Lite av röran i mitt huvud

Oh, God, jag har drömt feberdrömmar, ångest, snor, kallsvett, frusit, näsdukar, högt spinnande kattunge i håret, vaknat till lite då och då, smärta i halsen, täppt men rinnande näsa, lite te, lite vatten, lite halstablett, lite toa, vilken jävla natt. Och på grund av att jag nu är så genomförkyld skrämde jag iväg pappa som tog sitt pick och pack och drog till bror istället, där han ska övernatta. Snyft!!! Här träffar man sitt livs största idol ett par tre gånger om året och så vill man umgås, ta långa promenader och dryfta livets stora frågor (samt tramsa en hel del) -- och första gången man träffas i år reser han iväg på en sedan länge emotsedd (och sanslöst välbehövlig!) semester när vi ska bo hos honom, andra gången (nu) är han tvungen att bege sig härifrån när jag väl är ledig, bara för en urfånig väldigt smittsam förkylnings skull!!! Grrr.


Men man får minsann perspektiv på tillvaron. Läser en bok som känns som en av de allra viktigaste jag någonsin har fått ta del av. Vilka kloka tankar, vilken fantastisk människa hon måste ha varit, Eva X Moberg; varför har jag inte upptäckt det förut?



Slår mig ner vid datorn för att blogga lite om boken, kanske citera lite av den här kloka fina kvinnans tankar... då ser jag att jag har fått ett mejl, ett långt mejl från en arg och ledsen och sviken och upprörd vän... Det berör mig, förstås, det också, och jag kommer av mig lite i mina Moberg-tankar. Minns och känner. Igen mig, också.


Hinner knappt smälta detta (vi tar det mer på telefon, eller hur? Ikväll eller imorgon. Jag vet ju att du läser min blogg, fina!) förrän en annan, inte mindre upprörd vän loggar in på msn och skriver om sin gårdagskväll. Jag har så mycket bomull i huvudet och overklighetskänslor så jag kan inte komma med så mycket vettigt, men du vet att jag tänker massa på dig också, söta lilla N. Vilken jävla röra.


Nåväl, min bok finns ju kvar, och jag borde ju ha lärt mig vid det här laget att inte utlova dagböcker om det och det, för det blir nåt slags stress att sen uppfylla det (hmm, Hollandsbröllop till exempel...), men Moberg-boken finns ju trots allt kvar, och den heter Texter ur Aftonbladet, om ni vill försöka få tag i den. Om jag hinner och orkar så ska jag skriva mer om den, senare.


Tar en av mina otäcka ångestdrömmar från inatt/imorse istället: Jag jobbade på mitt nuvarande jobb men ändå befann vi oss, jag och en tjej som gick i min klass ända från dagis upp till och med gymnasiet, plötsligt i en skolmatsal tillhörande ett högstadium. Där tog vi för oss av maten i den högljudda och ganska hotfulla miljön, efter att vi hade krånglat oss dit i närmast oändliga korridorer och genom flertalet kapprum. Det hemska var att vi var där för att konfirmera oss! Vi satt i en filmsal tillsammans med högstadieungarna och såg nån film som dock inte hade det minsta med konfirmation att göra, och plötsligt bröt helvetet loss. En av killarna hoppade fram till filmduken, drog en pistol och sköt vilt omkring sig. Lärarna brydde sig bara så där lite lagom, det hörde på något sätt till vanligheterna, detta. Jag var förstenad av skräck, minns inte hur min "kompis" reagerade (vi hade inte världens bästa kompisförhållande ens i min dröm) men några lärare runt mig småpratade bara lite lugnt med varann medan dramat pågick. Mitt under allt detta gick det upp för mig varför vi var där. Och jag förstod ingenting alls. Varför skulle vi konfirmeras? Min kompis var inte ens protestant, och själv hade jag ju konfirmerats nästan tjugo år tidigare. Varför skulle jag göra om det? Och varför reagerade alla som om det var så självklart? Oerhört konsigt, och ångesten blev inte mindre av att det var så naturligt för alla att jag skulle gå där på högstadiet tillsammans med dessa ungar, beväpnade killar och bystiga små blondiner. Hjääälp. Det var väldigt svårt att ta sig ut sen, och det var jättejobbigt. Min "kompis" smet iväg före mig och jag hade inget lokalsinne ens i drömmen utan virrade bort mig i alla korridorer. Det var skitjobbigt, men sen avlöstes den drömmen av en annan, minst lika otäck, som gick ut bland annat på att älskling sprang ifrån mig och vägrade låta mig åka i hans bil, jag vrålade "Jag hatar dig!!!" och att Saga var med men försökte begå självmord genom att gå rakt ut i havet.


Pust... Undra på att man känner sig sjuk...??