Djuren i naturen...

Åkte förbi en djurtransport imorse. Små knorrar stack ut och jag fick som vanligt när jag möter denna syn tårar i ögonen. Av förtvivlan, sorgsenhet, uppgivenhet och frustration.

Hur försvarar ni att ni aktivt stödjer detta? Är det gott att äta upp ihjälstressade, plågade djur? För ni vet väl hur det går till på exempelvis slakterier? Skulle ni klara av att göra ett studiebesök på ett slakteri? Om inte, känns det, handen på hjärtat, naturligt, fint och bra att inte vilja veta vad ni äter, egentligen?

Äter ni lika gärna upp er katt, hund, kanin eller häst? Vilken är skillnaden egentligen? Det är ju bara en fråga om kultur, eller hur? Eller äter ni även grisar och kor som ni har känt, personligen? Tänk efter, är det inte lite konstigt att ni vägrar ta reda på vad korven eller syltan eller fiskpinnen eller leverbiffen eller laxpuddingen eller köttbullen egentligen består av? Ni äter ju det! Vill ni inte veta vad ni stoppar i er egen mun, i er egen kropp?

Maten vi äter är vårt bränsle, det som ska göra att vi orkar med livets alla påfrestningar. Hur kan man då göra det medvetna valet att förtära andra varelser? Hur kan man vilja ha delar av andra varelser ligga i tarmarna? Känns det behagligt? Mår ni bra av att veta vad – vem – ni äter? Ser ni inte djurets blick framför er? Hör ni inte varelsens förtvivlade rop när han eller hon ser sina vänner eller sina barn föras bort och dödas, gör ni verkligen inte det?

Det ni kallar "kött" och ser som mat är i själva verket muskler. Vad använder man muskler till? Jo, att röra sig, gå, hoppa och springa. På det sättet har också djuren ni äter nyttjat sina muskler. Hoppat och sprungit, lekt och busat.

Att bara glömma, förtränga, inte låtsas om, hur fungerar det? Hur kan ni vända er bort? Ruska på huvudet och bara fortsätta som ni alltid har gjort? Tiga och stoppa i er. Låtsas som ingenting. Eller skratta bort det. Till och med njuta. Av att subventionera dödandet. Har ni inga känslor alls? Hur är det med empatin? Hur begränsar man den? Till den egna djurarten – är det bara människor som är något värda? Är det bara människor som förtjänar att leva för sin egen skull? Tror ni att människan är den enda varelsen som tänker, känner och kan lida? Och som är den enda varelsen som förmår sakna sina barn, syskon eller vänner? Tror ni det på fullt allvar?

Anser ni att människan är det klokaste djuret? Hyser ni åsikten att allt på jorden bara tillhör människan och att hon får göra exakt vad hon vill med det? I så fall, borde då inte människan ha ett ansvar för det hon gör? Borde hon inte ta hand om sina medvarelser?

Är det er egen bekvämlighet som får råda? Är det verkligen så otroligt jobbigt att låta bli något? För ni kan inte komma och påstå att det inte finns alternativ till köttet. Det är bara ren och skär lättja det handlar om, eller hur? Eller är det dumhet? Elakhet? Cynism? Likgiltighet? Egoism?



Och så är det vi som väljer bort animaliska produkter som anses avvikande, udda, konstiga, som ska vänja oss vid idiotskämt och helst bara le lite dumt när vi hånas och blir utskrattade.


Vi som tänker själva. Vi som vägrar gå med på att plåga och mörda andra, tänkande och kännande djurarter på vår jord. Vi som har insett att det finns alternativ och att det är vi som människor och medvarelser som bär ansvaret. Det är vi som är idioterna, dårarna, fjantarna, mesarna, galningarna och dumhuvudena.


Jag fattar det inte. Kommer aldrig att göra.





En liten film.