Kattrubbel

Jag är lite orolig för Selma, som var världens gosigaste, pratsammaste, klokaste och roligaste kisse. Nu är hon sur. Klokast säkert fortfarande visserligen, men det är inte kul när det liksom används emot en... :-/ Vägrar leka med sina leksaker, tittar på en som en trulig tonåring ungefär ("Va, är du inte klok??"), men tillåter heller inte kattbäbisen att leka med leksakerna. Då går hon emellan och tjongar till den lilla. Och Saga är inte det minsta långsint (eller så är hon väldigt dum, eller extremt positivt tänkande) för hon skuttar glatt fram igen på en gång, från under soffan eller vart hon har blivit injagad. Saga vägrar tro på att Selma verkligen inte vill leka med henne utan försöker gång på gång. Petar till Selma med tassen, jabbar mot hennes nos, leker med hennes svans, men hon får bara skit för det.

Selma är för fet och måste ha bantningsfoder. Men bäbiskattmaten är givetvis mycket godare. Suck! Så hon sitter utanför Sagas rum, som jag stänger till så fort Selma kommer in i huset, och väntar på att få komma in och käka upp lillans mat. Väntar ut mig, låtsas upptagen av att slicka sig... Man blir galen.

Hoppas, hoppas, hoppas Selma blir gladare snart. Vill ha tillbaka min goskatt!! Hon pratar inte ens med oss längre, men desto mer med grannen, som numera funkar som katterapeut. Hm.

Hur lång tid kan detta ta egentligen?? Jag vill ju att de ska vara goskompisar, ta hand om varann, leka, hålla varandra sällskap. Jag vet ju att Selma absolut inte gillar andra katter, men jag hade trott att hon åtminstone skulle ha lite moderskänslor för den lilla.

Kommer Semlan att bli glad igen? Acceptera den lilla? Till och med tycka om henne??