Inlägg
Förlåt förresten att jag bara skriver blaj och inget om Holland som jag lovade. Ska bara ta mig samman. Är så trött, så fruktansvärt utmattad, är jättestresskänslig, har jag märkt. Det blev lite för mycket förra helgen... *puh*
Jag är trött, som sagt, jämt, känns det som. Jobba heltid, när fan ska man hinna leva också? Jag vill ju göra en massa, blir galen av att inte ha tid eller ork. Det är ju därför jag mår så dåligt emellanåt, vill för mycket, orkar inte, försöker ändå, tappar fotfästet nästan totalt. Och så har jag inte ens familj, liksom. Jag menar barn och så. Eller jag menar snarare barn. (Inte "och så", vad skulle det vara?) Hur tusan orkar folk?? Men jag har ju katterna. När jag kommer hem vill lillmissen leka, piper som en dåre tills jag kommer ut i trädgården och leker kurragömma med henne (ganska enerverande fast det är gulligt, man blir ju stressad av pipandet!). Och när älskling kommer hem ser han en massa stök och så börjar han diska, städa... Vilket stressar mig, det med. Suck.
Var hos farbror doktorn idag. En ganska överlägsen sådan, suck. Han ger ingenting för mina egna teorier, verkar avfärda dem som totalt ointressanta. Ulcerös kolit har följaktligen ingenting att göra med hur man mår för övrigt, hur man lever, hur man känner sig, stress, kost, ingenting. Icke. Dubbelsuck. För jag stress på tal exempelvis är det vissa läkare (som den här) som får något irriterat "lilla gumman" i blicken. Gaah.
Han gjorde rektoskopoi på mig. Det gör så ont, jag grät, vilket i och för sig var skönt. Det var nog länge sen jag grät. Det är en sån j-a lögn att det inte skulle kännas nåt i ändtarmen! De som skriver så (på flera sajter) har garanterat inte genomgått en sån själv, inte med en blödande ändtarm i alla fall. Jag är i alla fall jäkligt van vid det här laget och vet hur man ska göra för att slappna av. Men med nåt som känns som en cykelpump uppkörd där bak så...
Nuuuuu kom min älskade pappa far för att hälsa på, så nu ska jag sluta tråka mig. Egentligen är jag ju glad. (Om jag bara kunde må lite lite bättre, doktorn var arg för att jag nonchalerar min blödande tarm...)
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
11 kommentarer:
aja.. jag tycker inte heller du ska nonchalera stackars tarmen, som fått sig en riktig rysare där alltså.. själv har jag gjort ... nån slags skopi... som innebar att jag fick ett järnrör upptryckt i mitt urinrör så att en kamera kunde tryckas upp och in i urinblåsan! Det märkliga är att jag inte har haft urinvägsinfektion sen dess.. jag tror att immunförsvaret reagerade väldigt kraftigt helt enkelt! (ursäkta att jag skriver så mycket här)
kram!
och vilka livliga drömmar du har förresten!! Värsta bion, hur kändes det att vara mördare???! :)
svala: Ajjj, i urinröret?! Fy...
Vadå skiver mycket?! Det är väl inget emot vad jag gör i kommentarerna hos dig...
Att vara mördare var skitgött, haha! I alla fall att mörda den idioten, jäää.
dum doktor. gå till en ny, klart stress har med det att göra. hela kroppen går ju på högvarv då.
Du borde vara sjukskriven ett tag tycker jag. Tills det är bra igen.
lena: Jag har haft olika doktorer nästan varje år i tio år nu... Alla utom en har varit såna där. Konservativa tråkgubbar. Även om en del inte har varit äldre än 40.
Jag vet, jag borde vara sjukskriven. Jag kommer att fortsätta hålla på tills jag brakar in i den ökända väggen.
Det är mycket enkelt.. det finns inhål och uthål. Går sakerna åt fel håll så gör det ont.
patrick: Du har så rätt!
hmm vet inte när man ska hinna leva. Fast jag är så uppfylld av mitt nya jobb att det känns som om det ett tag blir livet! Och att det bara är skoj.
Men hur göra för att inte vara trött hela tiden undrar jag?
Låter läskigt med tarmen! Hoppas du mår bra snart.
sofia: Ett tag går det bra att vara uppfylld av sitt jobb! Men sen... Efter fem år, när man undrar vad fan man gör för nytta här i världen och man vill så mycket... då blir man frustrerad!!
Även som förälder får man ofta Vad-har-jag-gjort-med-mitt-liv-känslan. Frågan man ska ställa sig är nog snarare: "Vad är ett liv, egentligen?"
Jag är avundsjuk på att du kan resa iväg när du känner för det för det kan fan inte jag. Å andra sidan har jag mitt liv med ungarna och det vill jag inte byta bort. Svaret på frågan är alltså: "Liv" är prioritering.
magermannen: Jag förstår, verkligen, att du är avundsjuk på mig för tid, råd och möjlighet att resa jättemycket, absolut. Jag är väl bara lite oroad av att jag är/blir så fruktansvärt trött hela tiden, alltså så trött att sova inte hjälper. Och dessutom att det där med tröttheten aldrig lär bli bättre, antar jag, särskilt inte om/när man får barn. Jag skrev ju: "Och så har jag inte ens familj, liksom. Jag menar barn och så. [- - -] Hur tusan orkar folk??" Med "folk" menade jag just föräldrar. För jag fattar det verkligen, verkligen, verkligen inte. :-/
Var hämtar man energi? Vad ger mer energi än det tar? Barn? Kanske ibland, så småningom, om man har tur. Resor? Tjaa, beror ju på. Meningsfulla fritidsaktiviteter? Bara om man slipper jobba heltid samtidigt...
Skicka en kommentar