Inlägg
Det att vara granne, borde inte det kunna kallas ett grannskap?
Nåväl:
När vi bodde i lägenhet hade vi grannar mittemot/bredvid (alltså båda delarna):
Hon
hette Maj-Britt eller nåt sånt fast hon var typ 30. Blonderat kort hår, mullig, jobbade i affär. Sambo med
Kenta. (basröst) Också avdelningen större. Vi såg (hörde) honom bara när det var trav å sånt på TV. Av allt möjligt att döma spelade han en del.
Hon
brukade när hon kom hem och dörren var öppnad, samtidigt som hon rasslade ner sina nycklar i väskan igen och hissen togs av nån annan, alltid säga med liten och len röst:
– Heeeeeeeeeej, ååå, heeeeej, min lille pussisnussegulli... åååh, söööötnosen... mmmm... heeeej... snussigullipluttinuss...
Tills dörren gick igen bakom henne.
Men. De hade inga barn. Och vi såg aldrig att de hade några husdjur.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
hahaha =)
I vår förra lägenhet hade vi en "hemlig granne". Vi såg aldrig till honom (eller henne) och hörde aldrig något under veckorna. men _varje_ lördag och söndag bankade det i väggarna (som när man sätter upp tavlor) och det höll på kontinuerligt från klockan 8-9 på morgonen till iaf 6 på kvällen. Så höll det på _varje_ helgdag i ett helt år.
Vi såg aldrig till personen och det var som sagt knäpptyst under veckorna. Vi funderade mycket på hur det såg ut hemma hos grannen. Hade han ett snickeri? Den bästa gissningen vi hade var att det var hos honom de spelade in den tv-reklam som gick då, för någon sås, med två gamla tanter som satt i en lägenhet som hade porslinstallrikar på heela väggarna, från golv till tak...
cee: Hehe, det måste det ha varit! ;)
Skicka en kommentar