eller så sövde vi henne i vagnen.

(En kul grej på en restaurang: mini-crly, som är galen i bebisar, rusade fram till en liten en, som kan ha varit några månader gammal. Det visade sig vara ytterligare en holländsk familj. Dock ej i vårt sällskap. Jag frågade vad barnet hette. Pappan sa något som lät som "Figo". Jag: "Aah, Figo, like the football player!" Pappan, lite förvirrat: "No, like Mortensen..." Sonen hette alltså Viggo! :-) Holländarna uttalar ju V som F, som tyskarna, snacka om förvirring!)

Vädret var trettiogradigt hela tiden men hettan varierande ändå en del, för ibland var solen stekande och ibland var det halvmulet. Det blev ändå aldrig olidligt. En varm dag åkte vi till kusten, vilket på serpentinvägar tog ett par timmar enkel väg (till Noli på italienska rivieran, lite sydväst om Genua på kartan länkad ovan), och ett par dagar åkte vi till byn Aqui Terme (öster om E på nämnda karta) bara för att bada i den helt enorma poolen i den fina badanläggningen där.

De tre sista dagarna tillsammans med alla holländarna var extra hektiska: på fredagen var det jättepartaj i ett av de andra husen, som inleddes med att barnen fick en egen spagettifest klockan sex medan det pågick lite andra aktiviteter runtomkring för oss vuxna, exempelvis stod en sommelier och demonstrerade fina lokala viner i ett rum, samtidigt som det var mingel och pågick matlagning etc. Sen skulle barnen sova och vi vuxna fick vår middag. Sanslöst gott och mycket, både att äta och dricka. Det var en fantastisk kväll där jag hade jättekul och fick många nya vänner.

Lördagen inleddes med samling i samma hus där vi hade festat kvällen innan, där barnen avlämnandes (även mini-crrly!) för aktiviteter som filmtittande och pannkaksätande -- medan vi vuxna gick en vinprovarrunda till fots. Det visade sig bli ett äventyr som tvingade oss in i såväl svårgenomtränglig, tät skog som rakt nerför en brant klippa och tvärs över en flod, som forcerades barfota med uppkavlade byxor och leran sipprande mellan tårna. Samt förstås in på diverse vingårdar. Säkert helt fantastiska viner men eftersom mitt glas kvällen innan hela tiden på något mystiskt sätt var fullt hela tiden (läs: värden passade på att fylla på det medan jag babblade) samt att jag hade en extrem sömnbrist så var jag inte alls sugen på vin den här dagen.

På kvällen samlades vi alla på en agricultura för en riktig långsittning igen; dessa italienska middagar består av otaliga rätter och varar till långt in på natten (mellan 21 och 02 ungefär). De hade minsann lyckats helt okej även med mitt veganska. Och bordsvattnet var gott, jag höll mig till det hur fint vinet än var; jag kunde fortfarande inte uppbåda minsta sug efter det.

På söndagen var det dags för oss i vårt hus att vara värdar, och vi höll i ett pool-knytkalas som varade från mitt på dagen till mitt i natten. Ett helt fantastiskt halvdygn. Alla hade med sig så goda rätter till det stora buffébordet och vi lekte, slappade, pladdrade, åt och drack och hade jättekul.

På måndagen var det dags att åka till Milano och flygplatshotellet igen, och sen åkte vi hem på tisdagen. Ganska övermätta på intryck av alla sorter. Samt med en massa engelska och holländska ringande i öronen; det kändes minst sagt fel när man har varit i Italien!

Lite bilder:

Vårt hus.

Vårt tak. Tyvärr kom inte getingboet med, min plan var

annars att ta en bild när vi kom och bygget påbörjades,

och en ny bild på det pampiga boet när vi åkte.

Utsikt från bergstopp med gammalt kyrktorn, nära vårt hus.

Biblioteket i närliggande stad.


Torget i by en bit från vårt hus.


Utsikt från kafé på nämnda torg.

Skriva

crrly kommer tillbaka snart. crrly lovar att bli bättre på att uppdatera... Men crrly får skrivkramp av alla krav (som bara kommer från henne själv, egentligen!). Men är glad. Lycklig! :-) Mår så himla bra. Har så sanslöst många alldeles fantastiska intryck att smälta.

Krix-kruxet är att jag (crrly byter raskt perspektiv) inbillar mig att jag måste skriva om Italienresan innan jag skriver om något annat, och då måste jag först förminska bilder så att de går in i bloggen (och så långt har jag faktiskt kommit att jag har gjort det!), sen återstår bara att få lite, lite ro och inspiration till att sätta sig framför tangentbordet och låta fingrarna få fritt spelrum.

Alldeles strax ska jag återkomma, med lite glimtar från en av de bästa somrarna någonsin (och den är ju inte slut än!).

Galen som jag är har jag också startat en adoptionsblogg, mejla mig om du vill ha adressen: crrlySNABELAanimailPUNKTnet Inte för att det finns några inlägg där än (när ska man hinna?!), men ändå! :-) Lite händer faktiskt på den fronten också.

Vad har du gjort i sommar?

Tänder du på detta?

Vi har varit hos pappa i skogen och fyndat massor. Dels har vi rotat fram en mängd leksaker från när vi var små (nostalgi!!!), dels är det helt blått i blåbärsriset -- underbart!

Det kom även fram mer oväntade ting. Som dessa:

crrly på bettet.

Åtta av mina gamla tappade tänder! Oerhört komiskt, tyckte jag, som jublade och genast började lägga pussel med dem på matsalsbordet. Urläbbigt, tyckte resten av familjen, som tvingade mig att ta bort dem. Vilket jag gjorde. Efter ett par dagar. Och la i en liten ask! Hehe. Det vet inte min man. Än.

Jag vet inte om jag har berättat om min visdomstand? Min tandläkare "pillade bort den", som han själv uttryckte det, för några år sen, och jag fick den i en liten genomskinlig burk. Sen har jag då och då, när min karl förtjänar det, ställt fram den där burken på lite oväntade ställen för att skrämma karlsloken (ja, det epitetet förtjänar han just då!), som en liten hämnd så där, om han inte har skött sig. Nu reagerade han minst lika starkt på mina söta små mjölktänder! Va! Inte klokt. Om han inte är snäll mot mig framöver får han med andra ord se dem snart igen.

Blåbären då? Jo, trots att vi hade en tvååring med oss som tyckte att det var gott och kul att äta ur våra burkar så fick vi sammanlagt ihop en rågad glassburk, dvs 400 gram, på ungefär en kvart. Jag har aldrig sett maken till så mycket blåbär!! Det är vi inte bortskämda med här nere i sydvästra Skåne precis. Till tvååringens försvar ska dock sägas att hon var otroligt duktig och mestadels bara stod och plockade (från riset) och åt, plockade och åt, utan skrik eller rymningar. Ljuvligt!

Bären avnjöts sen i foliepaket på grillen tillsammans med chokladbananer med en skvätt akvavit på. Min mans recept. Hur mumsigt som helst!

Våra fina blåbär.

Healing mot min kolit

Obs, inget för äckelmagade!

Efter att min tarm blivit sämre och sämre i åtskilliga veckor, med en massa blod och slem, lyssnade jag till slut på mammas rekommendation om att gå till en viss healer, som hade hjälpt henne.

Jag är ju diagnosticerad med ulcerös kolit, en sjukdom som påstås vara kronisk (vilket jag numera översätter med långvarig, inte obotlig!) och som man kan förklara är ungefär som ett magsår, fast i tarmen. När jag är dålig känns det som om jag måste springa på toa hela tiden, men ofta kommer det då bara blod och slem.

Det gäller då att läka tarmen, och det har jag genom åren lärt mig fungerar bäst på mig genom kiropraktik (som lugnar ner hela parasympatiska nervsystemet) och akupunktur (akupunkturproffset och läkaren Christer Carlsson har satt nålar på tarmens punkter i örat på mig, enkelt uttryckt). Det var dock flera år sen jag sökte akupunkturhjälp, mest på grund av att jag samtidigt har haft gräsligt ont i nacken/axlarna/ryggen, och då har jag sökt upp mina kiropraktorer som har behandlat alla mina bevär på en gång.

Nu har dock kiropraktorerna semester, och jag har som sagt varit ganska dålig ett bra tag nu. Mamma och darling har varit oroliga och tyckt att jag har nonchalerat mina besvär, och de har väl rätt. Så nu slutligen gjorde jag slag i saken och ringde upp healern som har hjälpt mamma.

Det visade sig att healern är så upptagen, mest med att skriva, att han inte längre tar emot besök utan bara healar på distans. För att kunna utöva healing på mig behöver han ha en symbol, förslagsvis mitt personnummer, förklarade hans fru (sekreterare/assistent?) i telefon. Jag uppgav det och fick en tid, igår klockan 10, då jag skulle bli healad. Jag skulle då se till att vara ostörd, annars behövde jag inte tänka på något särskilt.

Klockan 10 igår la jag mig på sängen, drog ett täcke över mig, slappnade av och försökte meditera och öppna mig för healerns positiva energier. Jag vet inte, det kändes som om jag lyckades sådär, och så somnade jag lite i slutet. Nå, jag hade åtminstone inte stressat runt, och tvååringen var ute och lekte med sin far, skönt. Jag kände dock inget särskilt, mer än att huvudvärken jag hade vaknat med bara tilltog och dessutom sakta spred sig ut i lederna. Ett säkert tecken på att mensen är på ingång, antagligen, tänkte jag.

Efter att ha försökt bli av med värken genom att slumra lite då och då tog jag till slut ett par huvudvärkstabletter, och då försvann äntligen smärtan. Jag fick därpå ett par sprutdiarréer, vilket jag inte brukar ha, men det var inget blod i!!

Nu har det gått drygt ett dygn sen healingen, och efter att ha fått springa på toa med en massa blod från rumpan flera gånger om dagen i många veckor är jag äntligen blodfri och behöver knappt gå på toa alls. Det känns fantastiskt... och nästan för bra för att vara sant. Jag vet inte vad jag ska tro... men fortsättning följer!

Bus, bus, bus och bus

Är det den nu annalkande semestern som gör mig så himlans full i bus?! Vet inte... men det är tur att det är så jäkla mycket att göra på jobbet så att jag inte hinner göra för mycket dumheter här, känner jag!!

Dock, lite flörtkörning var jag minsann pigg på, på väg hit till jobbet. Fast det blev aldrig riktigt av. Vet ni inte vad det är, flörtkörning? Jag lanserade detta uttryck redan för en sju, åtta år sen -- men det var inte jag som hittade på själva begreppet. Så här skrev jag i en nätdagbok i början av 2000-talet:


"Jag måste berätta om min helsjuka färd till jobbet i morse. Körde på motorvägen (lyckades stava nu, skriver alltid morotsvägen annars...!) i godan ro. Efter nån mil märkte jag att det låg en liten röd bil väldigt nära bakom mig. Så körde den om. Två killar i. Ungerskregistrerad bil, typ Fiesta. La sig nära framför... Saktade ner... De glodde i backspegeln. Jag blev full i fniss.

Så körde de så sakta så jag var tvungen att köra om. Gjorde det, ökade så jag hade bra avstånd till dem bakåt. Men -- givetvis kommer de närmare igen bakifrån. Men ligger kvar där. Jag skrattar och skakar på huvudet åt dem. Så kommer jag ifatt en långtradare, gör mig beredd att köra om, sätter på blinkersen, ska just styra ut... då märker jag i backspegeln att ungrarna plötsligt sätter fart! Nehej, de ska inte in här, tänker jag och svänger ut. De lägger sig bakom, tätt, tätt... Galningar! Jag kör om långtradaren, de gör likaså, så svänger jag in, de sätter upp en himla fart och kör om mig igen. Glor som fan.

Sen kör de sakta... Men precis när min avfart kommer gasar de upp i en himla fart igen, så försvinner de framåt i fjärran medan jag svänger av motorvägen och gapskrattar...

*liten uppiggning på morronkvisten*"


Jojo, uppiggning minsann. Så här kunde det också låta, saxat från samma nätdagbok några månader senare:


"Scen: Strålande vårdag, soligt och varmt. Het, kvav bil med aircondition på max. (Takluckan på förra racerbilen saknad!)

Huvudperson: Flicka, blond, varmglad, lagom frustrerad. :-) Forsar fram i linne och med sommarvarma armar, låten Situation med Yazoo på repeat i bilstereon. Hoppar och sjunger oavbrutet medan hon kör. Leker med sina lockar. (Ja, dem på huvudet.)

Anvisning: Leta upp lämpligt offer, oftast dyker de upp av sig själva… Det bör vara någon som kör om, eller ligger bakom, någon du kan studera lite grann. Sedan kan det gå till på lite olika sätt: För det mesta kör det då ofta ännu så länge ovetande offret om dig, följ då efter. Öka farten, följ med. När du får möjlighet, kör om. Om inte annat inträffar möjligheten till det ofta då offrets fordon hamnar bakom en lastbil. Se till att offret inte får en chans att sticka ut framför dig, kör om ditt offer och lastbilen samtidigt. Lägg dig sedan i högerfilen och motorbromsa försiktigt… Ditt offer är då ifatt dig igen. Titta gärna tydligt i backspegeln, visa att du flörtar… Offret har ingen chans att komma undan. Förhoppningsvis har dock inte offret en tanke på att göra det heller. Låt ditt offer köra om dig igen, snegla på fordonet… Och häng på. Och så vidare.

********************************************* ***********************

Flört, flirt. Vilket otroligt fult ord. Flört med ö låter som en flörtkula -> pyssel, dagis, gegga, barndomstrauman… Flirt med i låter som ett ord ur en pilsnerfilm.

Skit samma. Att utöva det är ändock ofta(st) trevligt. Och här valde jag stavningen med ö självklart på grund av allitterationen, woo, snyggt stilgrepp.

Såhärva:

Jag har 'råkat ut för' flörtförare flera gånger (har skrivit om det tidigare i dagboken här också), inte någon gång tror jag att jag har valt offer. Idag är jag inte säker på hur det var – men var inte killarna i den röda skåpbilen påverkade av min enkla charm så var det något slags rus … Helskumt körde de i alla fall. Rätt sakta bakom mig när jag svängde in på motorvägen, ökade sen och körde om mig, la sig tätt framför… Två mörka, vackra killar, hann jag registrera medan de gled om. Jag var inte sen att hänga på. Men – de låg kvar i vänsterfilen, motorbromsade… Ett ganska avancerat trick. De släppte inte förbi mig! Hmm.

Så kom en BMW (not surprisingly) och räddade mig. Hög fart bakifrån. Ville köra om dem. De fick gå in i högerfilen. Framför mig. De hade fortfarande relativt låg hastighet och en långsam bil låg framför dem. Jag grep tillfället och körde om skåpbilen samtidigt med bilen som legat framför. Men jag fick inte ligga framför dem särskilt länge. De kom ifatt, körde om, tittade… och ökade, ökade, ökade. För att komma ifatt var jag nu tvungen att öka hastigheten till 130, och ännu mer… De testade mig. Helt klart. Men jag var med på det. Upplivad. Hela tiden sjungande och hoppande, nästan dansande.

Jag var med. Helt klart. Kom ifatt. Och körde om. Glatt sjungande och leende. De var också med på noterna, det kändes som en lek. Ett spel. De andra bilarna i sina olika färger och utföranden var bara kulisser, spelpjäser, som var liksom herrelösa… Det var vi som styrde spelet, och vi körde om, och om, och om…

Leken tog ett abrupt slut när de körde om mig sista gången strax före min avfart, de knackade på rutan. Som ett farväl. Som om de visste. Så satte jag på blinkersen och körde av.

Det är kul med fartflörter. Farligt antagligen, polisen hade säkert haft en del att säga om beteendet – man växlar mellan 90 och 140, allt beroende på hur mycket man vill utmana… Men när man långpendlar så behöver man faktiskt nåt som livar upp.Och idag var det alltså killarna i den röda skåpbilen, tack!"



Japp, så kunde det gå till alltså! Men nu är jag ju äldre och *host* klokare. Dock körde jag om en liten röd ungerskregistrerad bil även i morse... och blev påmind. Hehe.

Det mest extrema flörtkörandet jag nånsin har hört talas om hände en före detta kollega till min man, en kille som var resande säljare och som blev omkörd snävt av ett par tjejer som vinkade och flörtade som galningar. Sen körde de saktare... hela tiden vinkande. Han blev lite osäker på vad det gällde, var något fel med hans bil? Nej då, tjejerna visade tydligt vad de ville (?) när de strax därpå körde av vägen och in på en liten parkeringsficka. Just innan han susade förbi dem hann han se ett par rumpor upptryckta mot rutan, under de uppdragna kjolarna. När han skrattande berättade detta för oss senare, beklagade han att han haft lite bråttom den dagen... Jojo.



En bekännelse slutligen: Nu var det nog några år sen men ett tag hade jag som otroligt kul hobby att flasha för lastbilschaffisar. Haha. Jo, de ser ju rätt bra ner i bilarna som kör om dem... ;-)



Jaha, men du då? Nån flörtkörning på gång? :-)

Är du också en LOHAS?

Jag är definitivt en LOHAS, eller har en LOHAS, kanske man ska säga, det vill säga Lifestyles of Health and Sustainability -- du då?

På en svensk hemsida om LOHAS kan man testa sig själv och se. Det står om "LOHASianer" att "det inte [är] enkelt att fånga dem enbart i termer av demografi. De är m.a.o. inga stereotyper som 'höginkomsttagare' eller 'välutbildade' eller 'storstadsbor'. LOHAS återfinns överallt i samhället och i olika inkomstklasser. Det som håller den här gruppen samman är istället deras åsikter och värderingar.

Det är något fler kvinnor än män
Fler är över 30 år
Något överrepresenterade i storstäder.

Ekologiska
Till att börja med tänker de ekologiskt. Inte så förvånande kanske. Men de tänker ekologiskt bortom miljörörelser. De är alltså inga militanta aktivister eller miljöextremister.

Globalister
För de andra är de globalister. Inte några stugsittare som bara värnar om sin egen hembygd. De är beresta och gillar andra kulturer.

Emot orättvisor
För det tredje har de ett rättvisepatos. De vill inte leva i lyx på någon annans bekostnad. De vill njuta av livet och ha det bra - utan att någon annan får det sämre."


Det konstateras vidare att det är de som kallas för Cultural Creatives som är/har LOHAS:


"CULTURE CREATIVES
Cultural Creatives är samlingsnamnet för en nyupptäckt grupp av människor med likartade värderingar som beräknas till 68 miljoner människor i USA dvs. ca 25% av den amerikanska befolkningen och minst lika många i Europa och övriga västvärlden. I Sverige beräknas dessa personer utgöra ca 20-30% av befolkningen.

Värderingar
Cultural Creatives kännetecknas av att i högre grad än andra grupper säga sig stå för värderingar som:
Ett ekologiskt hållbart samhälle bortom miljörörelser
Ett globalt helhetsperspektiv
Självförverkligande, altruism, andlighet
Social rättvisa och jämlikhet


Attityder & Beteende
Cultural Creatives kännetecknas av att de:
Tänker explorativt, utforskar och är nyfikna, optimistiska och aktiva
Är beredda att betala mer för varor o tjänster om det radikalt förbättrar villkoren för miljön
Förkastar blockpolitik och politisk fundamentalism
Efterfrågar mer politiskt fokus på ”kvinnofrågor” som barns utbildning och välbefinnande
Djupt oroad över planetens problem inklusive exploateringen av människor i fattiga länder, överbefolkning, brist på fungerande ekologiskt hållbara system, skövling av regnskogar, global uppvärmning m.m.
Misstror storföretagen och deras kortsiktighet, rovdrift på miljön och vinstmaximering
Föredrar ordnad ekonomi, överspenderar sällan. Ointresserad av karriärhets, lyxkonsumtion och statusjakt"


Aha. Intressant. Tänk att man plötsligt har gått och blivit trendig. :-p


Här kan du testa dig själv!

Svullna pungen

Snygg tomat min darling hade köpt. Med snopp liksom. Han skyllde på att han försökte plocka kvisttomater samtidigt som mini-crrly en bra bit längre bort i affären höll på att i rask takt plocka ur vara efter vara från sin egen lilla vagn, så han kunde inte kolla hur tomaterna såg ut...


Och bortse från det möjligen något perversa faktum att det är mini-crrly som visar upp tomaten här. (Men hon var road av detta fenomen, såklart!)

Visst är det bättre än Potatisjesus?!

Skit, bara, bara skit

Jag mår inte bra idag.

Och jag vägrar tro på att det beror på Michael Jackson, trots att jag måste erkänna att jag blev ganska chockad när jag fick nyheten; jag satt i bilen på väg till jobbet, rattade in Din gata och trallade glatt med till Billie Jean... tills Juan avannonserade låten med att säga att de spelade den till minne av Michael Jackson. Det kändes minst sagt lite opassande att jag så spralligt hade sjungit med... men jag har ju som sagt så glada minnen av den. Sorry, I couldn't help it, med andra ord. Äh, men varför reagerar jag då så starkt, till och med fysiskt, jag var verkligen inte ens ett av hans största fans?

Delvis beror det på att någon i bekantskapskretsen har drabbats av svår sjukdom och kanske aldrig blir frisk igen. Och nu har jag googlat och läst så mycket om sjukdomar hela dagen idag på jobbet att det känns som om jag själv lider av allt det jag läser om. Jag har extremt ont i huden, det känns jätteläskigt, det bränner och liksom kryper i den. Och lederna, aj, sprängvärker. För att inte tala om huvudet, migränkänningar och overklighetskänslor. Jag var tvungen att sova på lunchen och sen gick jag hem från jobbet bara ett par timmar senare. Klarade inte av att vara kvar.


Jag gör mina tappra små försök då och då att knacka hål på bebisbubblan och sticka ut huvudet (Hallå, världen, här är jag igen, minns någon mig?), men det är fan inte lätt när man då bara översköljs av en massa skit hela tiden. "Elände, elände, elände", som någon (Lars Ekborg?) sa en gång i tiden som parodi på ett nyhetsprogram. Att försöka hinna med att läsa en tidning med en uppmärksamhetskrävande tvååring är ett skämt, på tv ser jag bara på Barnkanalen (underbart med en egen, reklamfri, kvalitetskanal för barn!!), på nätet gör jag annat än läser nyheter... Men när jag väl försöker hålla mig ajour med yttervärlden forsar det fram sånt här:
* Max och Saga
* Engla
* Fritzl

Ja, de har hängt med mig ända sen förra året, trots att jag aktivt har valt att inte läsa och att stänga öronen! Det är alldeles otroligt hur hudlös jag blivit sen jag fick barn, nej, det är ingen tom kliché, jag blir själv vartenda lidande barn i hela världen och för att överleva det måste jag stänga av.

Och nu då, när jag gör trevande försök att åter kika fram:
* Barnen i Bromma som misshandlades av mamman
* Michael Jackson
*Den danska pappan som glömde ettåringen i bilen


Och så blir jag ledsen när jag ser att underbara Birro på grund av trakasserier stänger sin blogg.



Lite varmglad känner jag mig i alla fall när jag någonstans läser att Den vita stenen sänds igen. Och så har mini-crrly och jag sett på Madicken på tv ikväll. Tack för den verklighetsflykten.

Men vågar jag göra nya försök att hitta tillbaka till något slags vardag, till den riktiga verkligheten, till Stora Världen? Fan tro't.

Men är det någon som har fler trevliga och goda nyheter att dela med sig av (ja, så som Den vita stenen, till exempel), så vore jag så glad! :-)

Goodbyes

Michael, rest in peace.




Så overkligt, vad konstigt det känns, Michael Jackson död? Han ska ju liksom alltid finnas... och han var ju inte gammal. Att man alltid blir så överraskad när något sådant här händer. Men det är väl för att jag har hållit mig borta från nyheter och skvaller (till nu då...), tydligen kan för mycket droger och mediciner ha tagit kål på hans hjärta.

Det känns i alla fall oerhört sorgligt, The King of Pop har gått ur tiden.



He's out of my life.. men ändå inte, så klart.






*****

Och den förbannade jävla äckliga cancern har tagit Farah Fawcett, en annan av USA:s stora. Rest in peace, Farah Fawcett.

Glad midsommar!

GLAD MIDSOMMAR!!!






Bilderna är mina, så säg till om du vill låna dem! De är från midsommar 2008, från det mest fantastiska stället på jorden att fira midsommar på. Snart åker vi dit igen...

Om anknytning, nära föräldraskap och amning

Å, vilken jättejätteklok sajt jag just hittade. Den tar upp frågor om föräldraskap, anknytning och amning ur ett perspektiv jag verkligen gillar. Heja!

Dagens ord

Jag ska härmed aldrig mer ta fel på tamarillo, tamarind och tamariner.

*lovar högtidligt*

Men visst är det lite lurigt?!



Hoppas förresten att det går att läsa texten som jag länkar till även om man inte prenumererar på ne.se. Hur ser det ut, funkar det?

Rösta på miljöinspiratör!

Det var ju väldans vad jag uppdaterar idag då.

Skulle bara skriva att den högst eminenta (intressanta och snygga) miljötidskriften Camino (att jag aldrig har bloggat om den förr?!! Det har jag minsann tänkt göra, jag som läst och älskat den sen starten!) har en omröstning där man kan ge fem, fyra eller tre poäng till de tre personer man tycker inspirerar mest till ett grönt leverne.

In och rösta nu! :-) Och sprid länken!

HURRA FÖR OSS!

Förresten (igen), idag firar ju min darling och jag

våra första TJUGO ÅR tillsammans!

Hurra hurra hurra hurra för oss!!!

Och för Eva-L som sammanförde oss med orden "Jag tror att ni kan vara bra för varann".

Så rätt man kan ha! :-) Tack!

Sökning

Förresten var det häromdagen någon sick bastard som googlade sig fram till min blogg genom att söka på Inga Gill i bikini. Sorry men här blev det inget napp. Jag skulle garva tänderna av mig åt detta om det inte kändes så ... opassande.

Morgon

Men hur dum (och morgontrött) är man om man ställer sig och googlar på hardcore?!

Jo, det var en jobbuppgift, men ändå.




Jag börjar visst bli en visa här i huset med mitt kaffe från den läbbiga kaffemaskinen. Jag måste trycka på knapparna tre gånger för att fylla min stora mugg, inget daltande med koppar här inte. Det är dessutom helt odrickbart blaskigt om man inte väljer mocka, så det gör jag. Med extra styrka och extra stora. Tre gånger alltså. Men sen står man sig å andra sidan på det hela dagen!



Hur vill du ha ditt kaffe? Eller dricker du hellre te, choklad eller något annat?

Underbara helgen

Wow, vilken helg det blev. Heeeelt fantastisk.

Igår firade vi att den ömma modren hade fyllt jämnt men då varit bortrest (det var inte att hon varit bortrest vi firade!), hon fick en superfin buffé vi hade lagat, med recept hämtade just från Buffé (närmare bestämt nummer 4 2009 som körde uppdaterade favoriter i repris, t ex denna rostade potatissallad med mera) , champagne med 23 karat guld i (!), jättegott rättvisemärkt argentinskt vin till maten och så fika där jag (ni läste rätt!!!!!!!!!!!!!!!!! crrly i egen hög person!!!!!) hade bakat världens enklaste småkaka (annars hade jag ju inte lyckats...) och så hittade vi pappas supergoda bullar i frysen -- och brorsan bakade en fantastisk tårta (ej vegansk men jag smakade liten bit). I present fick hon ett par vandringskängor -- hon reser ofta på vandringsresor med sin särbo, och dessa var lätta och bra, dessutom snygga. Hon blev så glad! :-)

Efter en underbar promenad vid havet stoppade vi henne i badet. Och det var givetvis inte vilket bad som helst utan vårt bubbelbad, med varmt vatten upptappat och omgivet av en massa tända ljus, avslappningsmusik, en aromalampa med en god olja i, en varm handduk samt en mängd naturliga och giftfria badprodukter på badkarskanten. Även bastun var uppvärmd. Och massageutbildade brorsan gav henne sen en ryggmassage med massageolja. Hon var överväldigad, och vi alla kände att det var lyckat!


Det fanns dock något som störde, något som gjorde att min lördag inte var fulländad, och det var en fruktansvärd värk i hela höger sida. Jag hade kommit ihåg min kiropraktortid på onsdagen (halleluja) men efter att jag hade varit där mådde jag inte så bra. Hon fick loss någonting nere vid vänster höft men under fredagen drabbades jag av en kraftig huvudvärk, något jag skyllde på vädret, men på lördagen kulminerade värken och spred sig ner i nacken och axeln samt ryggen på höger sida. Jag gick på värktabletter och plågades väldeliga, kunde knappt sova.

Söndagsmorgonen inleddes med strålande sol och klarblå himmel. Vem hade kunnat tro det för bara någon dag sen? Ljuvligt. Än ljuvligare var att jag hade Egentid. Ja, det är ett heligt begrepp. Särskilt som jag har så svårt att hitta på något vettigt att göra då. (Alla vänner, hallå??!) Nu hade jag i alla fall hittat en yogakurs ute i det fria! På cykelavstånd! Lycka. Dock visste jag inte om det var någon idé att åka dit på grund av mina smärtor, men jag tänkte att jag kunde testa.

Det ångrade jag inte!! Det var helt fantastiskt. Vid en sidvridning knäppte och knakade det ryggen coh jag kände att det var en massa som lossnade. Förlösande andning och avslappning -- och mina tårar började forsa. Efteråt sa jag med känsla: "Så här rofylld har jag inte känt mig på flera år!" Och det är sant.

Sen har jag tagit en rolig och mysig promenad med min själs älskade (då mini-crrly sov i vagnen), ätit supergod mat, zzzzzzzzovit stenhårt i en timme (det behövde jag nog!!), tramsat runt med familjen på köpcentrum (men en tvååring lös på Bauhaus... det rekommenderas icke!! Varför i all världen står det en massa stegar överallt för?!), cyklat ca sex kilometer med mini-crrly bakpå medan darling joggade -- och så däckat ungen. Förutom allt övrigt lek och bus med gosungen, som är så rolig, kelig och påhittig. Weeee. En sån här hemmahelg, som dock ändå har varit händelserik, behövde vi!

Om omega-3 utan döda djur i! :-)

I flera år har det varit så himla inne med omega-3, överallt skrivs det om den nyttiga fiskoljan etc, etc, men är det ingen som har funderat på varför fiskarna har så hög halt av omega-3? Jo, det får de av att de äter alger! Det är algerna som innehåller en massa omega-3. Och varför då gå omvägen via fiskarna som ska jagas och plågas till döds när man kan äta alger direkt? Torkade alger är inte alls dumt -- i alla fall inte om man ändå gillar havssmaken (=fisksmaken, som jag personligen dock inte alls tycker om).

Nej, jag är dålig på att käka alger, tur då att det finns bra, helvegetariska alternativ för att få i sig omega-3! Jag har inte mindre än tre olika vegetabiliska omega-3-produkter hemma just nu:

* Pro Omega, Linolsyra-Alfalinolensyra. Vegetarisk kapsel. Från Alocost. På burken står det: "Alocost Pro Omega är en av de rikaste källorna till essentiella fettsyror. I vår moderna raffinerade kost blir det lätt brist på viktiga essentiella fettsyror. Ett bra sätt att balansera detta är att inta ett kosttillskott. Alocost Pro Omega innehåller både linolen- och alfalinolsyra vilka är utgångssubstanser för produktion av andra livsnödvändiga fettsyror." Nu ser jag dock att Alocost inte längre har kvar Pro Omega på sin hemsida, måste skriva till dem och fråga varför.

* När jag var i USA i vintras köpte min släkting något som hette Selba Seed, som hon var väldigt till sig över. Hon sa att det var jättenyttigt, att det innehöll omega-3 och var vegetabliskt och att hon använde det till all matlagning och bakning, från köttfärssås till hennes berömda carrot cake. Ja, morotskakan hade jag ju ätit av och inte hade den någon konstig bismak. Jag bestämde mig för att också köpa en burk. Sen har jag i ärlighetens namn varit lite dålig på att använda den men har några gånger öst ner lite i min goda sojafärssås för att boosta nyttigheten. Superbra!

Nu när jag läser på hemsidan förstår jag min släktings iver. Vilken grej! Salba Seed ska, enligt hemsidan, innehålla, gram för gram:

- 50 procent av folsyran hos sparris.
- 15 gånger mer magnesium än broccoli.
- 1,1 gång mer fibrer än All Bran.
- 2,5 gånger mer vegetabiliskt protein än kidneybönor.
- 8 gånger (!!!!!!!!!!!) mer omega-3-fettsyror än lax.
- 3 gånger mer järn än spenat.
- Dubbelt så mycket kalium som banan.
- 3 gånger så mycket antioxidanter som blåbär.
- 6 gånger så mycket kalcium än mjölk.

Visst låter det fantastiskt. Vad är då salba för något egentligen? Enligt företaget Source Salba Inc är det "ett urgammalt sädesslag som användes av aztekerna -- som var kända för sin extremt goda hälsa -- så tidigt som 3 500 år f Kr. Detta lilla glutenfria frö har mer omega3-fettsyror, fibrer och antioxidanter än linfröolja. Det har mer kalcium än sesamfrön, hög halt av C-vitamin, järn och magnesium."

När jag läser på flaskan ser jag att det kan användas istället för ägg i bakning, för det löser upp sig i vätskor, men man kan också låta lite Salba Seed följa med mjölet när man ska baka, det funkar som redning av såser och man kan bara, så som jag har gjort, bara strö det över eller i mat.

Hur får man nu tag i Salba Seeds, om man inte råkar ha vägarna förbi USA (eller Kanada), då? Ja, det verkar vara ett problem, tyvärr. Jag hittade en internetbutik i Polen (!) som verkar ha Salba Seeds i sitt sortiment. Kanske kan man hitta en bra nätbutik i USA som fraktar overseas? Har någon lust att forska i detta vore det intressant att höra om resultatet!


* Min tredje omega-3-produkt är en olja, som jag just har fått med posten (asch, jag menar DHL) och inte hunnit prova än. Den heter Omega & more Perfect Balance och jag beställde den från Grön Gåva. På förpackningen står: "Välgörande mix av olika oljor som innehåller omega-3, omega-6 och omega-9. Alla oljor är ekologiskt certifierade, oraffinerade och kallpressade. Vegetarisk." Vill någon veta mer exakt vilka oljor Perfect Balance innehåller kan jag rekommendera att klicka på länken ovan, där jag markerar det fullständiga namnet. Det ska bli spännande att testa denna olja. Och så ska jag förstås börja använda min Salba Seed mycket, mycket mer! :-)

Stressliv och blod och så

Jadå, jag lever (jag stressar, alltså är jag) men jag hinner aldrig över huvud taget reflektera över något, allt bara rusar på i en vansinnig takt och jag har fullt upp med att hänga med. Dock misslyckas jag ganska mycket, så nu mår jag inte så bra, tarmen blöder och jag har återkommande migränanfall och jätteont i alla leder. Snacka om att jag inte ska stressglömma bort min kiropraktortid idag, som jag gjorde förra veckan!!!!!!!!!! Min älskade kiropraktor hjälper mig ju med alla ovanstående problem och det var verkligen katastrof när jag -- på grund av allt bankstrul!! -- missade förra veckans tid.

Det som stressar mig mest är att jag måste hålla koll på alla andra, jag som har fullt upp med att inte vimsa bort mig själv. Delvis är det ju ungen såklart men det är väl okej, värre är det med alla vuxna runt mig som trasslar till livet för mig genom att inte göra det de ska -- och så måste jag ordna det och tänka för alla andra. Jag hatar det!!!

Exempelvis har jag fortfarande inte fått mitt Visakort. Trots upprepade påstötningar på banken, jag har ju till och med varit där, det tar en halvtimme att gå enkel väg och jag hade en vagnhatande unge med mig -- ni kan själva räkna ut resten (på väg dit "biblioteksröstade" jag [ja, poströsta kan man ju inte kalla det] dessutom, snacka om effektiv!). Ja, nä, utan Visakort är livet rätt jobbigt och nu har jag ju fått klara mig i flera månader, suck.

Vidare virrade en tjej på dagisköket till det för mig igår när hon påstod att hela förskolan hade öppet igen efter semestrarna en viss vecka när jag var säker på att Minicrrly måste gå på en annan förskola (de slår ihop alla dagis under några veckor i sommar). Nej då, hon var så säker på sin sak så, så jag blev tvungen att dubbelkolla det med min man och min chef och dessutom dagisavdelningen, något som tog hela min så välbehövliga vilotimme igår då svärmor var ute på sovpromenad med Minicrrly. Kökstjejen hade fel men det hjälpte inte, jag hann aldrig vila och dessutom inte ens laga lunchen som skulle vara klar när svärmor återvände. Gah.

Svärmor ja. Jag tänker inte säga nåt här och nu *kniper ihop munnen och sätter mig på händerna* men en del gäster tar lite mer energi att inhysa än andra. Och jag har under dessa dagar varit tvungen att tänka och planera och ta ansvar för både mig och Mini-crrly och svärmor och hennes särbo.


Jag är trött.





Dessvärre fortsätter livet så här ett bra tag framöver. Darling och jag måste verkligen skärpa oss.

Vänner, särskilt Anna (det är så mycket jag vill säga till dig), jag saknar er!! När livet lugnar sig något (läs: Så fort vi har börjat lära oss att säga nej till lite av allt kul...) hörs vi, okej??

Nudelonsdag

Nudlar till lunch idag, jag äter den ensam så jag kör lite slarvmat. Annars har jag ju varit extremt ambitiös och duktig med maten sen jag blev vegan och särskilt sen jag blev mamma. Det borde jag ju egentligen blogga om lite oftare, faktiskt. Men idag nudlar som sagt. Och varenda gång jag äter det så tänker jag på M-P, som lärde mig att äta denna delikatess. ;-p Det var jag som införde nudlar i detta hushåll, och alltså kollegan och dåvarande vännen M-P som introducerade dem för mig.

Jag var hembjuden till hennes lilla etta med kokvrå i det uttalade syftet att hon skulle koka nudlar åt mig. Detta var inte mer än cirka tolv år sen, dessförinnan hade jag aldrig haft lyckan att njuta denna kulinariska spis. Hon kokade nudlar och vi åt. En enorm pastakastrull. Vi nästan sprack. Sen åt vi lite till. Och lite till. Vi smällde i oss en tre, fyra paket var innan vi var nöjda. Trots det har jag då och då fortfarande kunnat äta nudlar, tänk att vi inte föråt oss!

Idag snitsade jag dock till nudlar + kryddblandning (med massor av E-nummer i) med kidneybönor som var vända i en dressing bestående av Alpro naturell yoghurt + pressad vitlök + salt + peppar + färsk sönderiven basilika. Mums! :-)

Resor och räkor

Hjäääälp, jag hinner ju aldrig skriva, livet bara forsar fram och rusar på i en vansinnig takt, så mycket kul händer hela tiden, när skulle man hinna sätta sig ner och skriva om det?!


Jag är bland annat ännu en utlandsresa och tusen upplevelser rikare... Bilder kommer!


Men nu... Sitter på jobbet och har surfat runt en massa som vanligt (jag har ju betalt för det!) och hamnade på följande sida. Uppslagsord Mysis alltså. Vad tusan är det, tänker jag som tycker att det låter himla gulligt. Kanske har jag till och med kallat någon så?


När jag läser håller jag på att skratta ihjäl mig. "Min kära lilla pungräka!" :-) Nej, där går väl gränsen, undrar vem som skulle bli lycklig över att bli jämförd med en sån här?



Mysig Mysis?


Hoho.

Bilden är lånad från ne.se.

Slarv-crrly

Jag blir så jäääädra trött på mig själv och mitt ständiga slarv när det gäller allt, och särskilt viktiga saker... Mitt senaste är ett bankkrångel, men till att börja med var det faktiskt inte mitt fel:

På baksidan av mitt Visakort kunde man inte längre urskilja de där sista tre siffrorna som man måste uppge när man handlar på nätet, vilket var väldigt irriterande. Eftersom det är krångligt att söka upp mitt bankkontor personligen (och eftersom ingen på kundservicesidan vill befatta sig med mig på grund av att jag inte har lyckats skaffa mig en personlig kod) så ringde jag min bankkontakt, en supertrevlig och serviceminded kvinna. Hon lovade att fixa båda mina problem, förutom Visakortet även att se till att mitt bank-ID fungerade.

Det är ju också ett kapitel för sig med detta bank-ID; jag brukar alltid logga in på min mans konto när jag betalar räkningar etc eftersom alla kontonr och gironr vi har använt sparas där, och då ser jag aldrig när mitt bank-ID är på väg att gå ut -- så plötsligt *hoppsan* har det en dag gjort det, märker jag när jag väl måste in där... Som nu, när jag var tvungen att ha det för att kunna deklarera.

Nu skulle det dock inte vara några problem: min bankkvinna försäkrade att jag skulle få ett nytt Visakort inom ett par dagar, och så fick jag en kod till att förnya mitt bank-ID. Mitt gamla Visakort skulle jag, när jag fått det nya, gå till en bankomat med och slå in fel kod tre gånger för att få kortet spärrat, för att slippa betala för två kort.

Samma eftermiddag försökte jag betala med mitt Visakort men fick nej. kortet var redan spärrat. Som tur var har jag ett Eurocard också, så det fick bli det istället. Men mitt nya Visakort kom aldrig... Jag väntade och väntade, och handlade mer och mer på kredit... kostnadsfri i alla fall, som tur är. Bank-ID:t var det en massa krångel med, men till slut fick vi det att fungera. En gång. Sen försvann det plötsligt bland valmöjligheterna, där fanns bara min mans konto, hur mycket vi än försökte.

Jag sökte min bankkvinna i flera veckor, och mejlade henne till slut om mina problem. Jag fick en ny kod till bank-ID:t och blev lovad ett nytt Visakort. Det är nu krångel- och strul-crrly kommer in i bilden.

Stress-crrly noterade nämligen snabbt, väldigt snabbt, en dag att Visakortet hade kommit med posten. Så som hon kommer ihåg det tog hon inte ens loss det från papperet det satt på utan hon la alltihopa (papper + kort) i posthögen på köksbordet. Sen dess är det spårlöst försvunnet. Koden (som aldrig dök upp till det förra utlovade kortet) har kommit, och den har crrly lagt på ett säkert ställe, hon vet just nu inte riktigt exakt var, men säkert är det. Kortet däremot är som sagt borta, alldeles borta. Suck.

Nå, det nya bank-ID:t då? Hmmmm, stress-crrly har helt enkelt inte hunnit försöka logga in på det, och nu har tiden man har på sig att göra det förfallit! Hurra liksom.

Hmmmmmm, nu vågar jag inte ringa min bankkvinna igen, jag måste helt enkelt försöka ta mig till bankkontoret, med såväl bil- som vagnhatande unge som dessutom är väldigt rymningsbenägen när man är inne någonstans.

Varför ska jag alltid krångla till allting så?!

Dagen efter

Splitter, splitter, splitter överallt. I de påsar med grejer vi hade glömt kvar hos mamma, som låg i hennes bil. Splitter i skötkasse och splitter i små kläder. Isch.

Kränkningen är ju värst, den och så vetskapen om hur mamma har kämpat för att få ihop alla dessa små fina presenter. Bäddsetet ...!


Men vi försöker se det från den ljusa sidan. Det har inte varit så svårt att hålla undan detta från mini-crrly, hon har inte förstått vad som har hänt eller vad hon har missat. Eller hur synd det är om mormor.

En demolerad ruta är ju ingenting jämfört med en del andra (före detta) bilar man har sett på andra pendlarparkeringar.

Och framför allt: Mamma kom inte på tjuvarna medan de höll på. Det är ju lätt att inse att det hade kunnat gå mycket, mycket värre ...




Jag håller mig sysselsatt här minsann: Efter osedvanligt kladdig frukost och myror i hela soppåsen, slängde jag ut påsen på trappan för senare befordran till soptunnan. När jag just öppnade dörren väntade en sanslös syn: en upphackad kasse och sopor över hela gatan! Gaah.

Efterlysning: mini-crrlys stulna presenter!

Man upphör ju aldrig att förvånas ... Så jäkla illa jag mår nu.



Mini-crrlys mormor (minst lika superstressad just nu som vi, och fyller dessutom jämnt på mini-crrlys födelsedag) reser bort på sin födelsedag och är borta två veckor, så därför skulle hon snabbt komma förbi ikväll för att fira mini-crrlys 2-årsdag några dagar i förskott, vi hade precis lyckas pressa in den här kvällen till det ...



På väg hit ringer hon och är helt förkrossad: Det har varit inbrott i hennes bil på pendlarparkeringen och alla mini-crrlys födelsedagspresenter, som naturligtvis låg helt dolda längst bak i bilen, är stulna!! :-[



Så istället för en kul och trevlig kväll här med en massa glada minnen fick hon sitta hos polisen i flera timmar...



Hon var här en stund ikväll, långt om länge, men det var ingen fest precis. Darling fick hålla på med den trasiga rutan och dammsuga bilen från allt splitter.



Jag undrar bara: HUR FAAN KAN MAN STJÄLA PAKET MED BARNPAPPER PÅ??????????????????????????????????????????



Jag ska hålla koll efter grejerna på Blocket och Tradera, ni kan ju kanske hojta (ni som ändå hänger där) om ni ser en grön Barbapapaklänning i stl 92 t ex (den är nog enklast att känna igen av presenterna), sen var det en vit hängselklänning, en Alfonsbok (hon kommer tyvärr inte ihåg vilken), en bok om en cirkus, en målarbok, en lila plastvattenkanna och -- det värsta av allt: hemsydda lakan och örngott till docksängen som hon hade suttit och slitit med gud vet hur många timmar...



Hon kommer inte ens ihåg alla presenter nu, det var kanske mer. Ja, en illgrön tröja med en katt på, från mormorsmor.





Här är länk till Barbapapaklänningen. (Typ mitt på sidan, "Varför Därför Barbapapa Klänning Pris 149:-- Se bild här nedan! Den är lånad från Åhlénssajten jag länkar till.)






De hemsydda lakanen var vita i botten och djur, bl a katter, på.





Jag är så himla ledsen, mamma är inte precis rik och har ändå lagt ner en halv förmögenhet på alla dessa presenter, och dessutom suttit och sytt!





Tur att inte mini-crrly fattar nåt av allt det här i alla fall...





Mitt ärende alltså: Ser ni nåt av detta till salu på nätet så är jag supertacksam om ni tipsar mig. Även om vi inte får tillbaka grejerna så vore det rätt skönt att sätta dit skurkarna... Tack på förhand!



Och: varning för att ställa bilen på pendlarparkeringen vid Sångarevägen på Östra Torn, vid Ericsson, i Lund!