Inlägg
Jag har ju inga barn själv så jag ska kanske inte uttala mig... Men jag undrar hur tusan man vågar lämna ifrån sig sina barn och deras uppfostran till andra över huvud taget. Särskilt om man själv är skolad inom pedagogik. Hur tar man egentligen reda på hur dagisets/skolans pedagogik fungerar? I realiteten?
(Bara det att barnen kommer hem med en skum dialekt... huuu. :) )
Den här artikeln är så jäkla viktig.
För att inte tala om den här.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
9 kommentarer:
Man måste dela upp påverkan i två delar - den medvetna och den omedvetna.
Poängen med könsrollsmedvetenhet är att hur man än gör, påverkar man. Och det räcker faktiskt inte med att säga att man "motverkar traditionella könsrollsmönster". Det är egentligen helt fel att säga så, när jag tänker efter närmare. För det man gör är inte mer än att man ersätter det aktuella mönstret med ett annat. Det är något helt annnat än att "motverka".
Och innan man egentligen går in och börjar motverka/ersätta i barnens könsidentitetsutveckling, så bör man vara på det klara med vad det är man vill motverka/ersätta - d.v.s. vad man anser vara "kön" och vad man anser vara "roll".
Sedan är jag inte säker på att problemet ligger i könsrollerna. Det verkar snarare ligga i värderingarna av de olika rollerna - och där ligger förkolorna långt fram - överlag.
Så himla bra att du visade oss på detta. JAG valde att stanna hemma med ungarna.... för jag/vi ville prägla dem själva (grunden i alla fall) .... till att tänka själva...bli starka att stå emot tryck... bli självständiga. Om detta skedde i rosa eller i sällskap med Barbiedockor, brydde jag mig inte om.
Men jag kan mycket stolt se att dessa tjejer idag är mycket bestämda, självständiga och målinriktade damer.
janne: Självklart att man måste vara på det klara med vad man vill påverka.
Du är inte säker på att problemet ligger i de traditionella könsrollerna. Men det är jag. Som själv fick lida massor, ville helst vara kille redan som liten, för de hade ju alla fördelar.
De fick bråka och busa, gnällde man som tjej över det fick man höra att "killar är såna", och guuuuuuud vad chockerande det var om man själv bråkade, sån skulle inte en flicka vara.
För att inte tala om hur glad man skulle vara när killarna knuffade en i lerpölar, slängde upp mössan i ett träd, drog i flätorna, hoppade på ens skolväska... för det betydde att killen tyckte om en! Suck.
Eller att vi tjejer fick sitta mittemellan de bråkigaste killarna, för att "lugna ner dem". Men tjena.
Och dessutom, janne, så var min inledande fråga hur tusan man kan vara säker på att förskolorna ligger "långt fram överlag" som du skriver... Hur, hur, HUR ska jag veta det???
Oj, vad konstigt jag formulerar mig. Nåväl. Jag undrade hur man vet hur pedagogiken fungerar, du konstaterar att den gör det. Ett icke tillfredsställande svar!
mamse: Det är intressant, för samtidigt udnrar man (jag) hur man kan lära sina barn sånt utan samspelet med andra ungar...
annika: Egentligen kanske hemligheten ligger däri: att tvinga flickorna att bara leka med dockor och klä sig i rosa och att rycka ifrån gossarna dockvagnen, sen gör de uppror och börjar fungera tvärtom! ;p
"You are Abe Lincoln. You have a peaceful nature and are good at mediating disputes eith the exeption of the occasional bloody civil war"
-Där ser man.
Skicka en kommentar