Gnällkärringen crrly

Stel i ryggen, ont överallt, elak blödande tarm, in a pretty bad mood, jag menar shape, allt detta sammantaget gjorde att jag bestämde mig för att dra ner byfånemössan över öronen och stava mig iväg ut på en tur. Måste röra på mig, liksom, och hösten har ju varit varm och vacker, vad har jag att skylla på? Inte ett piss. Då så.

Smal är cykelvägen jag i raskt tempo stavar fram på, många är tonårskillarna som jag ser på långt håll cykla i bredd, fyra fem? Nåväl, det finns ingen plats för mig att rädda mig undan på så jag biter ihop, ser envist ner i marken och fortsätter i oförminskat tempo. Denna röda havet-manöver med stavarna verkar fungera, gossarnas framdäck viker undan åt höger och vänster, utom ett. Plötsligt ser jag ett cykeldäck centimeter från mitt högerknä. Vinglande hjul, ett JÄVLAR!!! med bruten målbrottsröst. Stav nästan i hjul, visst stavskrap mot eker, villervalla, ytterligare ett JÄVLAR!! och sen ännu ett dylikt utrop, även sedan han har trasslat sig förbi undertecknad. Ävensom snappar jag upp en variation: JÄVLAR OCKSÅ!!! ackompanjerat av ett mummel av målbrottsskratt.

Jag säger ingenting, gör ingenting, fortsätter framåt i nästan oförminskad fart, de får ju för helvete se sig för liksom. Men jag kunde fan ha skadat mig illa, är det då ett gäng JÄVLAR!!-utrop man vill ha utslängda inför och bakom sig? Knappast. Inte för att man förväntar sig det, men ett hopp av cykeln, en ursäkt och en koll att jag klarade mig efter att sånär ha blivit nermejad av dessa cykelligister, borde det vara för mycket begärt?

Hade jag haft en handväska hade slyngeln minsann fått den i skallen. Nästa gång blir det staven.

Lite hyfs och folkvett kanske vore på sin plats?