Musiknostalgi

Trafikstockningar och det faktum att jag inte hade någon musik på i bilen gjorde att jag vann lite plats för egna funderingar i bilen på väg till jobbet.

Kom att tänka på en hel del låtar från min uppväxt och mina tonår. Vad konstigt det var egentligen -- en hel del låtar hade jag verkligen ett hat-kärleksförhållande till! Nu menar jag inte låtar som jag först gillade för att sen tycka illa om när de blev sönderspelade på radio, nej, en hel del låtar hatade jag först för att sen börja tycka väldigt mycket om.

Som till exempel en speciell låt med Scritti Politti. Den förföljde Carin och mig, vi var galna på den. När jag återhörde den några år senare hörde jag hur jäkla bra den var! För att inte tala om den där tjatiga Da da da, som jag verkligen avskydde när jag var i elvaårsåldern och hörde den de första gångerna, på semester i England, det kommer jag tydligt ihåg. Framemot slutet av 80-talet tyckte jag den var urskön.

När People are people kom tyckte jag att den bara var skramlig och jobbig; det var först efter ett par år som jag började uppskatta den. Depeche Mode fick jag ta lite i taget, men sen gillade jag nästan allt med dem. Tyckte inte om de lugna låtarna, och Blasphemous rumours fick jag mardrömmar av! På grund av den läskiga andningen i slutet, förstås.

Jag var ett väldigt känsligt barn. Förutom att jag fick mardrömmar av vildvittrorna när Ronja utkom så var jag dessutom livrädd för Polices låt Murder by numbers, som fanns på samma skiva (men jag köpte kassetter, det var enklare) som Every breath you take (som jag däremot gillade jättemycket). Ronja fick lillebror ha på sitt rum (han hade inte läst den) och Police-kassetten fick ligga i groventrén. (En annan jätteotäck bok var Arsenal + Tottenham = mord, bara för att titeln och framsidan var läskiga. Men den mest ångestframkallande boken var En ring av järn (tror jag det var, eller var det Lövhäxan?), av den blev jag så skräckslagen att jag nästan förlorade förståndet helt. Men det är en annan historia.)

Det absolut värsta med 80-talsmusiken var gitarrsolona, vem hade egentligen glädje av dem?! Ja, förutom gitarristerna själva då, och alla superpinsamma killar som spelade luftgitarr på fester och dansgolv. (Så fult att jag fortfarande nästan rodnar när jag tänker på det!) Annars var det väldigt svårt att välja mellan synth och hårdrock, jag förstod aldrig varför man måste begränsa sig och dessutom var jag väldigt förälskad i Paul Young.

På våra vartannat-år-bilsemestrar ner i Europa med familjen gällde det att ha något som alla kunde lyssna på... Och det var alltid så typiskt. Mamma och pappa kunde lyssna ett bra tag och inte säga nåt... men så kom det fördömda gitarrsolot, och lika ofelbart kom det omedelbart från föräldrarna: "Näää, usch, vad är det här för musik??!" Det som gick hem hos alla vid den här tiden var något som vi lite vanvördigt kanske kallade "negerdisco" och bestod av till exempel Michael Jackson, Lionel Richie (ett STORT hatobjekt nuförtiden hos mig!!), Whitney Houston och Five Star men även Phil Collins (uschiamej...), Level 42 och... hmm, någonting med gitarrer också, måste det ju vara, men det hade ju å andra sidan nästan alla artister vid den här tiden.

Favoritlåtar då?! Girls just wanna have fun var en stooor favorit, länge, och Cyndi Lauper en förebild vad gällde allt möjligt, särskilt klädstil och frisyrer (som jag aldrig fick kopiera...). Min allra första favoritlåt, som satte sig i såväl hjärta som underliv (ursäkta) var (skratta inte nu) Freestyles Nära dig. Och det har mycket med mitt allra första minne till den att göra också, det var en mycket speciell och laddad situation. (Hallå, inte riktigt som ni tror, jag var 8 eller 9!)

"Min bästa låt" under säkert flera år, bara för att jag aldrig fick tag i den själv, var Walk the dinosaur, hette den va? "Boom, boom, lacka-lacka-lacka boom, boom, boom lacka, lacka boom, boom." Särskilt för den intelligenta texten! ;)


Nu ska jag ta en lunchpromenad. Återkommer kanske i ämnet! :)

Och: Kommentarer är givetvis välkomna!